Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 923-924 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kardiograf ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Schematisk bild af en ullkardmaskin.

Fig. 2. Arbets- och vändarvalsars verkningssätt.

Fig. 3. Remflordelaren.

cylindern föras framåt, gripas af och kardas
eller bearbetas mot den långsammare roterande
arbetsvalsen A; en del fibrer fastnar i denna,
en del medföljer cylindern vidare framåt. Arbetsvalsen
måste emellertid åter befrias från sina
ulltappar, för att dess nock ej inom
kort skall alldeles fyllas med ull och
bli otjänlig till vidare kardning. Fig. 2
visar, huru vändaren V med sin antydda
nocklutning och vridningsriktning utför detta
befrielsearbete. Vändaren, som har mindre
omkretshastighet än cylindern, aflämnar i sin
ordning ullen till denna, som än en gång låter
ullen komma i beröring med ”arbetaren”. På detta
sätt upprepas kardningen flera gånger mot samma
arbetsvals, ända tills flockarna blifvit så
aftunnade och utredda, att de gå vidare till
nästa valspar, hvars ”arbetare” sitter något
litet närmare cylindern, och där utsättas för
ytterligare kardning. De ullfibrer, som kunnat
medfölja cylindern ända fram förbi den sista
arbetsvalsen, ära tills vidare färdigkardade
och skola uttagas ur cylinderns nock; de
ha emellertid, åtminstone delvis, neddragits
tämligen djupt mellan nocktänderna, hvarför det
är nödvändigt att först lyfta upp dem på ytan
eller något däröfver. Detta åstadkommes af den
s. k. löparvalsen, L (äfven kallad volant), som
eger mycket lång och mjukt elastisk nock, hvilken
vid löparens hastiga rotation (den har betydligt
större omkretshastighet än cylindern) liksom
sopar fram fibrerna till cylinderns yta. Sedan
fibrerna sålunda lyfts upp på cylinderns
nockspetsar, föras de vidare framåt och komma
i beröring med den nära liggande kamvalsen
(peigneuren, framvalsen), K, som har en relativt
långsam rotation. De öfvergå nu på dennas nock
och bilda där ett tunt, jämnt lager, hvilket
af den hastigt oscillerande hackarkammen, H,
löstages och i form af ett tunt flor öfverföres
till vaddtrumman, T, kring hvilken floret lindas
i många hvarf, som tillsammans bilda en vadd. När
vadden blifvit lagom tjock, afskiljes den från
trumman (antingen automatiskt eller för hand) och
inmatas till en andra kardmaskin af i hufvudsak
samma slag för att än en gång kardas. Den
första kardmaskinen kallas förskrubbel,
den andra renskrubbel. Renskrubbeln lämnar
ifrån sig en vadd af jämnare beskaffenhet än
förskrubbeln, men dess vadd skall genomgå ännu
en tredje kardmaskin, slubben, som beträffande
det egentliga kardningsarbetet verkar alldeles
lika med de båda förra maskinerna,
endast höjande deras effekt. Det
från slubbens kamvals afkammade floret skall
emellertid ej liksom i de båda föregående
fallen bilda en vadd, utan skall nu delas
till smala band eller tågor, s. k. slubbgarn,
som spinnmaskinen sedermera skall sno och
sträcka. Många olika metoder har man praktiserat
för att af floret bilda slubbgarn. Så t. ex. var
på de äldsta kardmaskinerna (af ännu enklare slag
än de nu beskrifna) kamvalsens nockbeklädnad
anbringad i form af horisontella kardband,
något litet afskilda från hvarandra; floret
blef då ej sammanhängande, utan nedföll som
smala hoprullade tågor (påminnande om nutida
vaddlister för fönstertätning), hvilka genom
rullning mot ett underlag erhöllo något större
hållbarhet. Dessa korta ulltågor (endast så långa
som kardmaskinens bredd) måste sammanskarfvas
och gåfvo naturligtvis ett mycket bristfälligt
garn. Enligt en annan idé gjordes kamvalsens
nockbeslag randigt i valsens vridningsriktning,
d. v. s. liknande en mängd på valsen uppträdda
ringar med smala tomrum mellan hvarje. Floret
blef ej heller här sammanhängande, utan bildade
smala, men kontinuerliga band, som emellertid
voro mycket ömtåliga och därför inleddes
mellan två par läderbeklädda frottervalsar
(”byxvalsar”), hvilka jämte sin rotation äfven hade en i
axelriktningen hastigt fram- och återgående
rörelse, som gaf ullbanden en rund form och något
större fasthet. Ehuru denna metod utgjorde ett
stort framsteg, var den behäftad med åtskilliga
olägenheter: ullbanden blefvo ej särdeles
likformiga, och cylindern fick ej afbörda sig
all sin färdigkardade ull. Sistnämnda olägenhet
afhjälptes visserligen genom att man anbringade
ännu en randig karnvals, som upptog ullflor från
de ränder, som den förra kvarlämnat. Florbanden
blefvo emellertid mycket ojämna, hvilket i sin
ordning förorsakade en ojämn spånad med däraf
följande bältig och misslyckad väfnad. Ett
annat framsteg bestod däri, att man använde en
kamvals med fullständig nockbeklädnad och lät
det sammanhängande ullfloret ingå mellan ett par
axlar, som voro försedda med en mängd fina runda
knifklingor, hvilka parvis klippte floret till
smala band. På detta sätt blefvo nog banden
jämnare; men då alla fibrer, som lågo böjda
öfver gränsen mellan två band, blefvo afklippta,
kanske på flera ställen, bortföllo många korta
ullhår och garnet blef mindre värdefullt. Den
s. k. stålbandsflordelaren (system Bolette),
som efterföljde den nyssnämnda konstruktionen,
skonade visserligen ullhåren från afklippning,
men hade andra olägenheter och var användbar
endast för korta ullsorter. Bäst af alla de många

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>