Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolingiska sagokretsen - Karolinsk - Karolinska förbundet - Karolinska institutet - Karolinska krigares dagböcker - Karolinska mediko-kirurgiska institutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ghemen (ett enda defekt exemplar finnes i behåll
och tillhör Uppsala universitetsbibliotek),
efter hvilken upplaga den ånyo utgafs 1534,
ehuru i en något omarbetad form, af Kr. Pedersen
(sedermera flera gånger omtryckt, senast 1856 af
C. J. Brandt). De svenska och danska versionerna,
den förra fragmentarisk, den senare fullständig,
stå i nära släktskap och äro tydligen utgångna
från samma källa. Troligen har den förra af
dem blifvit öfverflyttad från norska (en del
språkliga egenheter finner sin förklaring
endast genom att uppfattas som missförstådd
fornnorska), hvaremot den danska krönikan genom
vissa språkformer pekar på en svensk källa,
af hvilken den dock befinnes vara en förkortad
och tämligen fri bearbetning. Bägge härstamma
från den ofvannämnda, äldre redaktionen
af den norska bearbetningen. Den tryckta
danska krönikan nådde inom kort till Island
och öfversattes därstädes på 1600-talet till
isländska. Denna nyisländska Karlamagnússaga
förvaras i K. biblioteket i Köpenhamn i en
handskrift, af hvilken en afskrift 1691 togs
för K. biblioteket i Stockholm. — Jfr G. Paris,
”Histoire poëtique de Charlemagne” (1865),
Loersch, ”Die legende Karls des grossen im
11. u. 12. jahrh.” (1890), och G. Storm,
”Sagnkredsene om Karl den store og Didrik af
Bern hos de nordiske folk” (1874).
R. G.
Karolinsk (af lat. Carolus, Karl), som har
afseende på någon regent med namnet Karl. Så
t. ex. äro de s. k. Karolinska böckerna
(se Carolini libri) uppkallade efter kejsar Karl
den store. Lunds universitet kallas Karolinska
universitetet efter Karl X, den gamla, först mot
slutet af 1700-talet nedrifna akademibyggnaden
i Uppsala bar efter Karl IX namnet Academia
carolina, som i sin ordning har gifvit namn
åt den nuv. universitetsbiblioteksbyggnaden,
Carolina rediviva (se d. o.), och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet i Stockholm är
uppkalladt efter Karl XIII. I Sverige hänför
sig ordet karolinsk företrädesvis till Karl XII.
Karolinska förbundet, en sammanslutning
emellan historiskt intresserade personer, som
konstituerades i Stockholm 11 april 1910 med
uppgift att ”genom befrämjande af vetenskaplig
forskning fördjupa och vidga kännedomen om det
karolinska tidehvarfvet, företrädesvis Karl
XII:s tid, samt inom svenska folket väcka ett
lifligare intresse för detta skede”.
Karolinska institutet. Se Karolinska
mediko-kirurgiska institutet, sp. 1139.
Karolinska krigares dagböcker, en serie dagböcker
från Karl XII:s krig, som 1901 började utgifvas
af professor Axel Quennerstedt och hvaraf
hittills (1910) 5 bd utkommit.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet, en
medicinsk högskola i Stockholm, som med de
medicinska fakulteterna vid universiteten i
Uppsala och Lund deltager i såväl den teoretiska
som den praktiska läkarutbildningen.
Institutet har som ett ordnadt medicinskt
läroverk ej gamla anor; dess egentliga
födelseår är 1810. Emellertid upptog det vid sin
organisation arfvet efter en del undervisnings-
och examinationsanstalter, hvilka småningom
kommit till stånd under föregående århundraden.
I Sverige, likasom i de flesta öfriga
länder, funnos under äldre tider två slags
läkare. Tidigast funnos de själflärde eller
yrkesmässigt utbildade sårläkarna,
fältskärerna, kirurgerna. Först långt senare
uppträdde de vid universitet utbildade läkarna
(doctores medicinæ). Johan III utfärdade
(delvis med bekräftande af äldre privilegier)
20 juli 1571 en stadga för bardskärarämbetet,
hvarigenom medlemmar af detta skrå erkändes som
privilegierade fältskärer (se Fältläkarkår
och Fältskär); ämbetet ålades att anskaffa
fältskärer för arméerna. Nya privilegier
utfärdades emellanåt, 1655 kallades ämbetet
Barberarämbetet, 1685 Societas chirurgica
(Kirurgiska societeten). Utbildningen inom
yrket skedde rent handtverksmässigt på så sätt,
att lärlingar under vissa år arbetade hos mästare
och sedan, såsom i andra yrken, aflade vissa prof
för att själfva bli mästare. Universitetslärda
svenska läkare förekommo ej förrän på
1600-talet. Den förste med. professorn i
Uppsala utnämndes 1613, den första i Åbo 1641,
i Lund 1668. Första antydan till en medicinsk
undervisningsanstalt i Stockholm finna vi 1642,
då drottning Kristinas från Frankrike inkallade
lifmedikus G. F. Du Rietz erbjöd sig att öppna
en medicinsk skola. Uppsala universitets kansler
lät med anledning häraf sända 6 med. studerande
från Uppsala för att i Stockholm åtnjuta Du
Rietz’ undervisning. Denna medicinska skola
upphörde efter ett par år. 1663 bildade Du
Rietz jämte tre andra läkare ett Collegium
medicorum (se d. o.) l. Collegium medicum,
hvilket erhöll vissa privilegier. Meningen
hade från början varit, att detta kollegium
äfven skulle blifva ett medicinskt läroverk,
en sak, som väckte åtskilliga bekymmer inom
Uppsala universitet; häraf blef emellertid
intet. Genom sina 1663 utfärdade privilegier
erhöll Collegium medicum uppsikt öfver
såväl läkare som fältskärer, apotekare och
barnmorskor, hvarjämte det fick åliggande
att genom en examen pröfva läkare, som ämnade
utöfva sin verksamhet i Stockholm. Kollegiet
fick undan för undan nya privilegier och
blef snart i hufvudsak ett ämbetsverk, men
behöll fortfarande skyldigheten att examinera
läkare, hvilka efter undergången pröfning
blefvo kollegiets ledamöter (membra). 1685
ålades kollegiet att ha öfveruppsikt öfver
de examina, som aflades inför Kirurgiska
societeten. Under hela 1700-talet utkämpades
sedan häftiga strider mellan Collegium medicum,
som representerade den vetenskapliga medicinen,
och Kirurgiska societeten, som utgjordes af
fältskärernas skrå och hvars medlemmar från
äldre tider och ända långt fram på 1700-talet
egentligen räknats som handtverkare. Någon
egentlig undervisning kom kollegiet aldrig att
utöfva. I 1699 års medicinalordningar stadgades
dock, att ett anatomihus skulle inrättas,
där sektioner borde af kollegiets medlemmar
verkställas. Med anledning häraf höllos en
och annan gång (första gången redan 1685)
offentliga anatomiska demonstrationer, hvilka
dock föga motsvarade våra föreställningar om
anatomisk undervisning. Demonstrationerna voro
nämligen anordnade som offentliga teatraliska
föreställningar, hvartill biljetter såldes åt
allmänheten. 1716—20 var M. Bromelius professor
i anatomi, men utan aflöning. Kirurgiska
societeten hade småningom insett, att det var
nödvändigt att införa en mera vetenskaplig
metod vid kirurgernas undervisning, och några
af societetens mera framstående ledamöter,
Acrel m. fl., höllo 1746—47 föreläsningar
för fältskärslärlingarna öfver olika delar
af kirurgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
