Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kampegrässläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptäcktes af ryssen Volodomir Atlassov, som 1697
framträngde till floden K. och grundlade staden
Verchne-Kamtjatsk; 1704 anlades Bolsjerjezk,
dock var landet ej fullt kufvadt förr än
1730. Till en början togs vägen dit alltid öfver
land, enär inga sjömän funnos, som vågade sig
öfver Ochotska hafvet. Då befallde Peter I,
att bland svenska krigsfångar i Sibirien
skulle uppsökas personer, som voro bekanta
med sjöväsendet och som skulle sändas i båt
till halfön. Så skedde äfven. På detta sätt
ha svenskar öppnat sjöfarten på K. Bland dem
nämnas Ambjörn Molin och Henrik Busch. 1803
blef K. ett särskildt förvaltningsområde med
Petropavlovsk som hufvudstad, 1855 förenades det
med Kustprovinsen, men skildes 1903 därifrån för
att jämte Kommendöröarna (i Berings haf) ställas
under militärkommendanten i Nikolajev. K. är
närmare utforskadt af Steller, Lesseps (1787),
Dobell (1812), Kittlitz (1826), Erman (1829)
och Ditmar (1851—55). En stor rysk expedition
afgick dit 1909. Litt.: K. v. Ditmar, ”Resor
och vistelse i K.” (på ryska, utg. del 1 1890,
del 2 1900).
(G. L—m. L—e.) J. F. N.
Kamtjatkahafvet (Kamtsjatkahafvet). Se
Berings haf.
Kamtschadal. Se Kamtjadal.
Kamtschatka. Se Kamtjatka.
Kamtsjadal. Se Kamtjadal.
Kamtsjatka. Se Kamtjatka.
Kamull, raktrådig, långhårig ull, som
utkammad och befriad från det kortare affallet
(ty. kämmlinge, eng. noils, fr. peignons) nyttjas
till förfärdigande af glatta ylletyg, hos hvilka
trådarna ligga bara och fullt synliga på ytan,
såsom merino, tibet, yllemuslin, bombasin,
atlas etc. Af långa, hårda engelska eller
australiska ullsorter, af alpacka och af mohair
tillverkas hårdt kamullsgarn (kamgarn),
som nyttjas till de s. k. lystertygen: orleans,
lasting, möbeldamast, plysch o. s. v. Äfven
åtskilliga mjukare ullsorter med tillräckligt
långa ullhår begagnas till kamgarn. Jfr Kardull
och Ull.
(G. A. W.)
Kamús (arab.: ”Ocean”), med bestämd artikel
el-kamus, en berömd arabisk ordbok af Firuzabadi
(d. 1414), hvilket arbetes värde dock betydligt
öfverskattats. Jämte Sahah (l. Sihah) el-lura
(”språkriktigheten”) af Djauhari (d. 1002)
har den varit den förnämsta källan för den
arabiska lexikografien i Europa (jfr
Freytag, G. W. F., och Golius). De
största och bästa inhemska ordböckerna äro
emellertid Lisan el-‘arab (”arabernas språk”)
i 20 vol. (utg. i Bulak 1882—90) af Muhammed
ibn Mukarram ibn Manzur (d. 1311) och Murtada
ez-Zebidi’s (l. 1791) kommentar till Kamus,
Tadj el-‘arús (10 bd, utg. i Kairo 1890), hvilka
arbeten ligga till grund för Lanes stora, tyvärr
ofullbordade, arabisk-engelska lexikon. Kamus
har utgifvits flera gånger. Se Firuzabadi.
(K. V. Z.)
Kamvals, text. Se Kardning.
Kamysjin, kretsstad i ryska guv. Saratov,
på högra stranden af Volga, där Kamysjenka
infaller i floden. 16,834 inv. (1897). Handel
med trävaror, tjära, fisk, talg, salt, spannmål
och trädgårdsprodukter, särskildt meloner. —
Staden hette förr Dmitrievsk och fick sitt
nuv. namn 1780, då den blef hufvudort i en krets.
(J. F. N.)
Kamysjlov, kretsstad i ryska guv. Perm, vid
Kamysjlovkas inflöde i Pysjma, en biflod till Tura.
8,064 inv. (1897). Kretsen ligger ö. om
Uralbergen och är rik på mineralskatter.
J. F. N.
Kamäxing, bot., namn på gräset Cynosurus
cristatus.
Kan., förkortning för nordamerikanska staten
Kansas (jfr Ks.).
Kan (”kanna”), holländskt rymdmått för våta
varor, = 1 l., på Java = 1,5 l. Jfr Kande,
Kanna och Kanne.
Kan (Khan, Chan), pers. 1. ”Furste”,
härskartitel, som från Djingis-kans tid bars
af själfständiga mongoliska och turkiska
höfdingar. Numera är denna titel så allmän,
att i många asiatiska länder hvarje guvernör,
höfding eller storman kallas kan. — Om
il-kan se d. o. — Kanat, furstendöme,
furstevärdighet. — 2. Offentligt härbärge
för resande i Orienten. Se Karavan-seraj.
(K. V. Z.)
Kana, bekant biblisk ort, omtalad som Natanaels
hemvist och skådeplats för Jesu första under i Galiléen
(Joh. 2; 4: 46). Hvar den legat, är ej fullt
tydligt hvarken af N. T. eller Josefos’ uppgifter.
Några söka den i den nuv. byn Kafr Kenna n. ö.
om Nasaret, andra likställa den med det n. om
nämnda stad belägna Kanat el-Djelil.
E. S—e.
Kanaan, i G. T. beteckning för det land, som
vi nu vanligen kalla Palestina. I inskränktare
bemärkelse betecknar det hela det v. om Jordan
belägna området. Så t. ex. i uttrycket ”Kanaans
land” 1 Mos. 11: 31; 12: 5. I vidsträcktare
betydelse räknades till K. äfven Fenicien (jfr
1 Mos. 10: 15—19). Invånarna i K., kananéerna, äro enligt 1 Mos. 9: 18 ff.; 10: 6, 15
m. fl. ättlingar af Ham, en uppgift, som troligen
beror på religiösa eller politiska motiv, ty allt
hvad vi känna om kananéer och fenicier tyder på,
att de tillhört samma folkstam som israeliterna
och att de endast tidigare än dessa satt sig i
besittning af K. Före Israels invandring hade
kananéerna stått under Egyptens herravälde. Jfr
Amarnabrefven, där äfven benämningen Kinachi
(Kanaan) uppträder. Dessa märkliga bref
bestyrka ock de bibliska uppgifterna (jfr
Jos. 12, Dom. 1), att kananéerna vid denna
tid icke utgjorde någon enhetlig stat, utan
voro fördelade i smärre konungadömen. Israel
lyckades endast småningom underkufva dem och
sätta sig i besittning af deras land, och först
på Salomos tid var utrotningen fullt genomförd
(jfr 1 Kon. 9: 20 ff.). I st. f. kananéer
använda Elohisten i Pentateuken och andra
förf. (jfr Amos 2: 9) beteckningen amoréer
på K:s folk, medan Prästkodex och Hesekiel
kalla dem hetiter. På andra ställen förekomma
därjämte andra beteckningar, såsom periséer,
girgaséer, hivéer m. m. — Kananéernas kultur stod
i hvarje fall högre än Israels vid dess inträde
i K., och det var endast i kraft af sin högre
religion och sin sedliga styrka, som detta folk
lyckades utrota dem. Den kananeiska religionen
var polyteistisk, på en gång vällustig och
förenad med stor grymhet. Kvinnor hängåfvo sig åt
otukt till gudomens tjänst, och människooffer,
särskildt offer af barn, voro vanliga. Eröfrade
städer ”tillspillogåfvos”, d. v. s. allt lefvande
invigdes till döden. Gudomligheten betecknades med namn,
som framställa honom som herre, härskare,
t. ex. Ba‘al, Adon, Malik (konung).
E. S—e.
Kanaaneiska semiter. Se Arabien, sp. 1271—72.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
