Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kateket - Kateketik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Praxis blef sedermera, att till dessa skolor skickades
de minst försigkomna af årets konfirmander. Därefter
inordnades kateketskolorna i folkskolornas s. k.
"söndags- och aftonskolor", så att de skulle utgöra
ett slags högre, själfständiga klasser af dessa skolor.
Enl. ett 1883 fattadt beslut bibehölls denna anordning
blott så tillvida, att af "söndags- och aftonskolans"
barn de, som voro i konfirmationsåldern, skulle få
sin religionsundervisning i kateketskolan, till
hvilken församlingens prästerskap hade rätt att
därjämte sända några konfirmander, som visat sig
behöfva ökad undervisning. Enligt nytt beslut
1894 ha kateketerna i Stockholm numera uteslutande
till uppgift att biträda församlingarnas prästerskap
vid konfirmationsundervisningen. Kateketskolor i
den ursprungliga meningen finnas alltså icke
vidare i Stockholm. Till kateketer utses i regel
yngre präster efter ansökan och prof. Stockholms
konsistorium upprättar förslag bland de sökande,
och kateketskolornas styrelse, skolutskottet
i Samfundet pro fide et christianismo,
utnämner. Dessa platser, f. n. (1910) 10,
äro fasta lärarplatser; innehafvaren räknar
prästerliga tjänsteår och aflönas af samfundet
med bidrag af församlingarna. Undervisningen
öfvervakas af en utaf samfundets skolutskott
tillsatt inspektör. - Äfven i Lappland meddelas
religionsundervisning af s. k. kateketer
i skolor, som underhållas af Svenska
missionssällskapet. - "Kateketer" kallas jämväl
infödda lärare vid flera missionsstationer i
hedniska länder.
J. P.
Kateketik (se Katekes), läran
eller vetenskapen om den muntliga
religionsundervisningen. I den äldsta
kyrkan meddelades denna undervisning åt
de vuxne hedningar, som önskade erhålla
det kristliga dopet (katekumenerna; se
d. o.). Redan i 2:a årh. förekom antagligen
en dylik undervisning, som i början hade
mera enskild karaktär, men. snart fick en
offentligt kyrklig. Någon utbildad kateketisk
metod följdes emellertid icke under denna
äldsta tid, ehuru katekumenundervisningen sedan
midten af 3:e årh. eller början af 4:e bedrefs
systematiskt genom katekumenernas indelning i
tre klasser. Undervisningens form var didaktisk
(predikan), icke erotematisk (i frågor och
svar). Början till den erotematiska formen
förefanns likväl redan då genom katekumenernas
uppläsning af trosbekännelsen strax före
dopet, då läraren någon gång genom frågor
underrättade sig om, huruvida de förstått
innehållet. Undervisningens material var
hufvudsakligen trosbekännelsens innehåll,
ehuru själfva bekännelsen meddelades
katekumenerna först omedelbart före dopet. Om
denna katekumenundervisning handla de tre
äldsta kateketiska arbetena (från 4:e årh.):
biskop Cyrillus’ af Jerusalem "Katechesis
mystagogike", Gregorius’ af Nyssa "Logos
katechetikos och Augustinus’ "De catechizandis
rudibus". När längre fram under medeltiden
barndopet efterträdt katekumendopet, ändrades
helt naturligt religionsundervisningen i enlighet
med dessa förändrade förhållanden. Lärjungarna
voro då barn, åt hvilka skulle meddelas kännedom
om den kyrkas lära, i hvilken de redan voro
upptagna. Egentlig katekumenundervisning förekom
endast i de ännu hedniska länder, där missionärer
arbetade. Men den hade betydligt förenklats.
Från 8:e och 9:e årh. finnas minnen af en
ordnad kyrklig barn- och folkundervisning.
Karl den store har gjort sig ett namn som
dess främjare. Någon utbildad teknik fanns
likväl ännu icke. - Under medeltiden var
kyrkans kateketiska barnundervisning gemenligen
inskränkt till inlärande af Trosbekännelsen,
Fader vår och "Ära vare Gud" etc. (Hymnus
angelicus), hvilket sistnämnda lärostycke
sedan (från 11 :e årh.) utbyttes mot Ave Maria.
Under medeltidens senare skede började
sakramentsläran och dekalogens (de tio budens)
innehåll användas som kateketiskt material,
ehuru detta synes ha förekommit mera sparsamt.
Men under just denna period mattades det
kateketiska nitet inom kyrkan och förlorade
sig i en kall och torr mekanism. Den framstående
universitetskansleren i Paris Jean Charlier
de Gerson (d. 1429) sökte genom sin lilla,
varmt skrifna bok "Tractatus de parvulis ad
Christum trahendis" (Om barnens förande till
Kristus) verka en förbättring i den mekaniska
kristendomsundervisningen. Han anbefaller bikten
som ett viktigt kateketiskt hjälpmedel. Men det
var äfven på det kateketiska området medeltidens
reformatoriska sekter sökte ersätta, hvad som
brast från kyrkans sida. Såväl valdenser som
wieliffiter och husiter hade uppdrifvit den
kateketiska metoden ganska högt. Tidigt förekom
hos de förstnämnde en dialogisk anordning vid
kristendomsundervisningen, och kateketiska
läroböcker utkommo genom dessa sekters försorg
(se Katekes). - Först med reformationen
börjar dock den egentliga förbättringen af
den kateketiska verksamheten. Luther är den,
som genom sina katekesers utgifvande och genom
utverkandet af nya, strängare förordningar
ang. religionsundervisningen går i spetsen för
äfven denna reformation. Ännu bestod dock den
kateketiska undervisningen hufvudsakligen i
utanläsning. Luther själf höll så mycket på
nyttan af utanläsningen, att han sade: "icke en
stafvelse därvid får ändras, om man icke vill
hafva all använd möda och arbete förspillda". Men
å andra sidan varnade han "mot ett blott och bart
utanläsande, såsom dittills öfligt varit", och
uppmanar läraren att genom frågor förvissa sig
om, att lärjungarna förstått det lästa. Flera af
reformationstidehvarfvets betydande män följde
Luthers exempel. Upphofsman till den egentliga
katekisationen (se d. o.) är pietismens stiftare,
Philipp Jakob Spener, som i senare hälften
af 1600-talet ifrigt arbetade för att höja
religionsundervisningen. Hans efterträdare
August Hermann Francke blef äfven i detta
afseende hans lärjunge och efterföljare. Vid
den s. k. franckeska stiftelsen i Halle
drefs katekisationen mest af allt. Den
tyska pietismen har lämnat efter sig flera
katekesförklaringar, af hvilka Schellenbaurs
torde vara den förnämsta. Det var hufvudsakligen
Hedinger och Rambach, som bragte den pietistiska
katekisationsmetoden i system. Arbeten i detta
syfte voro den förres "Kristligt, välmenta
erinringar" och den senares "Den välunderrättade
kateketen". På förståndets och, framför allt,
hjärtats tillegnelse af kristendomens sanningar
lägges där hufvudvikten. I midten af 18:e
årh. inträdde med Mosheim kateketiken i ett nytt
skede. Den s. k. kateketiska sokratismen blef
då härskande. Man utgick från det antagandet,
att de religiösa sanningarna funnos af naturen
i människan. Genom kloka och förståndiga frågor
skulle de framlockas ur barnet och omsättas
till begrepp i barnets medvetande. Dinter,
Basedow och Salzmann äro pedagogiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
