Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då projektilen lämnar mynningen. Brunkrutet erhöll
genast vid sitt framträdande betydande användning,
särskildt i form af prismatiskt krut för gröfre
pjäser, men undanträngdes af
II. Röksvagt krut. Vid midten af 1880-talet
lyckades man bringa det brisanta, 1838 upptäckta
sprängämnet bomullskrut (se d. o.) i sådan
form, att dess förbränning skedde lagervis och utan
detonation. Ett så framställdt krut blir ej allenast
rökfritt eller rättare röksvagt, utan det blir äfven
mångdubbelt kraftigare, under det att svartkrutets
fasta förbränningsprodukter upptaga en betydande
del af det vid explosionen frigjorda värmet, som
sålunda utan nytta förbrukas. Då det röksvaga krutet
därjämte besitter en jämnhet i förbränningshastighet,
som öfverträffar det mekaniskt blandade krutets,
undanträngde det snart detsamma. Redan på 1800-talet
hade förnämligast af von Lenk i Österrike gjorts
försök att aptera bomullskrutet för utdrifvande
af projektiler därigenom, att omkring en ihålig
trärulle lindades en för hvarje vapen afpassad sträng
af nitrerad bomull och infördes i laddningsrummet. Men
sedan, på grund af sprängämnets dåvarande ofullkomliga
rening, ett antal explosioner genom själfantändning
egt rum, nedlades snart försöken. Franske kemisten
Vieille lyckades lösa det röksvaga krutets problem
genom att begagna sig af nitrocellulosans bekanta
egenskap att långsamt utskild ur en lösning i
eteralkohol eller ättiketer (se Kollodium)
stelna till en tät, genomskinlig eller halfklar hinna
af hornartad konsistens, i hvilken det ursprungliga
bomullskrutets fibrösa karaktär ej längre kan
urskiljas. Denna s. k. gelatinerade nitrocellulosa
kan äfven af mycket kraftiga detonatorer endast
med yttersta svårighet bringas till detonation. Vid
antändning i fria luften brinner den lifligt, dock
ej hastigare, än att man utan för stor svårighet kan
blåsa ut lågan. Vid antändning med låga i slutet rum
brinner den mångdubbelt hastigare, dock alltid lager
efter lager. Vieilles krut, Poudre B., utgöres för
kanoner af skifvor af gelatinerad nitrocellulosa
af sådana dimensioner, att längd och bredd äro många
gånger större än tjockleken, så att krutets brinnande
yta under hela förbränningstiden håller sig
någorlunda konstant. Lågan, med hvilken det röksvaga
krutet antändes i eldvapen, åstadkommer man genom
att medelst en tändhatt (mekanisk eller elektrisk)
antända en s. k. anfyrningsladdning af finkornigt
svartkrut, tillräckligt stor, för att dess låga
skall kunna fylla hela laddningsrummet och samtidigt
antända alla ytor af det röksvaga krutets korn eller
blad. 1885 antogs i Frankrike det första röksvaga
krutet för det då uppfunna Lebelgeväret. Krutsorter,
baserade på användningen af nitrocellulosa eller
blandningar däraf med andra ämnen, alla gifvande
ringa eller ingen rök, ha sedan dess antagits
i alla länder. - 1888 framkom A. Nobel med det
djärfva förslaget att ersätta de dittills använda
flyktiga gelatinerinigsmedlen för nitrocellulosan
med nitroglycerin, äfven den ett godt lösningsmedel
för nitrocellulosa. Nitroglycerinen är ej flyktig
och kvarblir som verksam beståndsdel i krutet. Vid
sammanknådning af nitrocellulosa med nitroglycerin
förlorar det senare ämnet, utan att egentligen ingå
någon förening med nitrocellulosan, likväl sin
egenskap att detonera för en stark detonator och
förbrinner tillsammans med
den gelatinerade nitrocellulosan lagervis. Man
erhåller vid sammanknådningen en mjuk,
kautschukliknande massa, som i varmt tillstånd
är lätt att bearbeta; den låter utvalsa sig till
skifvor, pressa sig till rör o. s. v. Det nya
krutet, bestående af lika delar nitrocellulosa och
nitroglycerin och af Nobel kalladt ballistit,
i Italien filit, vann raskt vidsträckt
användning, i Sverige sedan 1891 för flottans
behof, i början för de mindre maskinkanonerna,
men nu så godt som uteslutande, under namn af
nobelkrut, för flottans samtliga vapen. - Kort
efter Nobels uppfinning började i England Abel och
Dewar tillverka krut af liknande sammansättning
(hvilket föranledde Nobel att väcka en process,
som han förlorade), men med den modifikationen, att
nitrocellulosa af högre nitreringsgrad, ej direkt
löslig i nitroglycerin, användes. Med tillhjälp
af aceton, i hvilken vätska såväl högnitrerad
nitrocellulosa som nitroglycerin äro lösliga,
kunde man efter detta lösningsmedels afdunstning
erhålla ett gelatin af de båda kropparna. Det
sålunda tillverkade krutet, kordit, användes i
England för vapen af alla kalibrar. Af alla antagna
nitroglycerinhaltiga krut (s. k. nitroglycerinkrut
till skillnad från nitrocellulosakrut, som de
nitroglycerinfria röksvaga kruten, innehållande
hufvudsakligen nitrocellulosa, benämnas) håller
korditen den högsta nitroglycerinhalten, 58
proc. Den har form af massiva trådar (fig. 7), för
större vapen af stafvar af ända till 1 1/2 cm. diameter
(fig. 8). Dess konsistens är mjukare än hos annat
krut, ungefär som hos mjukt läder. Vid införande i
det röksvaga krutet af nitroglycerin och högnitrerad
nitrocellulosa, som bägge äro syrerikare än
lågnitrerad cellulosa, hade man hufvudsakligen
för afsikt att erhålla ett kraftigare krut och
lyckades däri. Man kunde vid rätt beräkning
af krutets kornstorlek med nitroglycerinkruten
framvisa betydligt bättre ballistiska resultat
än med de rena nitrocellulosakruten. Men man
måste inom kort till stor del afstå från de vunna
fördelarna på grund af vapnens hastiga förslitning
vid skjutning med heta krut, d. ä. sådana, som ge
heta krutgaser. Temperaturen hos krutgaserna vid
kruts förbränning i slutet rum uppgår t. ex. vid
nitrocellulosakrut till omkr. 2,000°, vid ett
krut, bestående af lika delar nitrocellulosa
och nitroglycerin, till omkr. 2,800°, under det
smältpunkten hos det vanliga kanonstålet är
omkr. 1,650°. I explosionsögonblicket upphettas
på grund häraf innerytan af det rör, i hvilket
krutet exploderar, öfver smältpunkten. Där gaserna
ej äro stadda i stark rörelse, såsom fallet är i
själfva laddningsrummet, utöfvas härvid ingen annan
inverkan på väggarna, än att de genomdragas af ett
nätverk af ej synnerligen djupt inträngande rämnor,
men vid början af räfflingen blir förhållandet ett
annat. Projektilen, vare sig den är tillverkad af
mjuk metall eller, såsom vid kanoner, omgifven af en
gördel af sådan, afsedd att forma sig efter räfflorna,
kan aldrig fullt lufttätt ingripa i dessa, utan där en
springa finnes mellan projektilen och loppets väggar,
rusa de heta krutgaserna in genom denna, smälta eller
uppmjuka stålets yta och spola bort den, så att efter
hvarje skott springorna mellan loppets väggar och
projektilen bli allt större. Vid grofva kanoner, vid
hvilka projektilen måste betydligt långsammare sättas
i gång än vid smärre vapen och krutgasen till följd
däraf får tillfälle att under mångfaldigt längre tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
