Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lachisch - La chiusa di Plez - Lachlan - Lachmann, Karl Konrad Friedrich Wilhelm - Lachmider - Lachner, 1. Franz L., 2. Ignaz L., 3. Vincenz L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
751
La chiusa di Plez-Lachner
sista judiska städer, som intogos af
Nebukadncssar. 1890-92 utgräfdes L:s borghöjd
på bekostnad af "Palestine exploration fund"
under ledning af arkeologerna Flinders Petrie och
Bliss. Man har funnit stadsmurar och befästningar,
lerkärl m. m. och konstaterat, att här efter hvarandra
legat åtta städer, ungefär på samma sätt som de
olika successiva städerna i Tröja (se Grekisk f o r
n k u n s k a p). Den första af städerna i L., som
grundlades omkr. 1700 f. Kr., hlrrörde från amoriterna
(se d. o.), som genom talrika fästningsanläggningar i
Kanaan sökte skydda sig mot de på den tiden krigiska
egypterna. Omkr. ett par hundra år senare fanns
i L. (tredje staden) en furste Simridi, egyptisk
vasall. Ungefär 1200 f. Er. eröfrades L. (fjärde
staden) af Josua och israeliterna, Sanherib intog
den sjätte staden 701 - i Kujundjik (Ninivc) vid
Tigris finnas scener i relief från denna katastrof;
slutligen eröfrade Nebukadncssar den sjunde staden
590 f. Kr. Den åttonde staden torde ha öfvergifvits
af sina invånare omkr. 400 f. Kr. Litt.: Flinders
Petrie, "Tel el Hesy, Lachisch" (1891), och
Bliss, "A mound of many cities" (2:a uppL 1898).
J-C.
La chiusa di Plez [kiösa di plets]. Se F l i
t s c h. Lachlan [lä^chlen], flod. Se M u r r
a y. Lachmann, Karl Konrad Friedrich
Wilhelm, tysk filolog, f. 1793 i Braunschweig, d.
1851 i Berlin, blef 1818 professor vid universitetet
i Königsberg och 1825 i Berlin. L. egnade
sina forskningar såväl åt den fornty-ska som åt den
grekisk-romerska litteraturen och vann på båda
dessa områden ett stort namn som skarp-sinnisr
kritiker. Mest berömda bland hans många arbeten
äro hans undersökningar rörande det forntyska epos
Ni-belungenlied, Vber die urspriingliche gestalt des
rjedichts von der Ni-belungen noth (18iö), kritisk
upplaga af "Der Ni-belunge not mit der klage" (1826;
5:e uppl. 1878), anmärkningar "Zu den Nibelungcn und
zur klage" (1836), och hans bidrag till lösningen af
frågan om de homeriska sångernas, närmast Iliadens,
ursprung och sammansättning. I denna s. k. "homeriska
fråga" (se H o m e r o s) fullföljer L. den af Wolf
inledda riktningen, men utgår delvis från andra
synpunkter och s"ker på grundvalen af omfattande
och med mycken skärpa genomförda undersökningar
bevisa, att Iliaden är sammanfogad af 18 sinsemellan
oberoende episka dikter. Den stora betydelsen af dessa
undersökningar, hvilka finnas sammanförda under titeln
Betr n ch tung en iiber die Ilias mit znsätzen von
M. Haupt .(1847; 3:e uppl. 1874), framgår bäst däraf,
att de, om ock motsagda och delvis vederlagda, bildat
utgångspunkten för nästan alla följande undersökningar
rörande denna invecklade fråga Äfven som bibelkritiker
intager L. ett högt aktadt rum genom kritiska upplagor
af nya testamentet, i hvilka hans sträfvan går ut på
att med hjälp af de äldsta handskrifterna fastställa
den text, som under 300-
talet var gängse inom den österländska
kyrkan. L. utgaf äfven kritiska upplagor af
medelhögtyska skaldeverk, såsom Walther von der
Vogelweide (1827) och Wolfram von Eschenbach (1833),
samt af de latinske författarna Catullus (1829),
Tibullus (s. å.), Gaius (1841), Lucretius (1850)
m. fl. Af grundläggande betydelse är hans arbete Vber
alt-hochdeutsche belonung und verskonst (1831). Jfr
Hertz, "K. L., einc biographie" (1851), och Sche-rer,
"Lachmann" (i "Allgemeine deutsche biographie", 1883).
A. M. A.
Lachmider (mindre riktigt L a m i d e r), arabisk
dynasti i Hira v. om Eufrat. Det lachmidiska väldet
grundlades under senare hälften af 200-talet och
stod på höjden af makt under Mundhir bin Nuemän i
början af 400-talet. Den siste, lachmidiske konungen
var Nucmän V, som störtades af sasaniden Chosrev II,
enligt den vanliga uppgiften 602. K. V. Z,
La;chner, tysk tonslttar- och dirigentfamilj. 1. F
r a n z L., f. 1803 i Rain i Ober-Baiern, d. 1890
i Mimenen, erhöll af sin fader (som var organist
och med sina 14 barn bildade en orkester) den
första musikundervisningen, som han sedan 1820
fortsatte i München och eftei 1822 i Wien hos
Sechtei där han blef Schubcrts förtrogne vän och
äfven af Beethoven erhöll erkännande. 1826 blef han
teaterkapellmästare ’ i Wien, 1834 i Mann-heim och
1836 vid hof-opcran i Miinchcn. Där utvecklade han en
utomordentligt fruktbärande verksamhet som dirigent
och tonsättare. Han skapade ett rikt konsertlif i
Munchen och bragte operaanstalten till blomstring samt
blef 1852 utnämnd till generaln^usikdirektör. Han
begärde 1865 sitt af-’ sked och blef 1872 filos,
hedersdoktor vid Mtinchens universitet. Hvad
beträffar melodisk ingifvelse och formbchäiskning,
särskildt inom kontrapunkten, hörde L. till sin tids
främsta namn. Särskildt kommo dessa egenskaper honom
till pass i hans 7 praktfulla. orkcstcr-"svitcr",
en gammal konstform, som L. mer än någon annan har
förtjänsten af att ha återupp-lifvat, och där han
på ett lyckligt sätt sammansmälte den ålderdomliga
karaktären och grundformen med de rikare moderna
resurserna i harmoni och instrumentation. Dessutom
skref han oratorierna Moses och Die der menschenalter,
4 operor, bland hvilka Catharina C örnar o (1841)
någon tid höll sig uppe, mässor och andra kyrksaker,
8 symfonier, kvartetter, kvintetter, sextetter,
trior, en nonett för b]åsinstru-ment, sonater,
sångromanser och omkr. 120 körkorn-positioner
m. m. Hans biografi skref s af Kronseder (1903). -
2. Ignaz L., den föregåendes broder, f. 1807 i Eain,
d. 1895 i Hannover, blef vid 15 års ålder violinist
vid Isarthorteatern i Munchen, 1825 vice kapellmästare
och broderns efterträdare som organist vid evangeliska
kyrkan i Wien och fick därefter åtskilliga direktörs-
eller kapellmästarbefatt-ningar: 1831 i Stuttgart,
1836 i Munchen, 1853 i Hamburg, 1858 i Stockholm (där
han var kapellmästare vid k. operan l okt. 1858-l
juli 1861) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
