- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
893-894

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagunda. 1. Härad - Lagunda. 2. Kontrakt - Laguner - Lagunvall - Lagunöarna - Lagurus - Lagus. Vilhelm Gabriel L. d. ä. - Lagus. 2. Jakob Johan Vilhelm L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fröslunda, Giresta, Fitja, Hjälsta, Holm,
Kulla. 19,636 har. 4,188 inv. (1909). - 2. Kontrakt i
Uppsala stift, omfattar de fem pastoraten Biskopskulla
och Fröslunda; Giresta och Gryta; Långtora och
Härkeberga; Hjälsta, Fitja, Holm och Kulla
(äfven kalladt Hjälstaholms pastorat); Nysätra och
Österunda. 29,988 har. 5,954 inv. (1909).

Laguner (it. och sp. laguna, af lat. lacuna,
fördjupning), geol., de genom smala landremsor
från hafvet afstängda och vanligen grunda delar,
hvilka dels upptaga midten af sådana korallöar, som
benämnas ringref eller atoller, dels förekomma vid
långgrunda kuster eller utanför mynningen af floder,
t. ex. Nilen, Po m. fl., hvarest deltabildning
försiggår eller har egt rum. Lagunerna vid Venezia
äro världsbekanta (jfr Italien, sp. 1024); Frisches
haff och Kurisches haff, i hvilka Weichsel och Njemen
utmynna, äro egentligen också att anse som laguner. -
Sådana laguner, som utgöra delar af floddeltan, bli
i tidernas längd fyllda af flodernas sand och slam,
och de öfvergå därför småningom till ett lågt, flackt
land, genomskuret af mångfaldigt förgrenade flodarmar.
E. E.

Lagunvall, geol., strandvall, som uppdämmer en
lagun (se d. o.). Lagunvallar äro vanliga t. ex. på
Gottland, där särskildt delar af Ancylussjöns och
Litorinahafvets öfversta gränsvallar ofta uppdämma
mossar ("myrar") med karaktären af f. d. lagunsjöar.
H. M-e.

Lagunöarna. Se Elliceöarna.

Lagurus L., bot., växtsläkte bland gräsen med en art,
L. ovatus, vild i Medelhafsområdet, som ofta odlas
som prydnadsgräs i trädgårdarna; vippan är tätullig
och liknar en harsvans.
G. L-m.

Lagus. Vilhelm Gabriel L. d. ä., finsk
universitetslärare, juridisk och historisk
skriftställare, f. 10 juli 1786 i Idensalmi i norra
Savolaks, d. 18 dec. 1859 i Helsingfors, blef 1798
student vid Åbo universitet, där han studerade
under Porthans ledning, men fortsatte fr. o. m. 1802
sina studier vid Uppsala universitet. Han tog där
filos. och juris kandidatexamen 1811, promoverades
till magister 1812 och blef s. å. juris licentiat
(promoverad juris doktor 1818). 1813 förordnades han
till adjunkt i kameral- och handelslagfarenhet vid
Åbo universitet, där han blef professor 1823 i allmän
lagfarenhet och 1852 i civil lagfarenhet och romersk
rätt. Under L:s långa lärartid (han tog afsked 1858)
hade de uppväxande ämbetsmannagenerationerna i Finland
till väsentlig del hans undervisning att tacka för
sin juridiska utbildning. Bland hans som akademiska
disputationer utgifna juridiska afhandlingar må nämnas
De matrimoniis inter cognatos aut affines prohibitis
(1832), Bidrag till revision af läran om prescription
i brottmål
(1838) och Anmärkningar till läran om
bördsrätt
(1842). 1845-48 var han universitetets
rektor och erhöll kansliråds titel 1849. Medan L. med
nit egnade sig åt professorsverksamheten, gick hans
intresse som forskare och skriftställare alltmera
i historisk och biografisk riktning. Han var på det
området den siste representanten för Porthans skola
med dess hängifna arbetsifver och dess förkärlek för
detaljforskning. 1834 utkom första delen af L:s
Åbo hofrätts historia, innehållande biografier öfver
Åbo hofrätts personal. Om en mängd enskilda personers,
släkters och familjers öden vinnas där tillförlitliga,
på originalstudier grundade
upplysningar. Andra delen, hvilken skulle behandla
Åbo hofrätts rättshistoria, utkom icke, till följd af
Åbo brand, som förstörde såväl hans samlade material
som en stor del af hofrättsarkivet. Under de följande
åren utgåfvos materialsamlingarna Handlingar till
upplysning i Finlands kyrkohistoria. Ny följd
(I-IV,
1836-39) samt Handlingar och uppsatser rörande
Finlands kyrkohistoria
(I-V, 1845-50). Bland
hans smärre historiska afhandlingar må nämnas
Kritisk undersökning om riksmarsken Klas Flemings
dödsdag
(1842), Afhandling om Finlands titel af
Storfurstendöme och hertig Johans finska förläningar

(1843) samt Undersökning om Karelska lagsagans
uppkomst
(1844), alla i Finska vetenskapssocietetens
akter. 1853 utgaf han Anteckningar rörande 1741
och 1742 års Finska krig, jemte Henr. Magnus von
Buddenbrocks äreräddning
. L:s sista lefnadsår egnades
åt utgifvandet af handskrifter till Jesper Mattsson
Krus’ förteckning öfver adelns gods i Finland år
1618, till hvilken handskrift han fogade omfattande
genealogiska och biografiska anteckningar. Det
vidlyftiga och rikhaltiga verket, som utkom under namn
af Undersökningar om finska adelns gods och ätter
(1857-60), var föremålet för den åldrige forskarens
tankar och arbete intill dödsstunden. Efter hans
död utgaf sonen J. J. V. Lagus en af L. utarbetad
afh. Om finska lagöfversättningar (1863). L. hade
sammanbragt en rik samling handlingar och urkunder,
hvilken enligt hans förordnande öppnades femtio år
efter hans död.

2. Jakob Johan Vilhelm L., den föregåendes son, finsk
universitetslärare och skriftställare, f. 5 maj
1821 i Åbo, d. 3 april 1909 på Lillojamo i Lojo,
blef student i Helsingfors 1839, filos. magister
1844, docent i grekiska 1846 och filos. doktor
1847. Han tillbragte åren 1850-54 på resor i södra
Ryssland, Turkiet, Grekland, Italien och Österrike
samt utnämndes 1857 till professor i orientaliska
språk, men utbytte 1866 denna plats mot professuren
i grekiska. 1878-84 var L. universitetslektor. 1886
fick han afsked som emeritus. Han erhöll 1871
kansliråds och 1883 statsråds titel samt upphöjdes
1880 i adligt stånd. Hans första akademiska
afh. rörde sig kring latinska och grekiska ämnen:
Plutarchus vitae Ciceronis scriptor, Plutarchus
Varronis studiosus
, Plutarchus vitae Catonis
Censorii scriptor
, Plutarchus Livii studiosus och
Studia latina provincialium. Historiska synpunkter
voro bestämmande i dessa arbeten liksom i hans
1849 i disputationspartiklar utgifna, ofulländade
afhandling Den klassiska forntidens ställning till
medeltiden
. 1853 publicerade han på ryska i Odessa en
undersökning om Karl XII:s vistelse i södra Ryssland
och på grekiska i Aten en afh. om södra Rysslands
hellener. Hans värdefulla och omfattande Lärokurs i
arabiska språket
(1869-78) är det enda arbetet i sitt
slag inom den svenska litteraturen. Den erfarenhet han
vann som prefekt (1863-92) för universitetets mynt-
och medaljsamling låg till grund för Numismatiska
anteckningar
, I, II (i Finska vet. soc:s "Bidrag",
1886, 1888, 1900). Senare var L:s litterära verksamhet
hufvudsakligen riktad på ämnen från den fosterländska
lärdomshistorien. På uppdrag af Finska vet. soc.
tecknade han minnesrunor öfver F. V. Pipping, G. Rein,
E. af Brunér, G. Geitlin och J. J. Nordström. Strödda
blad
(I-IV, 1877-79) innehåller bl. a. en skildring
af orientalisten P. Forskåls lefnad. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free