Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kokapparater, tekn. 1. I allmänhet smärre upphettningsanordningar - Kokapparater, tekn. 2. Apparater, med särskilda anordningar för födoämnens - Kokard - Kokbok. Se Kokkonsten. - Kokel - Kokemäenjoki och Kokemäki. Se Kumo. - Kokenhusen - Kokett - Kokgas. Se Gas och Lysgas. - Kokgraf - Kokill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
495
Kokard-Kokill
496
gasverk finnas, de senare ha en mera begränsad
användning, då de förutsätta särskilda gasverk
för enstaka byggnader (se G a solingas). -
Elektriska kokapparater ha på grund af enkelhet
och renlig drift fått icke ringa användning,
där elektriska belysningsnät finnas. De grunda
sig alla på användning af motståndskroppar, som
uppvärmas vid den elektriska strömmens genomgång. Som
motståndskroppar användas t. ex. trådspiraler af
metall (platina, nysilfver, konstantan m. fl.),
finkornig kolmassa (kryptol), ädelmetall-lösningar
fixerade i strimlor på isolerande underlag af emalj
eller glim-mer (prometheussystemet). Dessa kroppar
anbringas på kokkärls undersida eller utbildas till
lösa värme-patroner, som insättas i kärlen och ha
den fördelen
Fig. 3 o. 4. Elektriska kokkärl.
att lätt kunna utbytas. Fig. 3 o. 4 visa några
elektriska kokkärl. - Beträffande ekonomi för olika
värmekällor se Bränsle och Elektrisk uppvärmning.
2. Apparater, med särskilda anordningar för födoämnens
kokning i ånga eller långsamma beredning i slutet kärl
(imkokning, ångkokapparater). Se K o Isko n s t e n,
sp. 499, och Å n g k ö k. lo. 2. G- H-r.
Kokard (fr. cocarde], en i ett lands nationalfärger
gjord bandrosett, som i alla arméer och flerstädes
äfven af civila tjänstemän bäres på hufvudbonaden som
igenkänningstecken. Den svenska gula militär-kokarden,
som bäres endast af officerare och underofficerare,
torde härleda sig från den halmkokard, som under
förgångna tider gafs som hederstecken, första gången
efter slaget vid Lund åt Lifregemen-tet. Den svenska
civila kokarden (se Hat t, sp. 79, fig. 15), gul med
blå midt, kom i bruk under Karl XIV Johans tid.
Kokbok. Se Kokkonsten.
Kökel [ka-], ung. Kukullö, Stora och Lilla K., två
floder i Siebenburgen, upprinna på Karpaterna ej
långt från hvarandra, i komitatet Udvarhely, flyta
i västlig riktning, förena sig vid Balåzsfalva samt
utmynna n. om Karlsburg i Maros. Längd 190 (från
Lilla K:s källor 145) km. Efter dessa floder äro de
siebenbiirgska komitaten Nagy-Kukullö och Kis-Kukullö
uppkallade. (J. F. N.)
Kokemäenjo’ki [kV-] och Ko’kemäki. Se Ku m o.
Kokenhusen [ka’-], Kockenhusen, fordom, stad och
fästning, nu kyrkby och järnvägsstation vid Duna,
i Riga-kretsen, i Livland. Staden låg på en udde,
hade triangulär form med slottet i spetsen, ringmur
längs sidorna och något starkare befästning mot
land. K. intogs 1601 af svenska trupper, hvilka
därefter belägrade slottet. Men Kr. KadziwiW ankom
med en polsk styrka och tvang dem att gifva sig,
sedan han 17 juni vid K. slagit Karl
Karlsson Gyllen-hielm, som anryckte till deras
undsättning. 1608 eröfrades platsen af svenskarna,
anförda af grefve J. Fr. af Mansfeld, men togs redan
s. å. tillbaka af polackerna under Chodkiewicz. I
Gustaf II Adolfs polska krig var K. efter Rigas
fall (1621) Polens viktigaste fästning i södra
Livland. Under fälttåget 1625 gjorde konungen
därför ett anfall mot denna punkt. J. Baner, som
sändes i förväg med några kompanier, intog staden
och förborgen, och sedan konungen ankommit med
hufvudstyrkan, uppgafs äfven slottet (15 juli 1625),
hvarefter befästningarna förstärktes. I aug. 1656
sköto ryssarna bräsch och intogo med storm K., hvarvid
den fåtaliga besättningen under öfverstelöjtnant
Sperling nedhöggs till sista man. I stilleståndet vid
Pliusa 1658 fingo ryssarna behålla K. till freden
1661. På 1680-talet iståndsattes slottet, som då
ännu var väl byggdt med massiva murar och torn,
men stadens delvis förstörda verk raserades. Vid
utbrottet af det Stora nordiska kriget blef K. (7
okt. 1700) af svenske kommendanten, major Henrik
Häij (Hay), uppgifvet åt sachsiske fältmarskalken
Steinau efter några dagars be-skjutning. Sachsarna
uppkastade nu ett stort re-tranchemang vid K. och
lågo där i läger i juni 1701, men efter Karl XII:s
öfvergång öfver Diina (9 juli s. å.) utrymdes det af
sachsiske öfversten Boose, som till dess försvar fått
behålla endast 300 sachsare och 400 ryssar. Före
sitt af tåg vidtog Boose sådana åtgärder, att
slottet följande dag (14 juli 1701) sprang i luften.
(J. F. N.) L. W:sonM.
Kokett [kå-; fr. coquet, fem. coquette, af coq,
tupp, med afseende på hans prålande färger och sätt
att kråma sig], behagsjuk, ifrig att blifva sedd och
beundrad för sitt yttre samt att intaga så många som
möjligt af det motsatta könet utan att på allvar binda
sig vid någon; tillgjord; (om saker) smånätt, näpen,
prydlig; subst., behaglysten kvinna. – Kokettēra
(fr. coqueter, eg. gala som en tupp), söka falla
det andra könet i smaken medelst mer eller mindre
oskyldiga konstgrepp; afsiktligt framhålla någon sin
egenskap för att därmed väcka uppseende och göra
sig intressant. – Koketterī (fr. coquetterie),
ifver att synas intagande, behagsjuka, prålsjuka;
tillgjordt väsen.
Kokgas. Se Gas och Lysgas.
Kokgraf, milit., smala, 0,4-O,? m. djupa och
långsträckta utgräfningar i marken, som för de af
manskapet burna kokkärlen läggas vinkelrätt mot, men
för kokkittlar i vindens riktning. Sistnämnda slag
af kokgrafvar förses med eldningsgrop åt vindsidan
och torfskorsten vid grafvens motsatta något grundare
ända. L. Wrson
M.
Kokill [kåki’11; fr. coquille, af lat. conchylium,
mussla], en form af tackjärn, i hvilken smälta
metaller gjutas för att erhålla en för deras vidare
användning lämplig form. De kokiller, som i masugnar
begagnas för att upptaga det smälta tackjärnet, ha
form af öppna rektangulära skålar af en storlek,
som motsvarar de tackjärnsgaltars (se Galt),
som man önskar erhålla, och äro vanligen förenade
med hvarandra i långa rader, så att det flytande
tackjärnet kan rinna ur den ena i den andra. De
kokiller, som användas för upptagande af götmetall
(se Göt och Järn, sp. 391), äro stående och af
kvadratisk, rektangulär, cirkelrund, 6- eller 8-kantig
o. s. v. genomskärning. Stundom äro dessa kokiller
gjutna i två
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
