Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnmedel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnoxid, kem. Se Järn 1.
Järnoxidhydrat, kem. Se Järn 1.
Järnoxidoxidul förekommer i naturen som mineralet
magnetit. Se Järnmalmer.
Järnoxidsalter, kem. Se Järn 1.
Järnoxidul, kem. Se Järn 1.
Järnoxiduloxid l. Magnetisk järnmalm. Se Järn 1
och Järnmalmer.
Järnoxidulsulfat, med. farm. Se Järnmedel.
Järnpiller, med. farm., benämning på
piller, hvilkas huvudbeståndsdel utgöres
af järnpreparat. Sv. farmakopén upptager
följande järnpiller: Pilulæ jodeti ferrosi
(järnjodurpiller, jodjärnpiller l. Blancards
piller; hvarje piller innehåller 5 cg. järnjodur
eller 2 cg. järn); Pil. myrrhæ ferratæ
(myrrapiller med järn, hvarje piller omkr. 1
cg. järn); Pil. ferratæ Blaudii (Blauds piller
l. endast järnpiller; hvarje piller innehåller
omkr. 2 cg. järn); Pil. ferratæ cum chinina
(järnpiller med kinin, i hvart piller finnas
omkr. l cg. järn och 3 cg. kininsulfat) samt
Pil. aperientes Stahlii (Stahls afförande
piller), i hvilka ingå 2 cg. järn uti
hvarje piller. Sådana piller ges vanligen
i dos af 2—4 piller 3—4 gånger dagligen.
O. T. S. (C. G. S.)
Järnplåt. Se Plåt.
Järnporten (turk. Demir-kapu) kallas flera
pass i sydöstra Europa, västra Asien och
norra Afrika. De mest bekanta äro: 1. Ett
500 m. högt pass i sydvästra Siebenbürgen
vid floden Bistriţa, mellan Pojana Rusaka
(1,359 m.) i n. och Vrf Petri (2,195 m.) i
s. Det kallades af romarna Pons Augusti, under
medeltiden Porta Vaczil och är bekant genom flera
inbrott af turkarna, bl. a. 1442. — 2. Ett pass
i Balkan på vägen mellan Sliven och Tirnova. —
3. Ett pass mellan östra ändan af Kaukasus
och Kaspiska hafvet, vid staden Derbent (se
Dagestan, sp. 1060). — 4. En farlig passage
i Donau vid Orsova. Se Donau, sp. 708.
(J. F. N.)
Järnpreparat, med. farm. Se Järnmedel.
Järnpressen. Se Boktryckarkonst, sp. 983.
Järnprof. 1. Metall., de undersökningar,
som man gör för att utröna järnhalten hos
en järnmalm. Sådana undersökningar göras i
allmänhet på kemisk väg; i Sverige utfördes de
förr allmänt genom smältning i degel, enligt den
af prof. V. Eggertz utarbetade metoden, hvilken
ännu ofta finner användning. Genom denna får man
kännedom icke allenast om malmens järnhalt, utan
äfven om kvantiteten af de beskickningsämnen (jfr
Beskickning och Järn), som behöfva tillsättas
vid dess användande i stort på masugnen. Dessa
järnprof, som vanligen kallas degelprof, utföras
i en liten, lätt transportabel ässja af samma
form som den s. k. Sefströmska ässjan, men
af betydligt mindre dimensioner. I denna ässja
inställas på en gång 5 à 6 stycken små, inuti med
kolpulver utfodrade deglar, uti hvar och en af
hvilka invägts 1 gr. pulveriserad malm jämte
beskickningsämne. Omkring och ofvanpå deglarna
fylles ässjan med fina kol, efter hvilkas
antändning bläster pådrages under en timmes tid,
i början under svag, mot slutet under starkare
pression. Genom att i de särskilda deglarna
inväga olika proportioner beskickningsämnen
kan man sålunda på den korta tiden af en timme
utröna icke allenast malmens järnhalt, utan äfven
dess beskicknings- och smältningsförhållande. I
själfva verket undergår
nämligen malmen i deglarna alldeles samma
process som i masugnen, i det den i början
med svag bläster och låg temperatur drifna
blåsningen motsvarar förvärmningsperioden i
masugnens öfre del, och den efter hand genom
ökad bläster stegrade temperaturen motsvarar
de lägre delarna däraf, hvarvid reduktionen
och kolbindningen förrättas genom degelns
kolutfodring. Om beskickningen varit rätt
afpassad och följaktligen smältningen kunnat
försiggå regelbundet, återfinner man också
efter blåsningens slut i bottnen på degeln en
liten tackjärnskula eller s. k. regulus, hvars
vikt anger malmens järnhalt, och därofvanpå
en slaggkula. Genom jämförelse af slaggens
utseende i de särskilda deglarna kan man
bedöma proportionen af beskickningsämne, som
behöfver tillsättas på masugnen. — 2. Fys.,
de prof (medelst sträckning, böjning, vridning,
sammantryckning, afskärning och hejarslag), som
utföras för undersökning af järns elasticitet,
hållfasthet och tänjbarhet (jfr Hållfasthet).
Järnpulver, med. farm., sådana pulverformiga
läkemedel, hvilka innehålla järn eller något
järnsalt i fint fördelad form. Sv. farmakopén
upptager följande järnpreparat, hvilka
kunna ges i pulverform, ehuru pillerformen
vanligen är fördelaktigare att använda:
pulveriseradt järn (Ferrum pulveratum),
reduceradt järn (Ferrum reductum),
järnsocker (Oxidum ferricum saccharatum),
ferricitrat (Citras ferricus), kininferricitrat
(Citras ferrico-chinicus), ferrolaktat (Lactas
ferrosus) samt järnalbuminat (Oxidum ferricum
albuminatum; se Järnalbuminat). Jfr Järnmedel.
O. T. S. (C. G. S.)
Järnridå. Se Ridå.
Järnsaffran. Se Crocus metallorum.
Järnsand, miner., kallas den oftast
titanhaltiga magnetiska järnmalm, som i form
af sand förekommer vid sjöstränder eller på
bottnen af sjöar och som utvittrat ur olika
bergarter, företrädesvis grönstenar. Järnsand
träffas allmänt i de svenska insjöarna,
t. ex. Storsjön, Siljan, Vänern, Vombsjön.
P. T. C.*
Järnsaxa, nord. myt. 1. En af de
nio jättekvinnor, som voro mödrar
till Heimdall. — 2. En jättekvinna,
med hvilken Tor hade sonen Magne.
Th. W.*
Järnsida. 1. (Isl. Járnsiða) Isländsk lagbok,
efter utfärdaren, konung Håkan Håkansson,
äfven kallad Hákonarbók. Se Island, sp. 939, och
Isländska litteraturen, sp. 962. J. är utgifven
af arnamagnæanska kommissionen i Köpenhamn 1847
(med latinsk öfv.) och i ”Norges gamle love”
(1847). — 2. Åtskilliga för ovanligt mod utmärkta
krigare ha fått binamnet Järnsida, såsom Ragnar
Lodbroks son Björn, Harald Kesjas son Björn och
angelsaxiske konungen Edmund II. — Äfven det
kavalleri, som Oliver Cromwell 1642 uppsatte,
kallades Järnsidor (eng. Ironsides).
1. R. N—g.
Järnskog (isl. Járnviðr), nord. myt., en
ö. om Midgård belägen skog, där ett slags
jättekvinnor, de s. k. järnvidjorna,
bo. Där födas många jättar och troll
i ulfvaskepnad, och från dem stamma äfven
ulfvarna Skoll, Hate och Managarm, hvilka
slutligen skola uppsluka både sol och måne.
Th. W. (B—e.)
Järnskog, socken i Värmlands län, Nordmarks
härad. 24,100 har. 2,821 inv. (1909). Annex till
Köla, Karlstads stift, Jösse kontrakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
