Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolgujev - Kolguragas. Se Domesnäs. - Kolh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
Kolguragas-Kolh
532
några ställen vid kusten träffas
guanobäddar af flera m. mäktighet.
S. A. L.*
Kolguragas. SeDomesnäs.
Kolh, Kol, K öl a re r, i vidsträckt bem. detsamma som
k o l a r i e r, Brittiska Indiens uräldsta folkstam,
skild såväl från de ariska som från de dravidiska
folken (jfr I n d i e n, sp. 507), i inskränkt bem. de
till 3 mill. individer uppgående stammar, som inneha
större delen af Chutia Nagpurs högland i Bengalen;
de gå äfven under allmänbenämningen miinda. Norra
hälften af deras område, som af vändkretsen delas i
två ungefär lika stora delar, bebos af den förnämsta
kolhstammen, sanlalerna (l,79 mill.; jfr fig. 1),
och den södra af andra stammar, khariä, måndan,
bhumij (bhumidj) och birhor larka-kolh, korwa, ho
(se d. o.), kharwär. Till kolare r n a eller, som
man i senare tider också kallat
Fig. 1. Santal.
Fig. 2. Korwa.
dem, de khervariska folken, räknas ytterligare flera
isolerade stammar, nämligen v. om de ofvan-nämnda:
korwa (omkr. 16,000; fig. 2), längre bort kur och
kurku (omkr. 87,000), hvilka i flera små flockar äro
spridda inom Centralprovinsernas distrikt bland hindi,
rnaratter och gond, vidare, s. om huf-vudmassan:
juäng 1. patlun, i distriktet Cuttack, samt längre
söderut inom Madras’ distriktsatwa, nära kusten
vid Ganjam, och v. därom (jadaba 1. gudba, mehlo (i
Bilaspur), kol (kuli, i Gujarat), ramusi, varali och
kalkan 1. kalodi (på Indiens västkust). Hit kunna ock
föras bhilla (i Räjputäna och Malva), mena och mera
(i Arvali), hvilka senare antagit hindi-språk. Namnet
kolh eller kolariska folk begagnas väl officiellt af
engelsmännen, men icke till dessa stammar själfva, ty
kolh (af hindi kolaha, "svindödare") är urspr. endast
ett hinduiskt öknamn, som har sin grund i kolarernas
förkärlek för detta af hinduerna föraktade djurs
kött. Alla de ofvannämnda stammarna tala dialekter
af samma språk. Däremot höra oräon, kharias närmaste
grannar i v., och rajmahalkolh, santalernas grannar
i n. ö. vid Ganges, icke till de kolariska folken,
dit de vanligen räknas, utan till de dravidiska. Af de
ännu kolh-talande stammarna äro santaler, hor
och mundari de mest civiliserade; de öfriga föra
ännu till stor del ett nomadiskt lif i skogar
och bergstrakter. Lägst stå juäng, hvilka sky all
gemenskap med andra stammar, icke ha någon kännedom
om väfnad, spanad, lervaror eller järn och hvilkas
kvinnor ej bära annan beklädnad än en knippa löf. - De
hvarandra ganska nära stående kolh-språken, som kunna
föras till den stora agglutinerande språkgruppen,
bilda därinom en lika själfständig stam som de
ural-altaiska och dravidiska. De hufvud-sakliga
språken af m?/wda-typ äro: santäli, miindärt (med
bhumij och birhor), ho, tiiri, aswn, korwa, koda,
kurkil, khariä, jnäng, savära, gadaba, af hvilka de
sju förstnämnda stå hvarandra närmast. Möjligen stå
dessa språk i något närmare sammanhang med vissa
bortre-indiska språk (mön-khmér
0 s. v.). Att de skulle vara besläktade med
sydaustraliska språk (Thomsen, i "Oversigt över
det Danske videnskabernes selskabs forhandlinger",
1902), torde icke vara sannolikt (se Konow, "Mundäs
and Australians", i "Zeitschrift der dcutschen
morgen-ländischen gesellschaft", 1904). Se f. ö.
Dalton, "Descriptive ethnology of Bengal" (1872),
Jelling-haus, "Sägen, sitten und gebräuche der
Munda-kolh" (i "Zeitschrift fur ethnologie", 1871),
Nottrott, "Die Gossnersche mission unter den kolhs"
(1874-88; 2:a uppl. 1895), Hislop, "Papers relating
to the ab-original tribes of the Central provinces"
(1886). Rörande språket kan utom de nämnda
arbetena af Thomsen och Konow samt Nottrott,
"Grammatik der kolhsprache" (1882), behof va
nämnas endast den öfversiktliga framställningen af
munda-språken af Konow i Grierson, "Linguistic survey
of India", IV (1906). Ingen annan litteratur finnes
än protestantiska missionärers öfversättningar af
bibeldelar och religiösa skrifter, i hvilka vanligtvis
den indiska nagari-, mera sällan den latinska,
skriften begagnas. Dock eger folket ännu kvar
några gamla sånger på sitt eget språk, och enligt
de däri förekommande traditionerna skulle kolarernas
ursprungliga hem icke varit längre bort beläget än
vid Ganges’ stränder. De mest utmärkande dragen
af språkets art äro inom ljudläran: den nasala
efterklangen efter en del utljudande konsonanter,
i synnerhet g, b, t. ex. ubn, hår, samt det om
kinesernas s. k. "ingående" ton erinrande afhuggna
uttalet af utljudande vokaler
1 vissa fall. Inom formläran är flexionen
ännu rikare utvecklad än i dravidaspråken. Artikel
och genus saknas, såsom i alla agglutinerande
språk, men en skillnad göres mellan lefvande
och döda föremål, för hvilka finnas särskilda
pronominalfor-mer och verbaländelser. Både nomen
och verb ega en dualform, ytterligt sällsynt
inom agglutinerande språk. Vid de personliga
pronomina, hvilka dekli-neras med alldeles samma (4
till 8) kasusändelser som nomina, skiljer man i l:a
pers. dual. och plur. på inklusiv och exklusiv form,
hvarmed den tilltalade inbegripes eller uteslutes.
I verbet är det mest karakteristiska draget, att
flera af de många tem-pora (2 pres., 2 peif., imperf.,
pluskvamperf., fut.) ha särskilda böjningsändelser
för transitiva och in-transitiva verb. Dessutom
kan, liksom i den osmanska turkiskan, hvarmed
santalspråket jämföres i formrikedom, af hvarje
verb bildas särskilda passiva, mediala och reciproka
stammar, hvaremot en särskild negativ stambildning
saknas. K. F. J.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
