Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krut - Krutberget - Krutbruk - Krutdurk - Krutgas. Se Krut 1. - Kruthorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krutberget-Kruthorn
utöfva sin förstörande verkan, visar sig redan efter
ett jämförelsevis ringa antal skott med ett hett
krut vid början af räfflingen, där projektilens
rörelse varit långsammast och gastrycket högst,
djupa fåror, s. k. urbränningar (se fig. 9). Dessa
vålla, att projektilen ej från början griper väl in
i räfflorna, utan erhåller en oregelbunden rörelse,
hvaraf resultatet blir mindre träffsäkerhet. För
att nedsätta explosionstemperaturen försatte man
nitroglycerinkruten med s. k. dämpningsmedel,
d. ä. med vissa kol- och väterika organiska
ämnen i sådan mängd, att det i nitroglycerin
och nitrocellulosa ingående syret ej blef
tillräckligt att förbränna det i krutet
ingående kolet högre än till koloxid, hvarigenom
förbränningstemperaturen betydligt sänkes. Redan
1899 hade man i Sverige för alla flottans kanoner
af gröfre kaliber än 12 cm. bestämt sig för ett
starkt dämpadt nitroglycerinkrut, NK4, hållande
30 proc. nitroglycerin (inberäknadt några procent
dämpningsmedel) och 70 proc. nitrocellulosa. Detta
kruts explosionstemperatur är ungefär 2,100°,
under det att det i Sverige urspr. antagna
nitroglycerinkrutet NK1 (af lika delar nitrocellulosa
och nitroglycerin) är 2,800°. NK1-krutet har
på de senare åren för flottans mindre kanoner
till stor del utbytts mot NK5-krut, hållande 46
proc. nitroglycerin (inberäknadt dämpningsmedel) och
54 proc. nitrocellulosa; dess explosionstemperatur
är omkr. 2,300°.
Äfven korditen är ett något dämpadt krut
(af sammansättningen nitroglycerin 58 proc.,
nitrocellulosa 37 proc., dämpningsmedel, vaselin, 5
proc.), med en explosionstemperatur af omkr. 2,600°. Då
de i boerkriget använda, med kordit laddade
kanonerna befunnos betydligt urbrända, började
man 1902 i England att, där så kunde ske, ersätta
detta krut med s. k. cordite M. D. (nitroglycerin
37 proc., Nitrocellulosa 58 proc., dämpningsmedel,
vaselin, 5 proc.) med en explosionstemperatur af
omkr. 2,300°. H. o. h. odämpade nitroglycerinkrut
användas numera sällan. Sedan man genom dämpning
lyckats nedbringa deras förstörande inverkan
på eldvapnen inom rimliga gränser, ha de framför
nitrocellulosakruten vissa fördelar, främst större
kraft och mindre känslighet för fukt, som göra,
att de bibehållits, särskildt för marinerna. Där
man fäster mera afseende vid ringa urbränning,
använder man däremot nitrocellulosakrut. Svenska
armén använder sålunda så godt som uteslutande
nitrocellulosakrut, tillverkadt vid Åkers
krutbruk. Det röksvaga krutets kornform söker man
i allmänhet hålla sådan, att den brinnande ytan är
under hela förbränningstiden konstant; sålunda för
större vapen rör (fig. 10) eller strimlor (fig. 11)
af stora längd- och bredd-dimensioner; för mindre
vapen platta parallellepipediska korn. Korditen, som
på grund af sin konsistens ej lämpar sig för sådan
form, utgör undantag. En olägenhet hos det röksvaga
krutet är dess i jämförelse med svartkrutet ringa
stabilitet vid förvaring, i synnerhet vid högre
temperatur och i fuktig luft. Förvaras det under
längre tid i heta lokaler, börjar hos detsamma, såväl
hos nitrocellulosa- som nitroglycerinkrut, en långsam
sönderdelning, hvarvid sura gaser (kväfoxider)
frigöras, hvilka i sin ordning angripa krutet och
påskynda sönderdelningen. Denna har stundom blifvit
så häftig, att själfantändning med däraf följande
explosion uppstått. Genom att förvara det röksvaga
krutet vid måttligt hög temperatur (å krigsfartyg, gående i
varmare farvatten, har man anordnat krutdurkarna så,
att de kunna hållas afkylda medelst köldmaskiner) och
genom att tid efter annan undersöka dess stabilitet
söker man skydda sig mot denna fara. Röksvaga krut ha
sammansatts äfven med andra väsentliga beståndsdelar
än nitrocellulosa och nitroglycerin, men ej inom
Sverige vunnit användning.
Bergskrut, svartkrut, som användes, ehuru i mindre
skala, för sprängningsarbeten, där man fäster
hufvudsakligt afseende på att så litet som möjligt
skada det lössprängda berget, t. ex. vid vinnande af
sten för stenhuggeriändamål. Det svenska bergskrutet
har form af runda lösa korn af 1/2-1 cm. diameter och
består ung. af 65 proc. salpeter, 20 proc. svafvel
och 15 proc. kol.
I samband med bergskrut kunna omnämnas några
krutkompositioner, som under någon tid användes, innan
dynamiten vunnit insteg. Sådana äro: kloratkrut,
t. ex. Erhardts krut (en blandning af kaliumklorat,
tannin och stundom något salpeter), Angendres
hvita krut (en blandning af kaliumklorat, socker och
blodlutsalt), Mellands papperskrut (filtrerpapper,
doppadt i en vällingstjock vätska af träkolspulver,
kaliumklorat, salpeter och blodlutsalt med vatten,
och därpå torkadt), vidare pikrinsyrekrut
l. pikratkrut, t. ex. Borlinettos krut (en blandning
af pikrinsyra, natriumnitrat och kaliumkromat),
Brugères och Abels krut (ammoniumpikrat blandadt
med salpeter) och Designolles krut (kaliumpikrat,
kol och salpeter).
Jaktkrut. För jaktgevär användes i Sverige
numera af idrottsjägare hufvudsakligen röksvagt krut,
men af våra allmogejägare för prisbillighetens skull
ännu mestadels svartkrut. Röksvagt jaktkrut af flera
olika slag importeras, hufvudsakligen från England och
Tyskland, men sådant tillverkas också här i landet,
såväl nitrocellulosakrut som nitroglycerinkrut, och
båda dessa krutslag ha äfven på detta område visat sin
öfverlägsenhet öfver svartkrutet. Enär hagelladdningen
ej gör samma motstånd i loppet som en projektil,
måste jaktkrutet vara brisantare än handgevärskrut.
E. S-m.
Krutberget, kronopark i Arvidsjaurs socken
och revir, Norrbottens län, afsatt till
kronopark efter afvittring enl. k. br. 20
okt. 1899. Benämningen fastställdes af
Kammarkollegium 10 juli 1902. Areal 5,881 har.
M-g.
Krutbruk, ställe, där krut tillverkas. Se Krut,
sp. 104, och Kruttillverkning.
Krutdurk, sjöv., rum i ett örlogsfartyg, ett fort
e. d., där krutet förvaras. Å större fartyg finnas
flera krutdurkar, hvilka i händelse af eldfara
kunna vattenfyllas genom omvridning af för ändamålet
anordnade kranar. (Se äfven Krut, sp. 112.) Durken
upplyses vanligen utifrån (se Blysa). Nycklarna
till såväl krutdurkar som kranar förvaras af sekonden
(chefens närmaste man). Jfr Durk.
L. H.*
Krutgas. Se Krut 1.
Kruthorn, jaktv., portativt förvaringskärl för krut,
vanligen försedt med anordning för krutladdningens
uppmätande. I äldre tiden användes ofta hornslidan
af nötkreatur, get eller andra slidhornsdjur som
kruthorn (däraf namnet, jfr Horn 3, sp. 1110), i det
hornets vidare del försågs med en botten, medan i
spetsen ett hål gjordes, som tillstängdes med en plugg
(se fig. 1). Från denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
