Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagsaga - Lagsagoman - Lagskipning - Lagsogn - Lagstadd - Lagstiftande församling - Lagstiftande kåren - Lagstiftande makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angafs det äfven i 1634 års R. F. Sedermera tillkommo
fyra nya lagmansdömen för de eröfrade provinserna,
nämligen Gottlands, Skånes och Blekinges (från 1683)
samt Hallands och Bohus läns (där fanns egen lagman
redan under den norska tiden). Jämtland och Härjedalen
införlifvades däremot 1645 med Västernorrlands
lagsaga. Sedermera ökades lagsagornas antal, i
det att från Västernorrlands lagsaga afsöndrades
de nordligaste landsdelarna fr. o. m. Ångermanland
under namn af Västerbottens lagsaga. Dalarna blef
ett särskildt lagmansdöme; Öster- och Västergötland
delades hvartdera på två lagsagor. Karl XII påbjöd
1718, att de dittillsvarande lagsagorna skulle
uppdelas i ett flertal mindre (i Sverige och Finland
tillsammans 55), men 1719 återställdes den förra
indelningen (se Lagmansrätt), och under frihetstiden
voro lagsagorna sålunda aderton. Vid 1700-talets slut
hade genom sammanslagning lagsagornas antal minskats
till sexton, och vid tiden för lagmansinstitutionens
afskaffande (1849) hade deras antal genom nya
sammanslagningar nedgått till elfva. – Finland,
som urspr. utgjorde en lagsaga, delades 1435 i
två. En tredje, den karelska, tillkom i början
af 1600-talet. 1776 ökades här lagsagornas antal
från tre till fem. Efter Finlands skilsmässa från
Sverige voro lagsagorna först sju och slutligen sex.
K. H. B. (S. B.)
Lagsagoman (isl. lögsögumaðr). Se Lagman.
Lagskipning. Se Rättskipning.
Lagsogn, no. Se Lagmandsret.
Lagstadd i sin husbondes tjänst säges tjänare
(legohjon) vara, som tagit städsel och därmed ingått
tjänstehjonsaftal enligt legostadgan. Se vidare
Legohjon.
Lagstiftande församling, såsom benämning på
folkrepresentationen, förekom första gången i 1791
års franska författning: l’assemblée nationale
législative (lagstiftande nationalförsamlingen). I
enlighet med Rousseaus folksuveränitets-
och Montesquieus maktfördelningsteorier (jfr
Lagstiftande makt) skulle den vara innehafvare af
hela lagstiftningsmakten, men författningen gaf dock
konungen en viss sanktions- och vetorätt (suspensivt
veto) samt promulgationsrätt. I 1793 och 1795 års
författningar benämnes representationen le corps
législatif ("lagstiftande kåren"), men i 1799 års
författning användes denna benämning endast om en
af representationens afdelningar, nämligen den, som
pröfvade af styrelsen framställda och af tribunatet
(representationens andra afdelning) diskuterade
lagförslag. I 1852 års författning kallades den
folkvalda afdelningen af representationen le
corps législatif (den andra, senaten, utsågs af
regeringen). – När i tysk statsrätt uttrycket das
gesetzgebende körper nyttjas, betecknas därmed
den såväl konung som representation innefattande
myndighet, som utöfvar lagstiftande makten.
H. L. R. (S. B.)
Lagstiftande kåren (fr. le corps législatif), under
åtskilliga tider namn på hela eller en del af den
franska folkrepresentationen. Se Frankrike, sp. 1132,
och Lagstiftande församling.
Lagstiftande makt. Statsmaktens normala funktioner
äro lagstiftande, dömande och förvallande (handlande
1. styrande; jfr Förvaltning, sp. 517). Denna
indelning innebär ej en tredelning af själfva
statsmakten, utan anger blott olika slag af statlig
verksamhet. Enligt Eousseau (se d. o.), för
hvilken de vid hvarje särskild tidpunkt i en stat
lefvande människorna tillsamman utgjorde staten
själf 1. suveränen (folksuveränitet), utöfvade
staten omedelbart lagstiftningen, ty han menade med
lag hvarje allmänt stadgande, som åstadkommes genom
de samtidigt lefvande statsborgarnas allmänvilja
(volonté générale). Men en stat består ej blott
af samtidigt lefvande medborgare, utan utgör en
öfver medborgargenerationernas växling upphöjd,
genom tiderna fortlefvande enhet, och människor,
som utföra statens funktioner, äro därför ej staten
själf, utan blott organ åt staten (statsorgan). Den
lagstiftande makten lika väl som de båda andra
"makterna" (den dömande och verkställande) utöfvas
sålunda af statsorgan. Genom hvilket eller hvilka
sådana detta skall ske och hvilka människor skola
utgöra de respektiva organen, beror på hvarje stats
författning. Alla tre funktionernas utöfning kan
vara förenad hos ett och samma organ, t. ex. i den
absoluta monarkien, där monarken har på en gång
den högsta lagstiftande, dömande och verkställande
makten, men den kan äfven vara fördelad mellan
olika organ. Att en sådan fördelning egde rum
fastslogs såsom villkor för ett godt statsskick
af Locke (se d. o.) och Montesquieu (se d. o.),
och den senare tillspetsade detta kraf ända därhän,
att absolut skilda organ måste finnas för de tre
funktionerna (fr. la separation des pouvoirs). Olika
personer borde sålunda enligt honom utöfva den
lagstiftande, den dömande och den verkställande
makten, och därvid borde den positiva lagstiftande
makten tillhöra uteslutande en folket (= samtliga
lefvande medborgare) representerande församling. En
så långt drifven maktfördelning skulle emellertid
kunna leda till, att man i st. f. funktioner af
en enhetlig statsmyndighet får tre fristående
maktinnehafvare. Montesquieus teori har ej heller
någonstädes kunnat fullständigt genomföras. Ej ens
den nordamerikanska unionsförfattningen, som vill
göra det, har fullt lyckats däri, och äfven vår 1809
års E. F. företer väsentliga afvikel-ser därifrån,
ehuru konstitutionsutskottets inledningsmemorial
förklarar E. F. vara byggd på en fullständig
maktfördelningsprincip. Alltifrån Montesquieus tid har
dock inom det västerländska statslifvet nyttan af en
viss inbördes begränsning af de olika funktionernas
utöfning varit erkänd dels ur arbetsfördelningens
synpunkt, dels därför, att maktens samlande på
ett håll kan medföra maktmissbruk. I den moderna
rättsstaten finnes sålunda en särskild myndighet,
som är den normalt lagstiftande. Däri ingår öfverallt
en folkrepresentation (af olika sammansättning), men
däri kan äfven det högsta verkställande statsorganet
(konung, president) ha del. När det lagstiftande
organet sålunda är så att säga sammansatt af flera
faktorer, behöfva ej alla dessa taga del i hvar
och en af lagstiftningens akter: 1) laginnehållets
fixering, 2) a) sanktionen, b) proinulgationen och
c) publikationen (se L a g 2, sp. 808-809). Dessa
akter kunna också till det yttre mera eller mindre
sammanfalla med hvarandra (t. ex. promulgation och
publikation). I Sverige och Danmark liksom i allmänhet
i konstitutionella monarkier utgöra konung och
folkrepresentation (riksdag) tillsammans det normala
lagstiftande organet (hvarvid dock deras ställning kan
uppfattas olika, se Lag 2, sp. 807-808), men i moderna
republiker, t. ex. Frankrike och Nord-Amerikas förenta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
