Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - L - l. a. - La, kem. - La, förkortning - La., Louisiana. - La, mus. - Laa an der Thaya - Laach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
l-ljud har möjligen varit detta alveolara ljud.
Det beskrifves dock ofta som rent kakuminalt (med
tungspetsen riktad ej mot tandvallen, utan rätt upp,
och tungans undre sida vänd mot tänderna). 5) Vårt
apiko-kakuminala (”tjocka”) l, som i hela norra och
mellersta Sveriges samt östra Norges folkmål i vissa
ställningar, antydda genom exemplen öl, tala, halm,
blek, gamla, nyckel, ersätter vanligt l samt
merendels rd (ol, ord, gäle, gärdet), uttalas med
tungspetsen först riktad rätt upp mot gomtaket
och därefter fallande framåt. Före t, d, s, n
sammansmälter det i många nordiska dialekter med dessa ljud till
alveolara eller oftare kakuminala (”tjocka”) t, d, s, n
(gult, valde, hals, aln), och i dalmål försvinner
det före läpp- och midtgomljud, t. ex. jåpa, hjälpa,
fok, folk. ”Tjockt” l har funnits redan i
Nordens fornspråk och förklarar där vissa ljudöfvergångar
(t. ex. fsv. iu > y efter tjockt l). 6) Perspireradt
kakuminalt (”tjockt”) l förekommer i norrländska
folkmål i sådana fall, då de efter sina ljudlagar
skulle på samma gång ha ”tjockt” och perspireradt
ljud (jfr ofvan 2), t. ex. stolpe, jolk. 7)
Dorso-alveolart l uttalas med tungryggens främre del stödd
mot tandvallen. Det förekommer i norrländska,
norska och finländskt svenska folkmål i st. f. långt
(dubbelt) l, t. ex. i stall, fallit, i spanskan
(tecknadt ll), i portugisiskan (tecknadt lh), italienskan
(tecknadt gl före i, eljest gli), i serbiskan tecknadt
л + muljeringstecken), i polskan, litauiskan och
lettiskan (tecknadt l eller li), i ungerskan (tecknadt ly)
m. fl. språk. Ryskt ”mjukt” l är ett palataliseradt
eller, som det vanligen får heta, ”muljeradt”
vanligt l, d. v. s. det bildas med tungspetsen under
svag medverkan af tungryggens främre del. Ett
dylikt palataliseradt l med tungryggen lyft i j-läget
skiljer sig för örat föga från dorso-alveolart l.
Palataliseradt l har utan tvifvel förmedlat
öfvergången från l till i i it. piano (lat. planus), chiaro
(lat. clarus). Fr. ”l mouillé” i t. ex. fille, mouillir
innehåller efter nu gällande (nordfranska) uttal intet
l-ljud, utan blott j, men har tidigare varit verkligt
”muljeradt l” (vårt vanliga buljong, familj o. d.
hänvisar på detta äldre uttal). 8) Perspireradt
dorso-alveolart l finnes i vissa härjedalska,
jämtländska och västerbottniska folkmål i sådana fall,
då målen på samma gång skulle ha dorso-alveolart
och perspireradt ljud (jfr ofvan 2), t. ex. bell,
betsel; det tecknas i walesiskan (kymriskan) med ll
i ordens början, t. ex. Llewellyn. - Andra
varieteter af l-ljud fås medelst läpparnas eller tungrotens
biträde (labialisering och velarisenng). Samtidigt
med att tungan innehar l-ställning, kunna nämligen
läpparna rundas och framskjutas eller tungroten
höjas; i båda fallen får l en u-färg. I nuv. svenskan
förekommer en sådan varietet af vanligt l före eller
efter och i synnerhet emellan labialiserade vokaler,
t. ex. mule, mj#löka. Slutligen kan l,
liksom vokalerna, äfven nasaleras, i det vägen från svalget till
bakre näsöppningarna lämnas öppen (medelst slappt
nedhängande gomsegel). Nasaleradt l påminner om
både l och n, men förekommer, åtminstone i de
allmännare kända språken, ej som själfständigt
språkelement. — De flesta l-ljud kunna uppträda
både som sonant (”stafvelsebildande”) och
konsonant. I förra fallet tecknas l-ljudet i svenskan med
el, t. ex. vanligt l i handel, mantel) apiko-alveolart
eller i vissa dialekter apiko-kakuminalt i gördel,
kjortel, i det att i dylika fall blott finländsk svenska
samt mycket vårdadt föredrag ha vokal före l, som
då är konsonant. I sanskrit finnes för sonantiskt l
ett särskildt tecken (i latinsk skrift vanligen
omskrifvet med li eller ḷ.) Det förekommer dock blott
i en enda rot, klp, och bland de nyindiska språken
upptages endast för bengaliskan och marattiskan ett
särskildt vokaliskt l. I tjechiska är l en allmänt
förekommande sonant. — I den äldsta egyptiska
skriften skiljes ej mellan l och r. I sanskrit har l
i allmänhet öfvergått till r. Till språk, som
alldeles sakna l, höra bl. a. fornpersiskan,
avestaspråket (”zend”) — i båda på grund af en allmän
öfvergång till r — liviskan, japanskan, flera
östpolynesiska språk (Marquesasöarna, Nya Zeeland,
Tahiti) och namaspråket i Syd-Afrika.
Det indoeuropeiska l-ljudet har i de germanska
språken normalt bevarats, t. ex. sv. låga, ty. lohe,
lat. lucēre lysa, grek. leuko′s klar, sanskr. rucás
lysande. Ur sonantiskt l har utvecklats ett u, o före l,
t. ex. sv. ulf, ty. wolf, slav. vlŭkŭ, sanskr. vṛ′kas. I
svenskan har, troligen dock först i nysvensk tid,
l förstummats före j, t. ex. jus af ljus, fsv. lius
(jfr da. lys). Å andra sidan ha de flesta sv.
dialekter redan vid slutet af medeltiden låtit rd (fsv.
rdh) öfvergå till ”tjockt” l, t. ex. bol, bord o. d.
Ej sällan har riksspråket upptagit dylika
dialektformer, men då utbytt det tjocka l mot vanligt, t. ex.
hin håle, d. v. s. hårde, i fjol (sydsvenskt i fjor, båda
af i fjord), illa vulen, d. v. s. vorden, Åmål (fsv.
Amordh), vålnad, fläsksvål m. m. Lll. (Ad. N—n.)
På franska mynt betecknar L myntningsorten
Bayonne. — Som fornromerskt taltecken är L =
50, L̅ = 50,000. — I fornromerska inskrifter och
handskrifter är L = namnen Lælius, Lollius eller
Lucius, l (L.) = lares, larerna, lector, läsaren,
legatus (se d. o.), legio, legion, lex, lagen, liber,
bok, libertus, frigifven slaf, libra, skålpund, locus,
ställe, m. fl., i nylat. förkortning för linea, rad, och
licentiatus. — Som förkortningstecken är vidare
l. (i utlandet l) = liter, L. = it. lira (myntet) samt
fr. livre (myntet och vikten) och lettres, växlar (på
kurslistor), L. (£) = eng. pound sterling (£ eg.
förkortning af lat. libra, skålpund). — Vid växt- (och
djur-) namn är L. förkortning för Karl v. Linné
(d. ä.).
l. a. (på recept), förkortning för lat. le′ge a′rtis,
enligt (den farmaceutiska) konstens föreskrift:
La, kem., tecken för 1 atom lantan.
La, förkortning för lat. littera, bokstaf, och för
it. lettera, bref, växel.
La., förkortning för nordamerikanska staten
Louisiana.
La, mus., i de romanska länderna benämning
på tonen a. Jfr Solmisation. A. L.*
Laa an der Thaya [la], stad i Nedre Österrike,
vid floden Thaya, nära gränsen mot Mähren. 4,019
inv. (1900). Vid L. besegrades bömarna af
österrikare 1240 och 1332. Staden intogs 1645 af
Torstenson. J. F. N.
Laach [lāch], Laachersee [lācher se],
kratersjö i Eifel, preussiska reg.-omr. Koblenz, n. v. om
Koblenz, 3,31 kvkm., 2,7 km. lång, 2,4 km. bred,
53 m. djup, 275 m. ö. h. Sjön, som har ett
ljusblått, mycket kallt vatten med vidrig smak, har
ett konstgjordt aflopp till Rhens biflod Nette. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
