- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
1039-1040

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korea ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptäcktes och närmare studerades af van Ermengem
1895. De giftiga konserverna lukta ej ruttet, men
ha ofta en tydligt härsken lukt och smak. Utseendet
behöfver icke förete något anmärkningsvärdt.
Korfförgiftning, som framkallas af ett gift, bör noga skiljas
från köttförgiftning (se Köttgift), en infektionssjukdom,
som uppkommer därigenom, att vissa
bakterier utvecklas i den sjukes tarm och inre organ.
De viktigaste symtomen af korfförgiftning äro
förlamningar af vissa hjärnnerver och sekretionsrubbningar:
förlamning af ackommodationen, starkt
utvidgade pupiller (mydriasis), förlamning af
ögonlocksmusklerna (ptosis), dubbelseende (på grund af
förlamning af ögonens rörelsemuskler), svårigheter vid
sväljning (förlamning af svalgmuskulatur), höggradig
heshet (förlamning af stämbandsmuskler), andnöd
och kväfningskänsla, upphörande spottsekretion.
Mun- och svalgslemhinnorna äro påfallande röda och
torra. Sjukdomssymtomen bruka visa sig 12–36
timmar efter förtärandet af det gifthaltiga födoämnet.
I somliga fall börjar sjukdomen med häftigt
diarré och kräkning, i andra fall råder förstoppning.
Feber brukar uppträda endast i samband med
höggradig förstoppning. Den sjuke brukar besväras af
svindel och tyngdkänsla i hufvudet. Medvetandet är
oförändradt, hudkänseln bibehållen. – Förloppet
är subakut. I ett antal fall, som varit mycket olika
vid olika förgiftningstillfällen (ända till 50 proc. af
de insjuknade ha kunnat aflida), inträder döden under
symtom af akut bulbärparalys, i andra fall går
sjukdomen till hälsa efter långvarig konvalescens,
hvarunder förlamningssymtomen småningom gå tillbaka.
– Korfgiftet bildas i konserverna af en anaërobt
växande, sporbildande bacill (bacillus botulinus). I
de angripna köttvarorna finnes bacillen icke
öfverallt, utan växer på begränsade områden. Giftet
finnes endast på sådana ställen, där bacillen utvecklat
sig, hvaraf förklaras, att icke alla, som förtärt
af ett giftigt födoämne, behöft sjukna. Den för
giftbildningen gynnsammaste temperaturen ligger mellan
18 och 25° C. Bacillen växer icke i människo- eller
djurkroppen. Den odlas bäst i drufsockergelatin.
Marsvin, möss och apor dö under liknande symtom
som hos människor efter förtäring eller insprutning
under huden eller i blodet af några droppar
gifthaltig kultur. Kaniner, kattor, dufvor och höns
aflida först efter införande i deras kroppar af mycket
stora mängder af giftet. Obduktionsfynden äro föga
karakteristiska: stark blodfyllnad, särskildt i de
nervösa centralorganen, vätskeutgjutning i de stora
kroppshåligheterna, fettdegeneration, särskildt i
lefverns, njurarnas och kärlendotelets celler, sönderfall
af kärnorna i de angripna hjärnnervernas ganglieceller.
Korfgiftet är till sin kemiska natur lika litet
utforskadt som difteri- och tetanusgiftet. Det
förstöres genom kortvarig uppkokning, genom alkalier,
t. ex. 3 proc. sodalösning. Äfven sol- och dagsljuset
verkar förstörande på giftet. Genom behandling af
djur med stigande doser korfgift bildas i deras blod
antitoxiner. Blodserum från sådana djur har visat
sig kunna skydda mot korfgift, äfvensom bota redan
inträdd förgiftning därmed. De viktigaste
skyddsåtgärderna till förhindrande af korfförgiftning bestå
i sorgfällig beredning af konserverade födoämnen:
kött af friska djur, största renlighet vid beredningen,
väl kokta ingredienser till korf, väl rengjorda
korfskinn, ej alltför voluminösa korfvar; kraftig rökning.
Kött, som konserveras genom saltning, skyddas
genom inläggning i lake, som innehåller minst 10 proc.
koksalt. Konserverade födoämnen borde förtäras först
efter grundlig kokning. Härsken lukt eller från det
normala afvikande utseende hos konserverade
födoämnen bör föranleda deras beslagtagande och
oskadliggörande. Särskildt gäller detta konserver, som
importerats i hermetiskt tillslutna flaskor, burkar eller
bleckdosor och hvilkas beredning i många fall
undandrager sig all kontroll.
G. Wrgn.

Korfgift. Se Korfförgiftning.

Korftåget, i historiska handböcker öflig benämning
på det väpnade tåg, som under striden mellan konung
Sigismund och hertig Karl företogs af några tusen
Upplandsbönder till afvärjande af den fara, som
hotade det fosterländska partiets sak från finska
sidan. Därifrån skulle, enligt uppgjord plan,
Arvid Stålarm anfalla öfre Sverige samtidigt
med det att Sigismund landsteg i Kalmar. Stålarm
landsatte 25 juli 1598 en styrka af 3,000 man ett
par mil n. om Stockholm, vid Gröneborg. Men då de
af Uppsalaprofessorerna Nicolaus Olai (Bothniensis)
och Jacobus Erici (Schinnerus) anförda bondhoparna
nalkades och hertig Karls flotta beredde sig att
innestänga Stålarm, inskeppade denne efter några
dagar åter sitt folk och seglade undan till Åland
samt därifrån tillbaka till Finland. Först ett par
dagar efter hans uppbrott anlände Sigismund till
Kalmar. Böndernas lyckade demonstration omtalas,
väl efter en samtida anekdotisk berättelse,
hos Joh. Messenius och A. J. Messenius under
benämningen Skinketåget, hvarvid innehållet
i upplänningarnas matsäckar säges ha gifvit
anledning till namnet. Genom felaktig öfversättning
af Joh. Messenius’ latinska uttryck (petasonea
expeditio
) fick Werwing fram namnet ”korftåget”,
och detta har sedan blifvit traditionellt, framför
allt genom Fryxell, som ytterligare utbroderat
anekdoten och bl. a. öfverflyttat benämningen
till finnarnas misslyckade härfärd. Se därom
V. Söderberg, ”Historieskrifvaren A. J. Messenius”
(1902, sid. 147–148).
V. S–g.

Korfu, numera officiell Ke′rkyra (forngrek.
Κόρκυρα l. Κέρκυρα, lat. Corcȳra). 1. Den
nordligaste och största bland de v. och n. v. om
Grekland belägna Joniska öarna (se d. o.). Areal
593 kvkm. De berg, hvilka fylla en god del af
ön och bestämma dess form, gruppera sig i två
hufvudsträckningar, en sydligare i riktning mellan
n. och s. samt en nordligare mellan ö. och v., hvilken
senare med sin högsta topp, Pantokrator, når en höjd
af 914 m. På västra sidan stupa bergen tvärbrant mot
hafvet, men sänka sig sluttande mot den östra, där
flera inskärande vikar (jfr fig.) erbjuda förträffliga
hamnar, som i förening med det gynnsamma läget tidigt
framkallat liflig sjöfart och handel. Jordmånen är på
de för odling tillgängliga delarna i allmänhet mycket
bördig, och bland produkterna märkas i synnerhet olja
och vin. Klimatet är mildt och hälsosamt. Enligt
en redan af forntidens greker omfattad åsikt är
K. samma ö som det homeriska Scheria, faiakernas (se
d. o.) hemland, utan att dock de homeriska sångerna
själfva ge tillräckligt stöd för detta antagande.
Ön synes under den förhistoriska tiden ha varit
bebodd af en liburnisk (illyrisk) folkstam. Omkr. 734
f. Kr. anlades, ungefär midt på öns östra kust, af
korintiska nybyggare, en stad, hvilken liksom hela ön

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:45:26 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free