Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labori, Fernand - Labor omnia vincit improbus - Labotas - Labouchere, 1. Henry L. - Labouchere, 2. Henry Dupré L. - Laboulaye, 1. Édouard René Lefebvre de L. - Laboulaye, 2. Antoine Paul René Lefebvre de L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
731
Labor omnia vincit improbus-Laboulaye
732
tillfrisknat, skulle hållit. Sedermera var
han advokat åt madame Thcrése Humbert (se
H u m b e r t-affären). En kort tid (1906)
var han deputerad (radikal-socialist) för
Fontainebleau, men arten af hans vältalighet
gjorde ej lycka i kammaren. L. har grundat
"Répertoire encyclopédique du droit fran-£ais".
C. L-in.
Läbor o’mnia vi’ncit i’mprobus, lat. ("energiskt
arbete öfvervinner allt"), citat ur Yergilius’
"Geor-gica", l, 145, 146.
Labo’tas (grek. Aafiwrag, hos Herodotos L e o b
o-tes), en af Spartas äldre, mytiska konungar. Enligt
sägnen var han brorson till Lykurgos, som i egenskap
af hans förmyndare utfärdat sina lagar. A. M. A.
Labouchere [läbojao’ 1. laböjao’]. 1. Henry
L., lord Ta un ton, engelsk politiker, f. 1798,
d. 1869, tillhörde en från Frankrike vid Nantcsiska
ediktets upphäfvande 1685 till Holland fördrifven
hugenottfamilj, som med hans fader, den ansedde
köpmannen Peter Caesar L., öfverflyttat till
England. L. blef parlamentsled, (whig) 1826 och
tillhörde underhuset, tills han 1859 upphöjdes
till baron Taunton. Han innehade från 1835 ett
par underordnade platser i Melbournes ministär,
blef aug. 1839 president i Board of trade och
medlem af kabinettet, afgick med whigministären
sept. 1841 samt var i Russells ministär juli
1846-juli 1847 minister för Irland och sedan,
till ministärens afgång (febr. 1852), president i
Board of trade. Som sådan genomförde han under
starkt motstånd från rcdar-kretsar de gamla
merkantilistiska navigationslagarnas upphäfvande. I
Palmerstons ministär var L. kolonialminister
nov. 1855-febr. 1858. Efter sin öfver-flyttning till
öfvcrhuset deltog han föga i det politiska lifvet.
2. H e n r y D u p r é L., den föregåendes brorson,
politiker, f. 1831 i London, egnade sig 1854-64 åt den
diplomatiska banan, tillhörde underhuset 1866 -68 som
liberal och representerade där 1F80-1906 som avancerad
radikal Northampton. L. skref under Paris’ belägring
mycket uppmärksammade korrespondenser därifrån till
"Daily news", var därefter en tid city-redaktör i "The
world" och uppsatte 1876 socictetstidningen "Trurh",
hvilken till en tid vann mycket stor spridning
genom "afolöjandcn" af hvar-jehanda finansiella och
sociala skandaler. I underhuset var L. en flitig,
för både konservativa och liberala ministärer ofta
besvärlig debattör och afgaf bl. a. som medlem af
den undersökningskommission, som 1896 tillsattes
rörande d:r Jamcson’s "raid", ett mot Cec!l Rhodes
riktadt separatbctänkande. Om L:s ungdomsöden som
diplomat se J. Hatton, "Jour-nalistic London".
l-2. V. S-g.
Laboulaye [labwlä]. 1. Édouard René Lefebvre de L.,
fransk författare och politiker, f. 18 jan. 1811 i
Paris, d. där 25 maj 1883, studerade juridik och ledde
samtidigt jämte sin broder ett stilgjuteri. 1842
blef han advokat i Paris, 1844 medlem af Franska
institutet och 1849 professor i jämförande lagfarenhet
vid College de France. Han blef sedan medarbetare i
"Journal des débats" och uppsatte 1855 tidskriften
"Revue historique de droit". Varm beundrare af Förentr
staterna, sökte han i sin undervisning, genom sina
högt skattade populära föreläsningar och genom böcker
(Paris en Amériqne, 1863, 35 upplaeor; "Eunpa och
Amerika", 1864, 4:e uppl. 1868: Le prince Caniche,
(1868, 20 upplagor; "Kung Pudel", s. å.),
göra sina landsmän förtrogna med dess fria
statsskick och samhällslif. Han blef sålunda en
af förkämparna för den liberala oppositionen mot
andra kejsardömet. Samtidigt förstod han att på
ett älsk-värdt och spirituellt sätt till franska
öfver-flytta en mängd folksagor från alla länder och
alla tider (Contes bleus, 1864; "Folksagor från olika
länder", 1867; och Nouveavx contes bleus, 1868; ’’’Nya
folksagor", s. å.). L. försvarade i tal och skrift
obegränsad religions-, tryck- och undervisningsfrihet
liksom den personliga friheten i allmänhet, utan
att därför uppträda som vare sig demokrat eller
revolutionär. Därför anslöt han sig också helt till
ministären Ollivier och talade för plebiscitet våren
1870. På grund af denna sin antirevolutionära hållning
blef han föremål för fientliga demonstrationer från
studenternas sida och blef tvunge^ att s. å. afbryta
sin lärarverksamhet. Efter kejsardömets fall blef
han vald till deputerad i Paris 1871, slöt sig
i nationalförsamlingen till vänstra centern och
understödde kraftigt Thiers. Som "rapportör" för lagen
om den högre undervisningens ordnande främjade han
det klerikala inflytandet däröfver i frihetens namn
(dec. 1874). Som lifstidssenator (sedan 10 dec. 1875)
tillhörde han vänstra centern och stred kraftigt mot
Ferrys lag mot kongregationerna (1880). Ehuru hans
politiska verksamhet hämmat hans arbete som lärare,
valdes han 1873 till administratör för College de
France. L. var en högt uppskattad politisk talare,
hvars uppträdande var lika allvarligt som charmerande,
en talangfull, fin och angenäm berättare. Hans
lifliga, behagfulla och spirituella stil gjorde honom
till en af sin tids mest omtyckta författare. Af hans
arbeten märkas ytterligare: Histoire poliiiiue des
£lals-l’nis (3 bd, 1855-66, 6:e uppl. 1876; "Förenta
staternas historia", 1867), Lajiberté religieuse
(1858; "Den religiösa frihets", 1870), La propriélé
liitéraire an XVIII:e siécle (1859), Abd-allah (s. å.;
"Abdallah eller fyrväpplingen",
1865, flera uppl.), en lika sköat tänkt som utförd
arabisk berättelse, Ettides morales et
politiques (1862), L9 el ät et ses limites (Ib63),
Discours popu-laires (1869; "Populära föredrag",
1870), Questions conslitutinnnelles (1872), La
liberté des enseigne-ments (1880) och Trente ans dy
enseicjnement au College de France (postumt 1888).
Af L:s arbeten öf-versattes vidare till sv.
"En resandes minnen",,
1866, "Smärre skrifter" m m. 1869-71.
2. Antoine Paul René Lefebvre de L., den föregåendes
brorson, diplomat, f. 1833, d. 1905 i Paris,
inträdde 1855 på den diplomatiska banan, blef 1875
ambassadsekr°terare i Petersburg, 1878 franskt
sändebud i Lissabon och var 1886-91 Frankrikes
ambassadör i Petersburg samt deltog som sådan
verksamt i arbetet på det närmande mellan Ryssland och
Frankrike, som tog si<r uttryck r franska eskaderns
besök i Ercnstadt 1891. S. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
