Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kantorp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkosångarbefattningar finnes ej, utan man
har därvid plägat tillämpa samma grunder, som
gälla vid tillsättning af organist och klockare.
P. B.
Kantorp, gruffält i Sköldinge socken,
Södermanlands län. De bearbetade grufvorna
tillhöra dels Kantorps grufbolag, som eger Östra,
Västra och Nya Kantorpsgrufvorna, af hvilka den
äldsta bearbetats sedan 1863, Boxholms bruks
ab., som eger de s. k. Oskarsgrufvorna, genom
en 2 km. lång hästbana ställda i förbindelse
med K. station å Västra stambanan, och
Eriksbergs fideikommiss, som eger Skalunda- och
Vilhelminagrufvorna. Grufvorna, 7 st., lämnade
1908 23,359 ton skrädd malm, till största delen
svartmalm, omkr. 20 proc. blodsten.
Wbg.
Kantra, sjöv., välta omkull, vända sig. 1. Ett
fartyg kan kantra af olika anledningar, såsom
genom att föra för mycket segel, genom en
hastig vindstöt, synnerligast om den kommer
från lä, genom lastens förflyttning till
ena sidan under hög sjögång, genom misstag i
konstruktionen eller vid lastens stufvande, så
att fartygets tyngdpunkt kommit för högt upp,
o. s. v. Vid tillbud till kantring till följd
af vindens inverkan är af största vikt att så
fort som möjligt, innan det gått för långt, få
loss skot och fall, hvarigenom fartyget ånyo
kan resa sig. Vid båtsegling bör man därför
under byaktigt väder aldrig belägga skoten,
utan hålla dem i hand, sedan en rundtörn tagits
om en knap e. d. Vill fartyget ej resa sig,
brukar man försöka att genom akterseglens
intagande och förseglens ökande bringa fartyget
att falla rundt (förändra sin riktning), så att
vinden fås in på motsatt sida och krängningen
därigenom förminskas, hvarefter lasten — om denna
förskjutit sig — vid första tillfälle bör lämpas
öfver till andra sidan. — 2. Äfven om tidvattnet
begagnas uttrycket kantra, och man betecknar då
därmed ebbströmmens omkastning till flodström
eller tvärtom. Detta sker vanligtvis ej hastigt,
ty alltid gifvas några minuter, hvarunder
s. k. ”stillvatten” eger rum. ”Tidkantringen”
sker vanligen icke samtidigt med det höga
och låga vattenståndet annat än i omedelbar
närhet af land, särskildt i trånga vikar o. d.
R. N.*
Kantringsblock, skpsb. Se Block 2.
Kantringsspant, skpsb. Se Spant.
Kantschilen, zool. Se Tragulina.
Kantschindschinga. Se Kanchanjanga.
Kan-tschou-fu, stad i kinesiska prov. Kan-su. 400
km. n. v. om Lan-tschou nära Stora muren
och vid den stora handelsvägen från Kina
till Tarim-bäckenet. Omkr. 150,000 inv.
(J. F. N.)
Kantschuk, Kantschu (po. kańczug,
tjech. kančuk; troligen af turk. kamtschy,
piska), en hos de slaviska folken sedan äldsta
tider i bruk varande piska, som hvarje ryttare
för med sig och har hängande i en rem kring
handleden. Den består vanligen af ett af läder
hårdt flätadt snöre, fäst på ett kort skaft.
Kantskärare, trädg. Se Kanthuggning.
Kantsåg, träv. Se Sågning.
Kantsätta l. Sätta kant, sjöv., sätta någonting i
ordning eller i sin behöriga ställning. Uttrycket
begagnas mest om segel, hvilka ”sättas kant”
därigenom, att man halar skoten lika eller
”close för”, sträcker upp fallen, genom
brassning ger seglen den för välsegling
fördelaktigaste ställningen o. s. v. Före
vakts aflämnande sättes kant överallt.
R. N.*
Kanttrissa, träv. Se Sågning.
Kantväxt, trädg., detsamma som
infattningsväxt. Se Infattning.
Kanun, mus., ett i Turkiet och Arabien brukligt
stränginstrument, liknande cittran. Namnet
tyder på det antika kanon, d. v. s. monokorden.
A. L.*
Kanúri (Kanóri), den härskande stammen i
det centralafrikanska riket Bornu, räknas till de
typiska negerfolken. De äro högväxta och smärta,
med något afplattad näsa och icke alltför tjocka
läppar. Antropologiskt anses de af Hartmann
(”Die völker Afrikas”, 1879) som närmast
besläktade med invånarna i Wadai och Bagirmi
samt de s. om dessa boende bidduma-, bulala-
och musgustammarna. De äro ett jämförelsevis
civiliseradt, jordbruks- och handtverksidkande
muhammedanskt folk, hvars antal af Barth skattas
till nära 4 mill., och ha blifvit närmare
skildrade af Nachtigal (”Sahara und Sudan”, del
2; 1881). Deras språk, kanúri, bildar sannolikt
med tedaspråket (i Tibbu- eller Tebuoasen
n., om Bornu) en särskild grupp, som likt
nubaspråket vid Nilen och några andra afrikanska
språk i sina formella hufvuddrag (könlöshet,
postpositioner o. s. v.) starkt påminner om de
uralaltaiska språken, i synnerhet turkiskan.
H. A.*
Kanyé, bot. Se Allanblackia.
Kanykov, Nikolaj, rysk orientalist och resande,
f. 1819, d. 1878 nära Paris, deltog 1839—40
i Perovskys olyckliga fälttåg mot Kiva, var
sedan i flera år anställd vid ryska konsulatet
i Persien och lärde genom flera resor noggrant
känna detta land äfvensom Buchara. 1858—59 var
han ledare af en af ryska geografiska sällskapet
till Chorassan utsänd expedition, som äfven
framträngde ett stycke in i Afganistan. En
karta, som K. utgaf öfver de af expeditionen
besökta trakterna, belönades 1861 med geografiska
sällskapets i Paris stora guldmedalj. Utom flera
afhandlingar öfver Central-Asien utgaf han på
ryska en beskrifning öfver kanatet Buchara samt
författade Mémoire sur l’ethnographie de la Perse
(1866).
Kanyl (fr. canule, rör), med., rör af silfver
eller annan metall för att aflägsna en begränsad
vätskeansamling inom kroppen. Kanylen kan
vara spetsig — hålnål — eller trubbig. I
senare fallet måste kanylen — för insticket
till vätskeansamlingen — utfyllas med en väl
tillpassad spetsig sond, hvars spets
når utanför kanylens mynning (se fig.). Sedan
kanylen på detta sätt armerad instuckits,
utdrages sonden, hvarvid vätskan afrinner genom
den kvarliggande kanylen. Sistnämnda slag af
kanyl kallas också troakar. Instrumentet
kan vara rakt eller böjdt.
J. Å.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
