Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 659-660 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kallenbach ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ännu äldre stadium försvinner den
dock så godt som fullständigt. Denna
kallus bildas af kallos (se d. o.).
G. A. (G. L—m.)

Kalluxantin, ett växtfärgämne af olika nyanser,
som erhålles af ljung.

Kallvattenkur, Vattenkur, Hydriatri l.
Hydroterapi, det metodiska bruket af
kallt vatten till sjukdomars behandlande. Såsom
uteslutande behandlingsmetod tillhör vattenkuren
egentligen 19:e årh. Bruket af kallt vatten
som läkemedel (grekernas psychrolusia) har från
urminnes tider ånjutit stort anseende, mest
i form af kalla bad, d. v. s. neddoppningar
i kallt vatten, tvättningar och öfversköljningar.
Antonius Musa berättas ha genom
en lyckad vattenkurbehandling botat kejsar
Augustus från en långvarig katarr, som förut
trotsat all behandling. Charmis från Massilia
gjorde Seneca till passionerad anhängare af
kallvattenkurer. Agathinus (75 e. Kr.) räknas
ock som en af hydroterapiens fäder genom
sina skildringar om de kalla badens nytta,
men dessa framhållas dock mest af dessa
forntidens auktorer som afkylningsmoment
efter de heta ångbaden eller som hygieniska
medel. Efter en lång tid af glömska uppväcktes
tanken på kallvattenbehandlingens nytta af
engelske läkaren sir John Floyer (1649—1734),
som uti sitt arbete ”The ancient Psychrolusia
revived” (1702) gjorde propaganda för det kalla
vattnet. Det dröjde ej länge, innan instinkten
ledde människorna att använda kallt vatten som
allmänt febernedsättande medel. En evangelisk
prästman Hancoke utgaf en mycket bekant skrift
om kallt vatten som ”febrifugum magnum”
(”kraftigt feberfördrifvande”). I dessa fotspår
gingo den store praktikern Friedrich Hoffmann
(se denne) i Halle och den engelske läkaren James
Currie (1756—1805). Uppgiften, att de svenska
gyttjebaden i Loka skulle vara föregångare
till kallvattenkuren, får nog tagas med
varsamhet. Visserligen betraktar P. J. Bergius
(i ”Kalla bad och Loka badningar i synnerhet”,
1763) Loka som ett kallt bad, men här ingår ju
en del andra moment (se Gyttjebad).

V. Priessnitz.

Hur man än i den gamla litteraturen letar
efter antydningar om vattenkurens ursprung,
är det ett faktum, som ej kan bortresoneras,
att den moderna kallvattenkuren stammar
från fullt empiriskt håll, från landtmannen
Vincenz Priessnitz (1799—1851) i Gräfenberg,
österrikiska Schlesien. Vid dess uppkomst spelade
slumpen en roll. En gårdfarihandlande, som ofta
gästade Priessnitz’ föräldrahem, rådde den unge
Priessnitz att vid yttre skador aldrig bruka
annat än kallt vatten. Och med omslag med kallt
behandlade Priessnitz de djur, som ådragit sig
yttre skador. Då han själf blef af en häst illa
slagen och ådrog sig ett par refbensbrott och
rådfrågade en läkare, erhöll han det besked,
att han, om refbenen kunde läkas, skulle bli
krympling för sitt återstående lif. Priessnitz beslöt då att
söka kurera sig själf. Genom att stämma sin
bröstkorg hårdt emot en stolsrygg förde han
de brutna refbenen i deras naturliga läge,
behandlade sig med kompresser med kallt
vatten och tillfrisknade fullständigt. Hans
förtroende till vattenbehandlingen växte, och
han började med stor framgång behandla människor
härmed. Likaledes lärde honom tillfälligheten
att inse nyttan att efter svettningar behandla
sig med kyligt vatten och att uppfinna såväl
sittbad som sköljningsduscher o. s. v. Han blef
för kvacksalfveri åtalad af domstolarna 1829
och 1830, och först 1831 erhöll han rättighet
att behandla sjuka vid Gräfenberg. Hans
metod bestod i användandet af kallt vatten
som dryck i ganska afsevärda kvantiteter,
bad, diet och kroppsrörelser. Han uppställde
för sig en teori lika enkel och lättfattlig,
som hans behandlingssätt var energiskt och
konsekvent. Kroppen måste rensas från främmande
sjukdomsämnen genom grundlig utsvettning. Doktor
Lagberg (se denne), en af Priessnitz’ varmaste
efterföljare, skildrar som ett exempel
på badbehandlingen vid Gräfenberg denna på
följande sätt: Först ett lavemang af kallt
vatten, kl. 6 à 7 på morgonen ett ”fullbad”,
efter 2—3 timmars förutgående inpackning; kl. 11
ett 15—20 min. sittbad eller 5—8 min. strömbad,
som förnyas på aftonen; kl. 5 några minuter under
en dusch samt behandling med s. k. neptunigördel,
2 eller 3 gånger om dagen omlagda. Utom dessa
badformer begagnades afrifningar, halfbad,
duscher i strål- eller regnform, allt med
förutgående uppvärmning genom kraftig promenad
eller kroppsarbete, genom svettning i torra
eller fuktiga inpackningar. Professor Curman
bedömer så riktigt allt detta med följande
ord: ”Det moraliska inflytandet af mästarens
fasta, lugna och öfvertygande personlighet
bidrog icke minst till en lycklig inverkan,
en art af suggestion”. Priessnitz fick många
efterföljare såväl bland läkare som bland
laici, de s. k. empiristerna, men själfva
kallvattenkuren undergick under tidens lopp många
modifikationer. En banbrytare på området var den
franske läkaren Louis Fleury, som hufvudsakligen
lade an på användandet af olikartade duschformer,
som han vanligen själf applicerade. Den
nutida vattenkuren har den österrikiske
läkaren Wilhelm Winternitz (f. 1834) att
tacka för en mera vetenskaplig grundval, som
han till stor del genom egna försök lagt, och
den s. k. Winternitzska skolan har alltvidare
fullföljt mästarens läror. Bland nutida arbetare
på hydroterapiens område kan nämnas John Harvey
Kellogg (f. 1852) i Amerika. Som ett framsteg
på det hydroterapeutiska området är att räkna
den hydroterapeutiska klinik, som vid Berlins
universitet grundlagts och som står under
professor L. Briegers ledning.

Nutidens badformer vid vattenkur äro
afrifningar, halfbad, duscher, varmluftsbad
och s. k. ångskåp samt sittbad och på några
platser äfven s. k. inpackningar. Vid den tid,
då vattenkuren började användas, ansågs, att
svettningsprocedurer vore det bästa medlet
att rena organismen från anhopade skadliga
ämnen. Då man ej kunde förfoga öfver de
tekniska hjälpmedel, som nu stå oss bi vid
dylika anordningar, begagnade man sig af det
enkla medlet att åstadkomma en dylik svettning
genom att inhölja eller inpacka kroppen i flera
dåliga vänneledare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>