Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkohandbok - Kyrkohemman - Kyrkoherde - Kyrkohistoria. 1. Allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1538 en Formula precum ecclesiasticarum, som blef
mönstret för de calvinska l. franska kyrkohandböckerna,
liksom Zwinglis ofvannämnda kyrkohandbok
blef mönstret för de zwingliska l. schweiziska. Den
reformerta kyrkan i Tyskland har sina särskilda
handböcker, hvilka visa spår af lutherskt inflytande.
En undantagsställning bland de reformerta
kyrkohandböckerna intar den engelska kyrkans Book of
common prayer (se Common prayer). – Jfr
Kyrkomusik och Liturgi.
J. P.
Kyrkohemman, kam., kyrkornas jordbruksfastigheter.
Dessa hemman äro underkastade ordinarie
rotering. En del har af ålder innehafts af prästerskap
och kyrkobetjäning. Någon förändring i dessa
dispositioner får ej ske. De öfriga äro utarrenderade för
kyrkornas räkning, och arrendeinkomsterna skola
användas till deras nytta. Under den katolska tiden
voro Sveriges kyrkor rika på gods och hemman, men
genom Gustaf Vasas reduktion öfvergingo de flesta
till kronan (se Kyrkoegendom). Man räknar
därför ytterst få kyrkohemman i de gammalsvenska
landskapen; men i de från Danmark eröfrade
landskapen äro de däremot talrika, emedan den andliga
reduktionen i Danmark icke utsträckts längre än till
kloster- och biskopsgods. En särskild afdelning bilda
de halländska kyrkohemmanen (se Halländska
kyrkohemman). Om domkyrkohemman se
Domkyrka.
Kbg.
Kyrkoherde kallas i Sverige och Finland ord.
innehafvare af ett pastorat. (I Danmark och Norge
benämnes han sognepræst.) Namnet är en öfv.
af lat. pastor ("herde"), hvars användning i denna
öfverflyttade betydelse är af mycket gammalt datum.
I. G. T. kallas Gud "Israels herde", och i analogi
därmed kallas Israels präster och lärare "herdar".
I N. T. liknar Kristus sig vid "herden", och i
analogi därmed kallas församlingens föreståndare herdar
(se t. ex. Ef. 4: 11), hvaraf inom den västerländska
l. latinska kyrkan uppkom namnet "pastor". Enl.
gällande kyrkolag är kyrkoherden själfskrifven ordf.
på kyrkostämma samt på kyrkoråds- och
skolrådssammanträden. Kyrkoherden insättes i sitt ämbete
genom en högtidlig installationsakt (se Installera).
Om kyrkoherdeval se Pastorat.
J. P.
Kyrkohistoria. 1. Allmän, i objektiv mening
den kristna kyrkans historia, i vanlig, teknisk
mening den vetenskapliga framställningen af denna
historia. Kyrkohistorien utgör naturligtvis äfven en
del af den allmänna historien, och dess bearbetning
måste ske under ständig hänsyn till det politiska
och kulturella lifvets faktorer, men med insikt
i dess egenart som en teologisk disciplin, ett
moment i den kristna religionens vetenskapliga
behandling. Alla kraf på historisk kritisk
forskning och utnyttjandet af alla historiska
hjälpvetenskaper (se Historia) gälla äfven
kyrkohistorien. Grundlig källforskning, förmåga af
historisk kombination, blick för utvecklingen samt
inträngande i de handlande personernas karaktär
och lif, det är några hufvudbetingelser för
modern kyrkohistorieskrifning. – Kyrkohistoriens
periodindelning anknyter sig enklast och vanligast
till den traditionella historiska: gamla tiden,
medeltiden och nyare tiden. Gamla tiden blir
då kyrkans utveckling på den romersk-grekiska
kulturvärldens mark; medeltiden är utvecklingen
i den germansk-romerska och bysantinsk-slaviska
världen från germanernas, arabernas och slavernas
folkvandringar till Luther och
Bysantinska rikets undergång; nyare tiden omfattar
tiden från reformationen och kyrkosplittringen
i Västerlandet samt från grekiska kristenhetens
utveckling i autokefala kyrkor i Östern. "I gamla
tiden sköt kyrkans träd sin stam, hon utvecklade i
fasta former sin samhällsordning, sin gudstjänst,
sin bekännelse. Framför allt den senare var af
blifvande betydelse. I medeltiden utvecklade
sig kyrkan ensidigt såsom ett rättens och maktens
rike. Genom Luther häfdades, att kyrkan framför allt
är ett nådens, ett kärlekens rike" (P. Eklund). Dessa
stora afdelningar kunna sedan uppdelas i mindre,
hvarvid den brokigaste mångfald af indelningar
möter. Vanligt, ehuru ingalunda alltid lyckligt,
är att inom hvar period uppdela kyrkohistorien i
yttre historia, läroutveckling, teologiens, kultens,
det religiösa lifvets historia etc. Gentemot denna
"parallellbehandling", som ju till en viss grad
alltid är nödvändig, må betonas sträfvan att,
så långt möjligt är, inordna de olika sidorna af
kyrkans lif genetiskt i en fortlöpande kronologisk
utvecklingsgång (första stora försöket K. Müller,
"Kirchengeschichte", I, 1892, II, 1902). – Litt. Om
kyrkohistoriens metod se art. Historia samt B. Albers,
"Propedeutica alla storia ecclesiastica" (1909;
katolsk), H. von Schubert, "Die heutige auffassung
der kirchengeschichte" (1902), A. M. Fairbairn, "The
church in idea and in history" (1910), och W. Köhler,
"Idée u. persönlichkeit in der kirchengeschichte"
(1910).
Den förste kyrkohistorikern är Apostlagärningarnas
författare. Kyrkohistorieskrifningens egentlige fader
blef dock Eusebios af Cæsarea (se Eusebios
1) genom sin grekiska "Historia ecclesiastica" (till
324). Denna fortsattes af bl. a. Hieronymus och
Rufinus (till 395). Värdefullare än dessa var
gallern Sulpicius Severus’ "Historia sacra" (till
400). I Gallien skref ock Augustinus’ lärjunge
Orosius en berömd världshistoria (till 416). I Orienten
skrefvos de bästa kyrkohistorierna af advokaterna
i Konstantinopel Sokrates (tiden 307–439) och
Sozomenos (tiden 324–425) samt främst biskop
Theodoretos (tiden 320–428). En lärd fortsättning
skref Euagrios af Antiokia (tiden 431–593). I Italien
samarbetade Cassiodorus Sokrates’ och Sozomenos’
verk och fortsatte till 518; förenad med Rufinus
och Orosius för äldre tider blef denna "Historia
tripartita" den vanliga kyrkohistoriska läroboken
fram till reformationen. – I det gamla Syrien och
Armenien blomstrade länge historieskrifning. –
Medeltidens kyrkohistorieskrifning behandlade
hufvudsakligen enskilda trakters eller folks
kyrkohistoria – bland de yppersta Gregorius af
Tours (frankerna), Beda (England), Isidorus af
Sevilla (Spanien), Paul Warnefrid (langobarderna),
Flodoard (Reims’ kyrkohistoria till 948)
och Adam af Bremen, som betecknar höjdpunkten af
medeltida historieskrifning – eller ock utgjorde
den annaler, t. ex. Karolingiska rikets annaler,
"Liber pontificalis" (med påfvebiografier), Fra
Salimbenes krönika (måhända medeltidens liffullaste
historieverk), eller den berömda Angelsaxiska
krönikan; från den bysantinska historikern
Malalas (500-talet) hade medeltiden ärft metoden att
låta kyrkohistoria och världshistoria vara samma
sak; särskildt blomstrade ock krönikeskrifningen i
Bysans. De mest betydande allmänna kyrkohistorierna
under medeltiden voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
