Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkomusik - Kyrkomålningar - Kyrkomöte 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyi komålningar-Kyrkomöte
ken väl blifvit mera glänsande i det instrumentala,
mera vek i det melodiska och mera pikant i det
harmoniska. Den når dock sällan upp mot den föregående
i totalanläggningens storhet, i uppfattningens sedliga
allvar. De mest framstående representanterna för den
nyare kyrkomusiken äro Mozart, Beet-hoven, Cherubini,
Mendclssohn samt, i ett senare skede, Liszt, Kiel,
Brahms, Bruckncr, César Frän ek, Guilmant, Reger
och Elgar. - Liksom i andra protestantiska länder
har äfven i Sverige under de senaste årtiondena
framträdt en sträfvan att göra den magra liturgien
mera rik och liffull i vokalt afseende. Sedan
den nya kyrkohandboken 1S94 stadfästs, uppdrogs 16
nov. s. å. åt en kommitté att till densamma utarbeta
en musikbilaga. Kommitténs förslag därtill gillades
af konungen 1897 och utgafs af trycket för att
brukas vid den offentliga gudstjänsten och andra i
handboken upptagna förrättningar. Förslaget innehåller
hufvudsakligen bearbetningar af liturgisk musik,
som under olika tider användts inom svenska kyrkan,
men äfven bearbetningar från tyskan och stycken,
utarbetade af kommittén själf. A. L.*
Kyrkomålningar. Se Kyrkmålningar.
Kyrkomöte. 1. Sammanträde af representanter för
kristna kyrkan i dess helhet (ekumeniskt möte; se
därom Konsilium), för en viss bekännelses kyrka,
för ett visst lands kyrka eller for ett visst
kyrkoterritorium (t. ex. inom den katolska kyrkan
en af flera biskopsstift bestående kyrkoprovins). I
den romersk-katolska kristenheten under medeltiden
blef hvarje land efter hand en särskild kyrkoprovins,
inom hvilken de kyrkliga intressena tillvaratogos och
vårdades under påfvens högsta inseende af landets
hierarki. För att få de kyrkliga förhållandena i
Sverige ordnade i denna riktning sände påfven under
1100–1200-talen särskilda legater till vårt land,
hvilka där höllo möten för handläggning af kyrkliga
ärenden. Det första af dessa möten var Linköpings
kyrkomöte, som hölls 1152 på kallelse och under
ledning af legaten Nikolaus af Albano (sedermera
påfvc under namn af Hadrianus IV). Hufvudsyftet,
att göra Sverige till en själfständig kyrkoprovins,
uppnåddes icke på grund af slitningar inom
landet. Däremot innebar svenskarnas åtagande att
erlägga den s. k. Peterspenningen (se d. o.) en
närmare anslutning till romerska kyrkan. Också om
kanoniska anordningar vid prästval m. m. fattades
beslut vid detta möte. Dessa beslut blefvo dock
af ringa betydelse. Af mera ingripande natur blef
det concilium provinciale, som hölls i
Skeninge 1248 under ledning af den påflige legaten,
kardinalbiskopen Vilhelm af Sabina. Världsliga
stormän, däribland Birger jarl, voro närvarande och
bundos därigenom vid synodalbesluten. Prästerna
förpliktades nu till celibat, en nyhet för den
svenska kyrkan, och biskoparna ålades att anskaffa
den senast utkomna dekretalsamlingen. Synodalbesluten
kompletterades 1250 genom en förordning af Innocentius
IV, hvari föreskrefs, att biskopsvalen skulle
förrättas af domkapitlen. Ett med Skeningesynoden
likartadt möte hölls i Söderköping 1270, då man beslöt
att flytta ärkebiskopsstolen från Gamla Uppsala till
nuv. Uppsala. På ett konsilium i Tälje 1277 bekräftade
Magnus Ladulås kyrkoegendomens skattefrihet. – Med
reformationens införande upphörde Sverige att vara
en kyrkoprovins under påfveväldet. Landet blef ett
själfständigt kyrkligt territorium under sin
konungs högsta ledning. Riksdagen gaf i allmänhet
uttryck åt folkets mening i kyrkliga frågor lika
väl som i statens. Ehuru sålunda icke någon särskild
representation för kyrkan fanns organiserad, utöfvade
dock prästerskapet i vissa afseenden ett öfvervägande
inflytande på de kyrkliga angelägenheterna. Detta
skedde genom prästeståndet vid de allmänna riksmötena,
där det intill Karl XI:s tid uppträdde som ett slags
rikskonsilium för utöfvande af den högsta andliga
domsrätten m. m. – detta s. k. Consistorium regni
behärskades dock af biskoparna, som sålunda hade
ganska fria händer vid förvaltningen af sina stift –,
vidare genom prästerskapets ombud, som af regeringen
vid vissa tillfällen sammankallades för att fatta
beslut rörande kyrkliga spörsmål. Sådana möten
l. konsilier höllos i Örebro 1529, där flera beslut
fattades ang. reformationsverkets genomförande,
i Uppsala 1572, då kyrkoordningen af biskopar
och prästerskap antogs till efterrättelse, samt
i Stockholm 1574 och 1575 med anledning af Johan
III:s liturgiska sträfvanden. Det för svenska kyrkan
viktigaste mötet var emellertid Uppsala möte 1593. I
enlighet med prästerskapets anhållan sammankallade
hertig Karl de förnämste och lärdaste af prästerskapet
i riket, biskopar med kapitulares och prostarna samt
några präster af hvart härad att samlas i Uppsala
25 febr. 1593 för att förena sig 1) om lära och
ceremonier, 2) om god ordning och disciplin samt 3)
om nödiga biskopsval. Till detta möte samlades 4
biskopar och mer än 300 andra präster. Mötet öppnades
1 mars af rikskansleren Gyllenstierna i närvaro
af hertigen och rådet samt många af adeln och några
köpstadsmän. Till ordf. utsågs dagen därpå professor
Nicolaus Olai Bothniensis; i öfverläggningama deltogo
endast rådsherrarna och prästerskapet. Redan 5 mars
hade man förenat sig om att erkänna den heliga skrift
som det enda rättesnöret för människans tro samt de
3 symbola (apostoliska, nicenska och athanasianska)
jämte den oförändrade augsburgiska bekännelsen som
sanna uttryck af skriftens läror. De närvarande
förklarade, att de voro redo att våga lif och blod
för detta beslut, och ordf. hälsade beslutet med
de bekanta orden: "Nu är Sverige blifvet en man
och alle hafve vi en Herre och Gud". Johans
liturgi förkastades, och 1571 års kyrkoordning
bekräftades. Mötet begärde ytterligare hertigens och
rådets bifall till åtskilliga önskningar, som afsågo
att trygga kyrkans själfständighet: konungen (den
katolske Sigismund) skulle bekräfta mötets beslut
oförändradt, främmande trosbekännare ej erhålla
ämbeten i riket, Uppsala universitet vidmakthållas
och utvidgas o. s. v. 15 mars företog mötet val
af ärkebiskop, då de flesta rösterna tillföllo
Abrahamus Andreæ Angermannus. Mötesbeslutet, ehuru
hållet i antikalvinsk anda, godkändes af hertigen
och utfärdades 20 mars i hertig Karls och rådets
samt de i Uppsala församlade biskoparnas och meniga
prästerskapets namn. Efter mötet undertecknades dess
beslut ytterligare i landsorterna af medlemmar af
alla stånd och beseglades å de olika menigheternas
vägnar; beslutet blef sålunda äfven till formen ett
gemensamt uttryck för hela svenska folkets vilja och
mening. (Det å pergament skrifna, af hertig Karl,
rådsherrar, biskopar, några adelsmän och 23 präster
undertecknade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
