Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristlig fornkunskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1449
Kristofer
1450
Kristofer, svensk konung. Se
följ. art. 3. Kristofer, danska konungar.
1. K. I (1252-59), yngste son till Valdemar
II Sejr och drottning Berengaria, f. omkr.
1219, utnämndes af fadern till "herre"
öfver Lolland och Falster och understödde 1247
sin broder Abel i striden mot den äldste
brodern, konung Erik Plogpenning; han blef
tillfångatagen af konungen 1248, men försonad med
denne. Sedan Erik mördats 1250 och Abel stupat
i kriget mot friserna 1252, lät K. välja sig till
konung på Yiborgs landsting och kröntes i Lund s. å.,
ehuru han året förut lofvat understödja brorsonen
Valdemars val till konung; därigenom lades fröet
till den långvariga kampen mellan konungahusets
två linjer. K. var själf hänsynslös och
våldsam, och hans regering upptogs af
en rad strider och oroligheter. Han kom
genast i krig med grefvarna af Holstein, som ville
tillförsäkra sin systerson Valdemar förläningen af
Slesvig, hvilket också K. 1254 måste gå in på. 1256
gjorde den lägsta allmogen ("kaadnerne",
d. v. s. torparna) våldsamt uppror mot adeln, och
först 1258 lyckades K. kufva det. Samtidigt gjorde
konung Håkan Håkansson af Norge ett härjningståg
till Halland, men blef året därpå förlikt med K.,
ja, slöt t. o. m. förbund med honom. Vid hertig
Valdemars död 1257 ville K. till kronan indraga
Slesvig som hemfallet län, men råkade därigenom på
nytt i delo med gref varna af Holstein, som ville
tillförsäkra länet åt Erik, den yngre brodern.
Härtill kom slutligen en bitter tvist med
ärkebiskop Jakob Erlandsöii (se denne) i Lund
om kyrkans ställning gentemot kungamakten, och då
denna strid tillspetsades, lät K. i febr.
1259 fängsla ärkebiskopen. Detta medförde
interdikt öfver en stor del af landet och ett angrepp
af furst Jarimar af Rügen på Köpenhamn, som intogs.
Midt under alla dessa svårigheter dog K 29 maj 1259
i Ribe, enligt somligas förmenande förgiftad
af en abbot vid namn Arnfast. Han hade 1248
äktat Margareta, dotter till hertig Sambir af
Pommern, och hon öfvertog regeringen för sin unge
son Erik Klipping. En dotter Mechtild förmäldes 1271
med markgrefven Albrekt af Brandenburg.
2. K. II (1320-32), den föregåendes sonson
och yngre son till Erik Klipping, f. 29 sept. 1276,
väckte först uppmärksamhet genom den grymhet,
hvarmed han 1294 tillfångatog ärkebiskop
Jens Grand i Lund. Redan 1297 låg han i strid med
sin äldre broder, konung Erik Men ved. Han blef
1303 hertig af Estland och 1307 af Syd-Halland
och Samsö, men knöt gång på gång förbindelser
med rikets fiender, med själfva kungamördarna, och
hyste rent af planer på att undantränga brodern
från makten. Efter en försoning 1316 gjorde han
nya försök, men måste fly 1318 till Sverige
och 1319 till Pommern. Brodern lär på dödsbädden ha
afrådt att taga honom till konung - man tänkte väl i
stället närmast på hertig Erik af Slesvig -, men K.
lyckades närmast med Ludvig Albertsens hjälp bli
vald till konung i jan. 1320, dock först emot en
skriftlig handfästning, som skulle trygga de högre
ståndens privilegier och skydda allmogen mot godtycke
samt hindra konungen från att draga in tyskar i rådet
och ge dem län. K., som var ränkfull och trolös,
bröt dock snart sina löften, och det uppstod klagomål
öfver hans egenmäktighet och
orättrådighet. Han fortsatte också sm broders okloka
sträfvan efter inflytande i Nord-Tyskland* fastän
folket önskade fred och grannsämja. Emellertid fick
han 1321 sin äldste son Erik vald till tronföljare
och blef 1324 jämte denne krönt i Vording-borg af
ärkebiskop Esger Juul, med hvilken han dittills legat
i delo. Då han 1325 råkade i strid med grefve Gert
af Holstein om förmynderskapet för hertig Valdemar
i Slesvig, sammanslöto sig flera af rikets stormän
(drotsen Laurids Jonsen, marsken Ludvig Albertsen,
Knut Porse) mot honom, och i juni 1326 måste han fly
till Pommern, under det Valdemar valdes till konung
i hans ställe. Med tillhjälp af sin halfbroder,
grefve Johan den milde, och tyska legotrupper, som
anskaffades genom nya pantlån, återkom dock K. till
Danmark sommaren 1329; men efter nya ränker och ny
strid med grefve Gert, som tillfogade honom ett af
gjort nederlag 1331, var han i själfva verket en
konung utan land, i det grefve Gert hade Fyn och
Jylland i pant och grefvo Johan Själland och Skåne,
under det han själf ännu innehade blott ett par slott
och några små landområden. Han afled, öfvergifven och
föraktad, på Nyköpings slott (Falster) 2 aug. 1332
och torde böra anses som Danmarks sämste konung. Han
jordades i Sorö kyrka, liksom hans gemål, Eufemia
af Pommern (d. 1330). K. hade 3 söner: Erik, som
dog några få månader före fadern, Otto, som 1334
sökte vinna kronan och fick plikta härför med 7
års fångenskap på Segebergs slott, och Valdemar,
sedermera konung Valdemar Atterdag. En dotter,
Margareta, d. 1341, blef 1324 gift med markgrefven
Ludvig af Brandenburg.
3. K. III, pfalzgrefve vid Rhen och hertig i Bajern,
konung i Danmark och Sverige,’ 1440-48, samt i Norge,
1442-48, f. 26 febr. 1418, d. 5 eller 6 jan. 1448
på Hälsingborgs slott, var son till pfalzgrefven
Johan och unionskonungen Eriks af Pommern syster
Katarina. Redan 1438 hade danska rådet efter konung
Eriks af-resa till Gottland erbjudit K. regeringen,
hvilket anbud han genast antog. Hanj ankom 1439
till Danmark, där han bar titel riksföreståndare
till 1440, då han (9 april) formligen hyllades som
konung. Kröningen egde rum först 1443. Omedelbart
efter danska kallelsebrefvets ankomst började han
äfven underhandlingar med svenska rådet. Dessa
ledde dock icke till något resultat, förrän ombud
från K. personligen underhandlat med Karl Knutsson
och erbjudit honom stora förläningar. K. valdes
på riksmötet i Arboga, hösten 1440, till konung i
Sverige, men måste gå in på en handfästning (26 april
1441), genom hvilken hans makt betydligt inskränktes
och rådets utvidgades. 13 sept. 1441 hyllades:K. vid
Mora
Kristofer UI (K. af Bajern).
Efter en miniatyr (helfigur) i
Cabinet des estampes, Paris.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
