- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1017-1018

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskap. 1. Område i ett rike - Landskap. 2. Sammanslutning av studerande vid universitet - Landskapslagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och att ännu i vår tid den kulturella
samhörighetskänslan inom de olika landskapen gör
sig starkt gällande. Om landskapsbeskrifningar
se litteraturhänvisningarna på de särskilda
landskapsartiklarna. – 2. Vid de svenska
universiteten användes ordet "landskap" för att
beteckna dels de i universitetsstatuterna påbjudna
sammanslutningarna af landskapens studerande
ungdom (se Nation), dels de sammankomster,
som hållas inom dessa nationsföreningar.
1 o. 2. S. B.

Landskapslagar. Inom det svenska riket utgjorde
vid den historiska tidens början de olika "landen"
i flera afseenden själfständiga enheter. De större
af dessa "land", som bilda grundvalen till senare
tiders landskap (se d. o.), hade sina egna lagar,
sedermera kännetecknade med namnet landskapslagar.

Ett dylikt gammalt land innehades af ett folk, och
landets rätt var en folkrätt: den danades af folket,
framväxande framför allt ur dess sedvänjor, och hade
sin tillvaro i dess medvetande och känsla. Kännedomen
om rätten gick i arf bland folket, och under den
äldsta tidens enkla förhållanden synes man ha
betraktat hela menigheten såsom i behöflig mån
delaktig i denna kunskap. Allteftersom rätten
mera utbildades, blef det emellertid svårare
för hvarje samhällsmedlem att känna den i alla
dess enskildheter. Behof uppstod af särskildt
lagkunniga män, som gjort till sin uppgift att känna
rätten och genom sina rättsutsagor kunna lämna
det på landstinget samlade folket vägledning vid
rättskipningen. Lagmannen (se d. o.) framträder och
föredrager muntligen lagen på tinget. Hans muntliga
föredrag, hans "lagsaga" (se d. o.), var normerande,
om den godtogs af tingsmenigheten som riktig. Det är
denna lagmannens lagframsägning, som ligger till grund
för vissa landskapslagar och i dem ingår mer eller
mindre ändrad. I de till vår tid bevarade skriftliga
affattningarna skimrar mångenstädes det ursprungliga
muntliga framställningssättet igenom. Dels möter
man i lagarna ställen, där lagmannen riktar ett
tilltal till tingsmännens lyssnande skara, t. ex. i
Östgötalagens slutord: "Nu är eder lagsaga lyktad
och utsagd", dels ha åtskilliga lagbud erhållit en
dramatiskt liflig uppställning, som gjorde det lätt
för åhöraren att inskärpa och kvarhålla dem i minnet,
dels slutligen kan man urskilja, att betydande delar
af lagarna från början haft poetisk form och varit
affattade i enlighet med den fornsvenska rimkonstens
fordringar, ett drag, som utan tvifvel sammanhänger
med den ursprungligen muntliga affattningen.

Troligen under inflytande af förebilder inom den
kyrkliga rätten började man från förra delen
af 1200-talet att i skrift uppteckna den ena
landskapslagen efter den andra. I hvad mån man
härvid utfört ett ordnande och systematiserande
arbete, är icke lätt att afgöra. Redan i våra skrifna
landskapslagar (Gottlandslagen undantagen) förekommer
emellertid den indelning i balkar (se d. o.), som
sedan varit utmärkande för våra lagverk.

Af ganska stor vikt ur rättshistorisk synpunkt är
frågan om den rättsliga karaktär, som bör tillerkännas
de skriftliga uppteckningarna af landskapslagarna. Äro
de rättsböcker eller lagböcker i inskränkt mening? Med
"rättsbok" menar man en privatuppteckning af den
gällande rätten, som någon intresserad gjort för
bättre minnes skull. Motsatsen härtill är "lagbok", som innehåller en af
lagstiftaren ombesörjd normerande lagtext. När man
använder dessa begrepp, måste man emellertid komma
ihåg, att skillnaden dem emellan af våra förfäder icke
klart fattades och upprätthölls. De båda götalagarna,
Västgöta- och Östgötalagarna, anses allmänt vid sin
tillkomst ha haft karaktären af rättsböcker, och till
stöd härför talar t. ex. i fråga om Östgötalagen
dess ofvan anförda hänvisning till den framsagda
lagen, till "lagsagan". Som lagböcker kan man däremot
beteckna Upplandslagen och, om man något ger efter på
fordringarna, äfven Södermannalagen. Denna skillnad
mellan de båda götalagarna och dessa två svealagar
återspeglar två olika skeden i den svenska rättens
utveckling, af hvilka det senare kännetecknas af
den ökade betydelse för rättsbildningen, som en
lagstiftning i modern mening erhållit. Till följd
af den medverkan, som kungamakten (med stöd af sitt
alltmera ökade deltagande i lagstiftningsmaktens
utöfning) lämnade till de båda nyssnämnda svealagarnas
tillkomst, måste man anse, att de beteckna ett
utvecklingsskede, då en landskapslag icke längre
innehåller folkrätt.

Flera af landskapslagarna, särskildt Östgötalagen och
Upplandslagen, måste, dömda efter sin tids måttstock,
betecknas som rättsliga mästerverk. I hög grad ökas
intresset af landskapslagarnas studium därigenom,
att de i sig upptagit och bevarat rättstillstånd,
som visa primitiva drag, hvilka dröjt sig kvar i
de afskilda svenska landen i århundraden, efter det
att de försvunnit hos de sydligare germanfolken. De
svenska landskapslagarna ega på grund häraf mycket
stor betydelse som källor för den jämförande germanska
rättsforskningen. Att de utgöra ett oskattbart
ämne att bearbeta för den svenska rättshistorien,
är själffallet. Tack vare deras tillvaro och den
omständigheten, att intet tvärt afbrott i senare tider
afskurit sammanhanget i den svenska rättsutvecklingen,
kan det nu lefvande svenska folket, så som det för
få moderna kulturfolk är möjligt, följa öfvergången
af rättsarfvet från släkte till släkte utefter en
obruten utvecklingslinje så långt bakåt i tiden,
att man når bort till mycket primitiva begynnelser.

Af våra landskap har götarnas gamla hufvudbygd
Västergötland lämnat oss vår äldsta landskapslag. En
sägen, som under 1200-talet lefde i landskapet,
visste förtälja, att en god del af landskapets lag
vore att härleda från den förste lagmannen Lumber,
som var hedning. Ett hedniskt lagstadgande från
Västergötland har bevarats i det envigesstadgande, som
är kändt under namnet "Hednalagen" och kommit till
vår kunskap därigenom, att Olaus Petri afskrifvit
det efter en nu förlorad handskrift. Den första
kända skriftliga affattningen af västgötarätten
synes ha kommit till stånd under förra delen af
1200-talet och verkställts af lagman Eskil, Birger
jarls äldste bror, som var lagman i Västergötland
1219–25. Af en laghandskrift, som troligen härstammar
från tiden för denna lagaffattnings tillkomst,
ha två blad bevarats till vår tid, funna i pärmarna
till norska fogderäkenskaper från Telemarken. Dessa
båda blad utgöra vår äldsta kända handskrift på
fornsvenska. Denna lagaffattning torde sedermera
under tiden till omkr. 1250 ha försetts med en del
ändringar och tillägg. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 12 02:30:09 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0539.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free