Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klassificeringssällskap - Klassifiera, detsamma som klassificera. - Klassifierad statstjänst. Se Civil service reform. - Klassifikation - Klassiker och Klassik. Se Klassisk. - Klassisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klassificeringssällskap för fartyg ha till uppgift
att meddela pålitliga uppgifter om handelsfartygs
tillstånd med afseende på skrof, maskineri och
sjöduglighet, hvilka uppgifter äro grundläggande
för fartygens försäkring och befraktning. Dessa
sällskap ha med stöd af sin rika erfarenhet uppställt
detaljerade föreskrifter beträffande nybyggnad och
utrustning af fartyg jämte maskineri samt utöfva
genom sina ombud kontroll öfver, att byggandet sker
i enlighet härmed. Fartyg, som bygges efter dessa
regler, inregistreras i en viss klass att gälla
för bestämd tid, hvarefter förnyad besiktning
skall ega rum för bestämmande af, om fartyget
fortfarande får kvarstå i sin klass eller om det skall
nedflyttas till lägre klass eller på grund af skador
o. d. strykas ur registret. Klassificeringssällskapen
åtnjuta stort anseende, och så godt som alla
handelsfartyg byggas numera efter deras regler,
enär de i annat fall sakna all utsikt att kunna
bestå i konkurrensen om frakter. De förnämsta
klassificeringssällskapen äro det engelska Lloyd’s
register, det franska Bureau Verilas och det
tyska Germanischer Lloyd (se Lloyd och Veritas).
C. K. S.
Klassifiera, detsamma som klassificera. - Klassifierad
statstjänst. Se Civil service reform.
Klassifikation (af lat. classis, klass, och facere,
göra), en fullständigt genomförd, systematisk
indelning i klasser, fördelning på öfver- och
underafdelningar; log., fullständigt angifvande
af alla de kodivisioner och subdivisioner, för
hvilka ett begrepp kan göras till föremål. Enligt
Wundt är klassifikationen antingen deskriptiv,
analytisk eller genetisk. Vid uppgörandet af en
klassifikation måste man först och främst göra sig
reda för alla de omedelbart under dividendum fallande
kodivisionerna. Sedan man därefter bestämt, hvilken
af dessa, såsom företagen ur den mest väsentliga
synpunkten, måste betraktas som den primära, har man
att se till, i hvilket förhållande membra inom denna
stå till de öfrigas membra. Om man t. ex. indelar
djuren dels i vertebrerade och evertebrerade,
dels i varmblodiga och kallblodiga, så finner man,
att den förra divisionens senare membrum helt och
hållet faller inom sfären af den senare divisionens
senare membrum, hvaremot den senare divisionen
kan tjäna till en subdivision af den förras förra
membrum (de vertebrerade djuren äro dels varm-, dels
kallblodiga). Däremot, om man indelar figurer å ena
sidan i trianglar, fyrsidingar och månghörningar,
å den andra i liksidiga och oliksidiga, så kan,
hvilkendera af dessa kodivisioner man än må betrakta
som den ursprungliga, den andra användas till en
subdivision af den förras samtliga membra. - Vidare
har man att se till, hvilka de subdivisioner äro,
för hvilka de högsta divisionernas membra kunna
göras till föremål, utan att dessa subdivisioner
kunna genomföras med afseende på hela dividendi sfär,
enär indelningsgrunden är någon för membrum specifik
bestämning. Om man t. ex. indelar fåglarna efter
flygorganens, fiskarna efter fjällens eller gälarnas
beskaffenhet, så kunna analoga synpunkter ej läggas
till grund för en indelning af däggdjuren.
- Ändtligen förfar man med subdivisionerna på
samma sätt som med de högsta divisionerna o. s. v.
- Man skiljer mellan naturlig och artificiell
klassifikation. Naturlig är den klassifikation,
hvars indelningsgrund är af sådan beskaffenhet, att arterna
till sin totalkaraktär skilja sig från hvarandra;
artificiell däremot den klassifikation,
där indelningsgrunden är så abstrakt, att
olikheterna i detta hänseende föga inverka
på de öfriga egenskaperna hos föremålet. Så
betecknas Linnés sexualsystem såsom en artificiell
klassifikation af växtriket; däremot Jussieus och
Decandollcs såsom en naturlig. Se Indelning 1.
L. H. Å. (S-e.)
Klassiker och Klassik. Se Klassisk.
Klassisk (lat. classicus, af classis, klass),
som tillhör den grekiska eller romerska forntiden
eller är afsedd att sprida ljus öfver denna
("klassisk litteratur", "klassiska språk";
"klassisk fornkun-skap", "klassiska studier"),
som söker sina förebilder hos denna forntid
("klassisk bildning"), som varit skådeplatsen för
den grekisk-romerska forn-kulturens blomstring eller
plantskola för någon märkligare kulturyttring i
allmänhet ("klassisk mark"). I vidsträckt bemärkelse
betyder klassisk mönstergill, af beståndande värde,
ypperlig. Slutligen har ordet kommit att betyda
äfven besynnerlig, löjeväckande, pedantisk, liksom
en person med dylika egenheter i sitt sätt att
vara ofta kalläs en klassik. - Ordet clarssicus
betecknade i det gamla Rom en medborgare inom den
första och inflytelserikaste bland de sex klasser, i
hvilka det romerska borger-skapet indelats af konung
Servius Tullius. Redan grammatikern Gellius (i 2:a
årh. e. Kr.) brukar dock uttrycket classicus scriptor
i betydelsen författare af framstående rang. Under
renässansen (1400-talet) kallade man vissa grekiska
och romerska författare, hos hvilka stilens renhet och
formens fulländning stodo i samklang med tankarnas
lyftning, för klassiska. Småningom utsträcktes
begreppet äfven till mönstergilla författare hos
de nyare folken. Då emellertid ända in till senaste
tid den från renässansen ärfda uppfattningen gjort
sig gällande, att de antika vitterhetsalstren stå
som oupp-hunna och oupphinneliga mönster, särskildt
hvad formens förträfflighet angår, så fastställdes
därjämte för ordet klassisk bibetydelsen af "antik"
(i motsats mot "modern"). Men liksom grekerna
i Perikles’ tidehvarf hade en litteraturperiod,
synnerligt rik på ypperliga verk, samt romarna fingo
en dylik under Augustus, så ha äfven flera moderna
folks litteratur haft en blomstringstid, en så kallad
"klassisk period". Som en dylik räkna tills vidare
italienarna 1300- och 1500-talen, spanjorerna
slutet af 1500-talet-1600-talet, fransmännen
Ludvig XIV:s tidehvarf, engelsmännen Elisabets tid
(och 1800-talet), tyskarna den Goethe-Schillerska
Weimarperioden, danskarna 1800-50, svenskarna 1770
-1830; och en nation kallar en sådan periods mest
betydande skriftställare för sina klassiker eller sina
"klassiska författare" (för sin egen samtid ha de
merendels gällt som "romantiker" L regel-brytare). Men
äfven andra framstående författare, som för sin tid
skapat nytt af beståndande värde, bli betecknade
som klassiker. När den nyromantiska riktningen,
från slutet af 1700-talet, gjorde sig gällande inom
Europas litteratur och bildande konst, brukades
klassisk, i uttrycklig motsättning mot "romantisk",
om sådana konstalster, som utmärktes af en anda och en
fornigiining, hämtade från eller i viss mån befryndade
med den antika konststilens. Den klassiska riktningen
i denna mening företräddes inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
