Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lachner, 1. Franz L., 2. Ignaz L., 3. Vincenz L. - Lachnocampa - Lachnus - Lachsa - Lachter - Lacinium - Lack, indisk talbeteckning. Se Lak - Lack, Sigillack - Lacka - Lackalänga - Lackarbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lachnocampa-Lackarbeten
1861 i Frankfurt a. M. samt erhöll där 1875 sitt
afskcd. Äfven Ignaz L. var en skicklig musiker, som
komponerade verk af alla slag. Några af hans sånger
och hans opera Loreley (1846) vunno i synnerhet
bifall. I Stockholm komponerade han bl. a. Oskar
I:s bcgrafningsmusik, Karl XV :s kröningsmusik
samt melodramer till en epilog för Oskarsdagen
1859, hvarjämte han omarbetade instrumenteringen
till Naumanns ’’Gustaf Vasa". L. blef 1858
led. af Mus. akad. Han var omtyckt och värderad
i Stockholm, men trifdes ej riktigt här. -
3. Vincenz L., de föregåendes broder, f. 1811 i
"Rain, d. 1893 i Karlsruhe, blef efter Ignaz 1831
organist vid evangeliska kyrkan i Wien och efter
Franz 1836 kapellmästare i Mannheim, där han ända
till sin pensionering, 1873, utvecklade betydande
verksamhet som dirigent och lärare. Han blef 1884
lärare vid kon-servatoriet i Karlsruhe. Af hans
kompositioner pris-belöntes flera. Uvertyrerna
till Turandoi, Deme-trius m. fl. ha ofta blifvit
utförda på konserter. Äfven hans manskvartetter
äro omtyckta. l-3. A. L.* Lachnocampa, zool Se
Gräsulfven. Lachnus, zool. Se Växt löss. Lachsa,
mindre god form för El-ahsa (se d. o.). Lachter, ett
vid de tyska bergverken fordom brukligt längdmått
af olika längd, i allmänhet omkr. 2m. Lacinium
(grek. LakVnion)- romarnas benämning på en udde vid
västra kusten af Tarcntinska viken i nedre Italien,
11 km. s. om Kroton. Där fanns ett ryktbart tempel
åt Juno lacmia (se Ju no), och i lunden omkring
templet uppreste Kannibal åt henne ett altare, med
en bronstafla, som redogjorde för hans bragder. Den
enda återstoden af templet är en hög kolonn, som
gett anledning till uddens nuvarande benämning,
Capo Colonne. (J- F- N.)
Lack, indisk talbeteckning. Se Lak.
Lack, Sigillack (af pers. lak, röd färgvätska),
kem. tekn., en blandning af harts och jordartade
kroppar, hvartill sättes ett för ändamålet lämpligt
färgämne. Blandningen smältes under flitig omröring
och formas efter afsvalning i stänger. Den viktigaste
beståndsdelen är hartset, vanligen schellack
(gummilacka), i sämre lacksorter kolofonium,
till hvilket blandas terpentin, för att det må bli
lättsmältare och mindre sprödt. Tillsatsen af
jordartade kroppar (krita, magnesia, zinkhvitt,
barythvitt, gips o. d.) afser att förekomma, att
lacket vid upphettning blir alltför tunnflytande, enär
det i sådant fall rinner omkring på papperet. Genom
dylik tillsats vinner säljaren äfven den fördelen,
att varan blir tyngre för godt pris. Färgämnet måste
naturligtvis vara så beskaffadt, att det ej förstöres
vid upphettning. Man använder därför mineralfärger,
till rödt lack vanligen cinnober, för sämre sorter
mönja och t. o. m. rödfärg (järnoxid), till blått,
gult, svart o. s. v. kobolt-ultramarin, kromgult,
kol m. m. Till fina lacksorter sättas dessutom ofta
välluktande ämnen, såsom bensoe, tolubalsam, storax
o. s. v. Genom hopknådning
af olikfärgade sorter erhålles marmoreradt
lack. Vanligt rödt sigillack innehåller omkr. 30
proc. schellack, 30–40 proc. terpentin, 15–25
proc. krita, gips, barythvitt e. d. och 7–18
proc. cinnober. – Om florentinlack och
kugellack se Florentinlack.
S. J-n.
Lacka l. Lacklöpa, metall., säges om lättsmälta
järnmalmer, då de redan i rostugnen smälta på
ytan och öfverdragas med en smält skorpa af icke
reducerad malm. Malmer sägas äfven "lacka" för forman
i en masugn, då de, nedkommande i oreduceradt
tillstånd, smälta och klibba fast vid forman
och sålunda hindra blästerns inträde i masugnen.
C. A. D.*
Lackalänga, socken i Malmöhus län, Torna härad. 1,054
har. 1,799 inv. (1909). Annex till Stäfvie, Lunds
stift, Torna kontrakt. Inom socknen ligger Furulunds
(se d. o.) municipalsamhälle.
Lackarbeten, kollektivnamn för vissa föremål, vanligen
af trä, men också af metall, läder, papp, papper,
porslin m. m. från Japan, Kina, Indien, Persien,
stundom äfven från Europa, i synnerhet Frankrike
(fr. laque), bestrukna med flera eller färre lager af
fernissa, tillverkad i synnerhet af saften hos Rhus
vernicifera och Rhus succedanea, träd växande i Japan
och Öst-Asien. Vid inskärning i stammen lämnar denna
en gråhvit mjölksaft, som i luften stelnar till ett
brunt, nästan svart harts (lack). Äfven ur grenarna
fås ett sämre, till grundning användt lack. Japanska
och kinesiska lackarbeten förfärdigas så. Är det
trä e. d., som skall öfverdragas med lack, beredes
ytan sorgfälligt; alla skrofligheter aflägsnas genom
skrapning med skafjärn och polering; så spacklas med
kitt eller lumppapper. Därpå täckes ytan med hamptyg
eller bastpapper och grundas med en blandning af
vatten, klister, därpå lack och tegelmjöl eller
ockra. Efter ett dygns torkning visar massan en
kornig yta, som poleras med sten, täckes med ny,
något finare massa, som får torka; ännu kvarvarande
ojämnheter bortslipas; så åter flera påstrykningar,
den sista med fint svart lack, som putsas med vatten
och kol af magnoliaträd, tills ytan är fullt slät och
glanslös. Lacket renas efter aftappningen från trädet
medelst pressning genom tyg, torkas i solen eller på
annat sätt, blandas med färg och äfven kamfer, för att
bli lättflytande. Det strykes ofvanpå grundningen ett
första hvarf och får torka i dammfritt, men ej alltför
torrt rum. För det allra finaste arbetet lär man ha
farit ut i båt på hafvet. Sedan första lagret torkat,
poleras det med träkol; proceduren upprepas från 3
till 18 gånger. Så börjas konstnärens arbete: lacket
(jap. urushi) färgas: i rödgult ofta blandadt med
guldpulver, i cinnober, i svart (med järnoxid), i
gröngult, i guld eller silfver; de felande färgerna
ersättas i allmänhet med inläggningar af elfenben,
pärlemor (stundom färgad), röd korall eller bärnsten,
bly, järn, malakit, sköldpadd, trä m. m. Konstnären
arbetar efter målade kartonger, hufvudsakligen
landskap, fåglar, växter, studerade med fint
natursinne. Mönstret öfverflyttas antingen genom
dekalkering (jfr Dekalkomani), pensel eller gravyr
– man har för riktigt fina effekter t. o. m. till
gravering användt rått-tänder. – Tekniken växlar
f. ö. med tiderna och konstnärsindividualiteterna. Man
har t. ex. användt mosaik af små guldplattor, man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
