Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kühne, Ferdinand Gustav - Kühne, August - Kühne, Moritz - Kühne, Willy - Kühnemann, Eugen - Kühner, Raphael - Kyholm - Kyi - Kyjov - Kükenthal, Willy Georg - Kykladerna - Kykliska skalder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
und silhouetten (2 bd, 1843) och Deutsche männer
und frauen (1851; 2:a uppl. 1863). K:s Gesammelte
schriften utkommo i 12 bd, 1862–67. Se
biogr. af Pierson (1890).
Kühne [kȳne], August (pseudonymen Johannes
van Dewall), tysk romanförfattare, f. 1829
i Westfalen, d. 1883, blef artilleriofficer i Berlin
1848, deltog med utmärkelse i fälttågen 1866
och 1870–71 samt erhöll 1885 afsked som
öfverstelöjtnant. – K. skref en oafbruten följd vanligen
från societetslifvet hämtade romaner och noveller,
bland hvilka må nämnas Else Hohenthal (1875;
sv. öfv., 1880), de humoristiska Kadettengeschichten
(1877; ”Från mina kadettår”, 1881) och Ein mann
(1883; ”En man”, s. å.).
Kühne [kȳne], Moritz, preussisk öfverste,
militärförfattare, f. 1835, d. 1900, gjorde sig känd
genom utmärkta taktiska studier, som 1870–78
utkommo under titeln Kritische und unkritische
wanderungen über die gefechtsfelder der preussischen
armee in Böhmen 1866 (5:e uppl. 1898).
C. O. N.
Kühne [kÿne], Willy, tysk fysiolog, f. 28
mars 1837 i Hamburg, d. 11 juni 1900, blef 1856 filos.
doktor samt professor i fysiologi 1868 i Amsterdam
och 1871 i Heidelberg. K. var en af sin tids
mångsidigaste och mest betydande fysiologer och
utsträckte med framgång sin verksamhet äfven till
den mikroskopiska anatomien. Hans
Untersuchungen über das protoplasma und die kontraktilität (1864)
eger grundläggande betydelse för den allmänna
biologien. Genom sina undersökningar öfver
ägghviteämnenas digestionsprodukter gjorde han
viktiga inlägg i afseende på kännedomen om dessa
ämnens byggnad. Af måhända ännu större vikt äro
hans i många riktningar genomförda studier öfver
synpurpurn och dess förvandlingsprodukter, hvilka
till stor del fylla de af honom utgifna "Untersuchungen
aus dem physiologischen institute zu Heidelberg"
(4 bd, 1877–82). Äfven bör nämnas hans på sin tid
högt skattade
Lehrbuch der physiologischen chemie (1866–68).
K. blef 1892 led. af Vet.-soc. i Uppsala och
1898 af Vet. akad. i Stockholm.
R. T–dt.
Kühnemann [kyne-], Eugen, tysk litteraturhistoriker,
f. 1868 i Hannover, vardt e. o. professor 1901 i
Marburg och 1903 i Bonn samt flyttade s. å. som
ord. professor i litteraturhistoria till Posen, för
hvars nyupprättade universitet han utnämndes till
rektor, men kallades 1906 till professor i filosofi i
Breslau. K:s arbeten äro dels litteraturhistoriska,
dels rent filosofiska:
Die kantischen studien Schillers und die komposition des Wallenstein (1889),
Turgenjew und Tolstoj (1893),
Herders persönlichkeit in seiner weltanschauung (s. å.),
Kants und Schillers begründung der ästhetik (1895),
Herders leben (s. å.),
Grundlehren der philosophie (1899),
Über die grundlagen der lehre des Spinoza (1902),
Schiller (1905; 4:e uppl. 1911) m. fl.,
hvarjämte han varit verksam som utgifvare.
Erfarenheter från Posen ligga till grund för hans bok
Von der deutschen kulturpolitik in Posen (1906).
R–n B.
Kühner [kyner], Raphael, tysk filolog, f. 1802
i Gotha, d. 1878 i Hannover, 1825 lärare vid Hannovers
lyceum, för hvilket han sedermera vardt rektor,
pensionerades 1873 och fick 1874 professors titel. –
Med sin
Ausführliche grammatik der griechischen sprache (2 bd, 1834–35;
3:e uppl. af Blass och Gerth 1890–1904) gjorde K. epok
inom studiet af grekiskan genom att uppmärksamma den
jämförande språkforskningen, särskildt sanskrit, samt
utveckla syntaxen efter en rent vetenskaplig metod.
På språklärans område utarbetade han vidare
Kurzgefasste schulgrammatik der griechischen sprache (1836; 6:e uppl. 1881),
Elementargrammatik der griechischen sprache (1837; 32:a uppl. 1887;
"Grekisk språklära", 1844, 2:a uppl. 1862),
Elementargrammatik der lateinischen sprache (1841; 44:e uppl. 1887;
"Latinsk grammatik", 1847),
Schulgrammatik der lateinischen sprache (1842, 5:e uppl. 1861;
öfv. i sammandrag, "Kort latinsk grammatica", 1842, 3:e uppl. 1886) m. m. samt
Ausführliche grammatik der lateinischen sprache (2 bd, 1877–80),
ett motstycke till den stora grekiska språkläran.
Han utgaf äfven skrifter af Cicero och Xenofon.
Kyholm [ky-], liten dansk ö i Kattegatt, vid Samsös nordöstra kust.
1801–59 fanns där en karantänsinrättning.
E. Ebg.
Kyi, indiskt folk. Se Khasi.
Kyjov, stad. Se Gaya.
Kükenthal [ky’-], Willy Georg, tysk zoolog,
f. 1861 i Weissenfels, professor 1889 i fylogeni
vid universitetet i Jena och 1898 i zoologi och
jämförande anatomi i Breslau, har företagit
flera zoologiska forskningsfärder till den
arktiska regionen samt 1894 till malajiska
arkipelagen. K. har lämnat en rad synnerligen
förtjänstfulla bidrag till kännedomen om tandsystemet
hos däggdjuren
(Das gebiss von Didelphys, 1891,
Entwicklungsgeschichtliche untersuchungen an pinnipediergebisse, 1893,
Vergleichend-anatomische und entwicklungsgeschichtliche untersuchungen an waltieren, s. å., och
Vergleichende etc. an sirenen, 1897) samt
författat flera arbeten rörande hvaldjurens
morfologi och ekologi. Under de sista åren
har han i många skrifter behandlat gruppen
Alcyonarier. K. är äfven författare
till en också å svenska högskolor mycket anlitad
Leitfaden für das zoologische praktikum (1898; 2:a uppl. 1901),
dessutom till reseskildringarna
Forschungsreise in das europäische eismeer (1890) och
Forschungsreise in der Molukken und in Borneo (4 bd, 1896–1902).
K. är led. af Vet. soc. i Uppsala (1911).
L–e.
Kykladerna [ky-]. Se Cykladerna.
Kykliska skalder [ky’k-], Cykliska skalder (af
grek. ky’klos, krets), gemensam benämning för ett
antal forngrekiska skalder, som under århundradena
närmast efter de homeriska sångernas framträdande
(ung. 750–550 f. Kr.) och med dessa som mönster
författade episka dikter öfver ämnen hörande till den
grekiska guda- och hjältesagan. Närmast räknade man
dit sådana dikter, som behandlade ämnen, som hörde
till den trojanska sagokretsen och till tiden lågo
antingen före eller efter händelserna i Iliaden
och Odyssén och sålunda kommo att bilda en inom
sig sluten diktcykel med de homeriska sångerna som
medelpunkt. Benämningen kykliskt epos utsträcktes dock
stundom äfven till dikter, som hämtat sitt stoff från
andra sagokretsar. De kykliska dikterna betraktades i
äldre tid åtminstone till en del som alster af Homeros
själf, hvaremot dock redan Herodotos protesterar. Att
ingen enda bland dem blifvit bevarad, vittnar bäst om,
att man snart nog lärt sig inse deras i förhållande
till de homeriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
