Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkomöte 2. Allmänt kyrkomöte - Kyrkonämnd - Kyrkoordinans - Kyrkoordning - Kyrkoparad - Kyrkoplikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
509
Kyrkonämnd-Kyrkoplikt
510
förhandlingarna, men i besluten blott om de valts
till ombud. - Kyrkomöte sammankallas af konungen
och skall hållas åtminstone hvart 5:e år. Någon
skillnad mellan lagtima och urtima kyrkomöte finnes
icke, och femårsperioden räknas från sist hållna
kyrkomöte. Efter en månad eger konungen upplösa
mötet. Ordf. är ärkebiskopen eller, om han har
förfall, annan af konungen förordnad biskop. -
Kyrkomötet får behandla endast "kyrkliga mål",
men sådana kunna komma under dess handläggning
antingen genom k. proposition eller genom motion af
ledamot. Den ord. motionstiden inskränktes 1905 till
8 dagar från mötets början. Kyrkomötet eger vetorätt
mot af konung eller riksdag eller båda önskad ändring
af kyrkolag (se d. o.) och prästerskapets privilegier
(E. F. §§ 87 o. 114) och mot af Högsta domstolen och
riksdag åvägabragt förklaring af kyrkolag (R. F. §
88), men detta innebär ej vetorätt mot själfva
kyrkomötesinstitutionens afskaffande, ty de nämnda
paragraferna, som innehålla grundlagsgarantierna
för kyrkomötets existens, äro själfva ej af
kyrkolags-eller privilegicnatur. Däremot tyckes
meningen ha varit, att själfva K. M. F. skulle vara
kyrkolag; åtminstone ha för ändringar däri kyrkomötets
bifall inhämtats. Vare sig kyrkomötet har vetorätt
eller icke, eger det själf ej taga initiativ i en
fråga annat än genom petition till konungen. Huruvida
dess egna framställningar i kyrkolags- och
privilegiefrågor skola framläggas för riksdagen, beror
således på konungen. Egentligen borde därför sådan
framställning, om den godtages af konung och riksdag,
undergå förnyad behandling af kyrkomötet, men praxis
har ej varit sådan, utan framställningen har ansetts
innebära ett på förhand gifvct samtycke. När kyrkomöte
handlägger fråga om antagande af ny bibelöversättning,
psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok eller katekes,
är ej enkel plura-litet tillräcklig, utan fordras två
tredjedelars majoritet. En naturlig konsekvens häraf
tyckes böra vara, att mötets beslut i sådana fall
ej blott äro petitioner eller utlåtanden, hvarpå
konungen fäster det afseende han själf vill, men
formellt falla dock de nämnda ärendena under konungens
administrativa lagstiftningsrätt. Ang. ärendenas
beredning vid kyrkomötet innehåller K. M. F. ej
något annat stadgande, än att rrötets prästerliga
medlemmar skola afgo förberedande betänkande, när
fråga är om förändring af de ofvannämnda kyrkliga
böckerna. I öfrigt eger mötet själft bestämma sin
arbetsordning. En sådan antogs 5 sept. 1868, och den
är ännu med ändringar 1873 och 1893 gällande. Enligt
densamma skola för öfriga ärendens beredning finnas
3 ständiga utskott: kyrkolags- (för behandling
af kyrkolags- och privilegiefrågor), expeditions-
och ekonomicutskottet. För utredning af fråga, som
faller under kyrkolagsutskottet, kan dock särskildt
utskott tillsättas, och för behandling af ärende,
som ej tillhör ständigt utskott, må mötet tillsätta
tillfälliga utskott till obestämdt antal. I alla
utskotten skola präster och lekmän till lika antal
ingå. I arbetsordningen är också förrskrifvet, att nå
kyrkomötets första och sista dag offentlig gudstjänst
skall hållas, att förmiddagssammanträdena skola
börjas och eftermiddagssammanträdena afslutas med
bön samt att förhandlingarna enligt regeln skola vara
offentliga. - Det första kyrkomötet hölls 1868. Två
gånger ha kyrkomöten sammankallats med från-
gående af femårsperioden, 1909 och 1910. Kyrkomötets
protokoll utges af trycket. Se S. Hansson,
"Den svenska kyrkomötesinstitutionen" (1900). -
I Finland finnes på grund af 1869 års kyrkolag
(se K y r k o l a g) ett allmänt kyrkomöte, som
under ärkebiskopens ordförandeskap sammanträder
minst hvart femte år. Det består af samtliga
biskoparna, 30 ord. inom stiften valda präster,
en lekman för hvart pro-steri, en representant för
senaten, en för hvarje hofrätt samt en för den
teol. och en för den juridiska fakulteten. Dess
samtycke skall inhämtas till kyrkliga lagförslag.
1. (E. M. R.) 2. S. B.
Kyrkanämnd. Se Kommun, sp. 654.
Kyrkoordina’ns 1. K y r k o o r d i n a n t i a
(af lat. ordinäre, ordna), detsamma som kyrkoordning
(se d. o.).
Kyrkoordning var det namn, hvarmed lagsamlingar
rörande den svenska protestantiska kyrkans styrelse
och gudstjänst betecknades före utfärdandet af 1686
års kyrkolag (se d. o.). Den första kyrkoordningen
var Västerås ordinaniia af 1527. En något utförligare,
arliculi ordinaniia, utarbetades af Georg Norman (se
d. o.) under Gustaf Vasas öfverinsecnde och utfärdades
1540, men blott interimistiskt. S. k. åecre.la
1. octa ecclcsiaslica från 1554 voro blott
ordningsföreskrifter ang. kyrkofrid, kyrkobesök och
landsstrykare. Först genom ärkebiskop Laurentius
Petri kom en fullständig kyrkoordning till stånd,
som trycktes 1571 och antogs på ett kyrkomöte
i Uppsala 1572. För att främja sina liturgiska
planer genomdref Johan III på ett prästmöte 1575
ett tillägg därtill: nora ordinaniia ecclesiaslica,
men genom Uppsala mötes beslut 1593, som Sigismund
1594 måste stadfästa, blef 1572 års kyrkoordning
återställd som ensam gällande norm för den
svenska kyrkoorganisationen. Den supplerades
dock sedermera genom särskilda stiftsordningar
(synodalakter), och den häraf föranledda bristen
på uniformitet framkallade ej minst behofvet
af en ny kyrklig lagstiftning. Efter åtskilliga
fruktlösa förarbeten kom en sådan omsider till stånd
genom 1686 års kyrkolag. - Jfr 0. von Feilitzen,
"Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686" (T,
1872, II, 1881, 1887), samt H. Lundström, "Svenska
synodalakter efter 1500-talrts ingång" (i "Skrifter
utg. af Kyrkoh. föreningen" II, 3 o. 4 (1P03-10).
S. B.
Kyrkoparad. Se Kyrkparad.
Kyrkoplikt, jur., kallades förr den kyrkliga
handling, hvarigenom en statskyrkans medlem, som
genom ett begånget brott förverkat sin delaktighet
i församlingen, åter upptogs i församlingens
gemenskap. Den bestod däri, att brottslingen
erkände sin skuld, betygade sin ånger däröfver,
bad Gud och församlingen om tillgift samt utlofvade
bot och bättring, hvarefter prästen tillsade honom
förlåtelse. Kyrkoplikten var antingen uppenbar
eller enskild. Den uppenbara kyrkoplikten egde
rum inför hela församlingen vid den allmänna
gudstjänsten, hvarunder brottslingen hade sin
plats å den s. k. pliktpallen. Enskild kyrkoplikt
försiggick i sakristian eller i kyrkan före eller
efter gudstjänsten i närvaro af några af prästen
bland församlingens äldsta utsedda personer. Urspr.
hade kyrkoplikten varit en försoningsakt, som stod
öppen för en ångerfull brottsling, som ville åter
bli delaktig af kyrkogemenskapen. Efter hand hade
emellertid världslig lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
