Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 415-416 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knufis - Knut. Knutar används till att fästa eller förena tåg - Knut, liggande timmerstockars hopfogning - Knut, ry., piska af flera hopflätade oxsenor - Knut. svenska konungar: 1. K. Eriksson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dylikt hufvud, men med nedböjda, öronen omslutande
horn. K. är i vissa egyptiska myter demiurgen,
som på sin drejskifva - han är nämligen den
förste krukmakaren - skapar världsägget, hvarur
allting framgått. Han är därjämte icke blott en
solgud, utan antager ganska tidigt egenskapen af
"vattnets förlänare" och "öfversvämningens herre",
m. a. o han blir tillika ett slags Nilgud. I
sistnämnda roll dyrkades han företrädesvis
vid första katarakten och då jämte sina båda
kvinnliga följeslagare, Anukis och Satis.
K. P. (N. Sbg.)

Knut. Knutar användas till att fästa eller förena
tåg, rep, snören, trådar, band o.s.v. med
hvarandra eller med andra föremål, äfvensom till
prydnad. På sjön kallar man dem knopar och stek
(se dessa ord). De i land mest använda torde vara
följande: halfknut l. fingerknut (på sjön
öfverhandsknop; fig. 1), som tjänar till att



fästa en tråd (t.ex. i tyget, när man syr), ett snöre
o.s.v., men äfven till att förena två trådar med
hvarandra, då den kallas vattenknut (fig. 2),
och för att göra en ögla, som icke glider, ögla med
vattenknut. En åtta l. flandrisk knut (fig. 3)
användes på samma sätt. Rännknut l.
grimskaftsknut (fig. 4) användes allmänt,
t.ex. när man binder en häst, men är ofta
svår att taga upp igen. Bättre för detta syfte
är två halfslag om egen part (se Knop),
som äfven användes mycket i land, eller pålstek
(se Stek). Mest använd af alla knutar
torde vara den i fig. 6 afbildade; den kallas
på sjön råbandsknop och har i land en mängd
namn: hårdknut, braknut, blåknut,
vräxelknut, vrängselknut, tvärknut,
stenknut, smällknut m. m. Rätt gjord, är
den symmetrisk till skillnad från den odugliga s. k.
käringknuten (se Knop). Den förekommer
äfven i somliga nät (ryssjeknut). Den göres
ofta liksom många andra knutar med öglor, för att
lätt kunna lossas, och användes sålunda t.ex. som
halsduksrosett. Den var känd och värderad redan
i forntiden; den förekommer på vestalernas i senare
tid uppgräfda statyer i Rom, nämligen på den gördel,
som sammanhåller manteln, och är därför utan
tvifvel identisk med de gamles herkulesknut,
som ansågs ega öfvernaturliga egenskaper. Ännu
bättre, när det gäller att förena två ändar, är
väfknuten (fig. 10), äfven kallad varpknut,
tumknut (på sjön skotstek). Detta är äfven den
vanliga knuten i nät, använd snart sagdt öfver hela
jorden. Fig. 7 är en kirurgisk knut l. tvinnknut,
fig. 8 en fiskarknut, fig. 9 en
kärleksknut, fig. 11 en säckknut.
Valknutar bestå af en ringformig fläta och användas mest
till prydnad. Det ges 3-flätade (fig. 12), men äfven
4-, 5-, 6-flätade o.s.v. Se Hj. Öhrvall, "Om knutar" (1908).
Hj. Ö

Knut, liggande timmerstockars hopfogning
i hörnen af ett hus. Knuten kan utföras på olika
sätt. Vanligast äro korsknut, där timmerändarna



Fig. 1. Korsknut.



Fig. 2. Laxknut.

utskjuta utanför hophuggningen, och laxknut,
i hvilken stockarna hopfogats med i själfva ändarna
snedt huggen lax, hvarigenom knutens yttersidor ej
utskjuta utanför väggen. Knuten skyddas vanligen
genom påspikade bräder. Jfr Knutning.
H. J. Dft.

Knut, ry., piska af flera hopflätade oxsenor
eller ogarfvade remmar, hvilka i ändan skilja
sig; slag, utdelade med en sådan piska. - Som
straffredskap förekom knutpiskan i Ryssland först
under den tatariska perioden; den nyttjades ända
in i midten af 1700-talet för afstraffning af
alla slags förbrytare i synnerhet politiska. Från
Katarina II :s tid inskränktes dess användning
till simpla förbrytares (mördares, kyrkoröfvares
och mordbrännares) afstraffning. Under Nikolaus I
afskaffades knutpiskan och ersattes af den tresnärtiga
pletj, som i sin ordning afskaffades af Alexander
II. Den till knut dömde förbrytaren bands stående vid
ett par pålar, och slagen föllo på hans blottade rygg;
stundom dogo de piskade under exekutionen. I politiskt
agitationsspråk har ordet "knut" ofta användts som
symbol för själfhärskardömets inre styrelse.

Knut, svenska konungar:

1. K. Eriksson, son till konung Erik den helige, sökte
till en början göra Karl Sverkersson tronen stridig,
sedan denne blifvit erkänd som konung äfven öfver
svearna. Han måste dock fly till Norge, men återkom
1167 samt of ver föll och dödade sin motståndare på
Visingsö. Därefter hade han en tid att utkämpa strider
med ättlingar (Kol och Burislev) af den sverkerska
ätten, som synas ha fått understöd från Danmark. Han
besegrade dem omsider och var därefter under tjugutre
år obestridd herre öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>