Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karensförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan 1887 professor vid konstindustriella
läroverket och har där utbildat en egen
modern riktning. K. är ock illustratör.
G—g N.
Kargilliter, skotsk sekt. Se Cameron, R.
Kargo. Se Cargo.
Kargång. Se Holmgång.
Kariais (Karyais), hufvudort i
munkrepubliken på halfön Athos (se d. o.),
har omkr. 1,000 inv. och är säte för den heliga
synoden (protaton) och för en turkisk aga.
(J. F. N.)
Kariber (Karaïber), en af Syd-Amerikas
mest utbredda indianstammar, vid Amerikas
upptäckt den mäktigaste på fastlandet
från Essequibo till Maracaibosjön samt i
synnerhet på Små Antillerna, som af äldre
geografer kallades Karibiska öarna. Frågan om
deras ursprungliga hemort har genom K. von den
Steinens Xinguexpeditioner 1884 och 1887 fått sin
lösning, i det att den af Martius, den förste,
som verkligen sökte reda ut förhållandet mellan
stammarna i Brasilien, Guyana och Venezuela,
framkastade förmodan, att de kommit vandrande
söderifrån, visade sig vara riktig. Von den
Steinen fann, att de vid Xingus källor boende
bakaïri och nahuqua voro karibiska folk. Man
fann icke blott sägner om vandringar mot n.,
utan Ehrenreich lyckades också ådagalägga,
att sådana vandringar nyss egt rum. Det råder
således intet tvifvel, att karibernas urhem är
i Central-Brasilien, ehuru det är att märka, att
von den Steinen icke anser de af honom påträffade
bo just vid detta, utan endast närmare det än de
andra. Kariberna äro ett kraftigt, välväxt folk
med en ganska väl utvecklad kultur, ehuru deras
kannibalism förskaffat dem dåligt rykte. De ha
ju t. o. m. gifvit upphof till ordet kannibal (se
d. o.). Genom sitt kraftiga motstånd förskaffade
de européerna ett drygt arbete på Antillerna,
där de ock till sist alldeles utrotades. De
viktigaste karibfolk äro: de sydligaste de
ofvan nämnda bakaïri och nahuqua, i Guyana:
makusi, arekuna, paravilhana, i Venezuela:
guayquiris och tamanaker vid öfre Orinoco och
kariquires på södra stranden af Maracaibosjön.
E. Rld.
Karibiska bergen, en bergskedja, som följer norra
kusten af Venezuela och utgör en fortsättning
af Merida-kordillererna. I trakten af Rio
Unares utlopp delas bergen genom en till hafvet
nående slätt i två hälfter. Den västra består
af två parallellkedjor, som omsluta den stora
Valencia-sjön och af hvilka den norra i Silla
de Carácas når 2,801 m.; den östra hälften
kulminerar i Turumiquire (2,048 m.). Bergen
fortsätta ut på halfön Paria och ön Trinidad.
J. F. N.
Karibiska hafvet, den del af Atlantiska hafvet,
som är belägen mellan Antillerna samt Syd- och
Central-Amerika. På fastlandet intränger
det med Honduras-, Darien-, Maracaibo- och
Pariavikarna. Till Mexikanska viken går den
stora utfartsvägen genom det 120 km. breda
Yucatansundet, till den egentliga Atlanten
genom Windward-passagen och Mona-passagen på
ömse sidor om Haïti samt mellan Trinidad och
Grenada. Ekvatorialströmmen intränger mellan
de små Antillerna i hafvet. Från nov. till juni
blåser nordöstpassaden, under regntiden
(juli—okt.) växla vindstillor med västliga och sydliga
vindar. Därunder uppstå ofta våldsamma orkaner
(hurrikaner). Hafvet, med ett medeldjup af
mer än 2,000 m., når på två ställen 5,000 m.;
i norra delen, skild från den södra genom en
från Honduras öfver Jamaica till Haïti gående
bred ås, har det smala Bartlettdjupet
i Caymangrafven nära Grand Cayman 6,270
m. och i södra delen Curaçãodjupet 5,200 m.
J. F. N.
Karibiska strömmen. Se Atlantiska hafvet,
sp. 339, och Golfströmmen.
Karibiska öarna, ett numera mindre brukligt namn
på Små Antillerna.
Karibun, zool. Se Rensläktet.
Karien (grek. Καϱία lat. Caria) var fordom
namnet på det sydvästra kustlandskapet i Mindre
Asien, begränsadt i n. af Lydien, i n. ö. af
Frygien och i ö. af Lycien. Ned mot kusten
sträcka sig åtskilliga från det västliga Tauros
utgrenade bergskedjor, bland hvilka Latmos är
den mest betydande. Delvis utlöpa dessa i långt
utskjutande berguddar (Mykale m. fl.), mellan
hvilka ligga djupt inskärande hafsvikar (den
latmiska, iassiska, keramiska). Hufvudfloden
är den från Frygien kommande och i den latmiska
hafsviken utfallande Meander (grek. Maiandros),
hvars breda floddal utmärkes genom synnerlig
fruktbarhet. F. ö. är landet till stor del
bergigt. Karerna (grek, kares), hvilka af några
räknas som ett semitiskt, af andra som ett ariskt
folk, stodo i dåligt rykte dels som sjöröfvare,
dels under senare tider som föga pålitliga
legotrupper. I det inre landet bodde fryger,
pisider och lyder. Efter år 1000 f. Kr. nedsatte
sig i kusttrakterna och på de utanför belägna
stora öarna Kos och Rhodos ett stort antal
grekiska nybyggare af dels jonisk, dels dorisk
nationalitet. Bland de joniska städerna på norra
delen af västra kuststräckan märkas Miletos
och Magnesia. Längre mot s. lågo de betydande
doriska städerna Halikarnassos och Knidos,
hvilka tillika med städerna Ialysos, Lindos och
Kameiros på Rhodos samt Kos på den liknämnda ön
bildade ett statsförbund, det s. k. doriska
hexapolis. K. lades af Kresus under det
lydiska riket och sedermera af Kyros under det
persiska. Genom grekernas segrar öfver perserna
frigjordes de kariska kuststäderna och slöto sig
till Atens sjöförbund, men återföllo efter dess
upplösning ånyo under persiskt välde. Mestadels
styrdes dock K. af inhemska härskare, hvilka
mera till namnet än i verkligheten voro
persiska lydfurstar. Mest bekanta bland dessa
äro Mausolos (377—353 f. Kr.) samt hans gemål
och syster Artemisia, hvilken efterträdde honom
i regeringen. Efter Alexander den stores död
var landet ett tvistefrö mellan åtskilliga af
hans fältherrar, men införlifvades omsider med
det seleucidiska riket. Under romarnas välde
var det en tid (efter 189 f. Kr.) öfverlåtet åt
rhoderna, men sedermera förklarades dess städer
för själfständiga. Inom det nuv. Osmanska
riket bildar det en del af vilajetet Aidin.
A. M. A.
Karierad, angripen af caries. Se Benröta och
Tändernas sjukdomar.
Karies (lat. caries), patol. Se Benröta.
Kariioki. Se Bötom.
Karikal, en Frankrike tillhörig stad jämte
område på sydöstra kusten af Främre Indien,
belägen i Cauveris mynningsområde inom
brittiska distriktet Tanjore, presidentskapet
Madras. Areal 135,15 kvkm. 56,595 inv. (1901),
fördelade på 3 kommuner, hvaraf staden K. hade
8,167. Området producerar mycket ris. Fransmännen
köpte K. 1738 af rajan i Tanjore.
J. F. N.
Karikatyr (fr. caricature, it, caricatura,
af mlat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
