- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1361-1362

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latitudsystem - Latium - Latja - Latkost - Latmos - Latomier - Latona - Latopolis - Latorcza - Latorp - Latouche, Hyacinthe Joseph Alexandre Thabaud de - Latouche, Gaston - Latour, Baillet von, adlig släkt - Latour. 1. Maximilian Baillet von L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

medgifvit dess utvidgning i skärpande eller mildrande
riktning. Efter förebild af fransk rätt har i
åtskilliga främmande lagar en generell befogenhet i
sistnämnda riktning medgifvits domstolen. I allmänhet
förefinnes i nutiden en tendens att öka domstolens
inflytande vid straffets bestämmande genom att
dels minska eller borttaga latitudernas minima
vid de särskilda brotten, dels ock efter engelsk
förebild (Summary jurisdiction act af 1876) inrymma
domstolen befogenhet att i särdeles lindriga fall
af brottslighet låta bero vid skyldigförklarandet
och alldeles bortse från straff. (Se t. ex. det nya
tyska strafflagsförslaget § 83.) Å andra sidan påyrkas
emellertid, att för vinnande af större likformighet
i lagtillämpningen i lagen ge domaren noggrannare
direktiv för straffets bestämmande eller rent af för
de normala fallen binda honom vid ett absolut bestämdt
straff. N. S-g.

Latium (Latien), forntida landskap uti
Italien. Gränserna ha angifvits olika; i n. var
dock Tiber otvifvelaktig, i s. uppges Circeii som
ändpunkt. I äldre tider ansågs L. ej sträcka sig
längre än till Anxur, ja urspr, blott till Albas
berg och floden Numicus. I ö. räknades æquernas
och hernikernas land till L., och i s. utsträcktes
det ända till Liris. Landskapet hvilade på vulkanisk
grund, hade en i allmänhet fruktbar jordmån och var
till större delen slättland. Bland dess berg voro
särskildt det albanska (Monte Cavo), Algidus och
höjderna vid Tusculum bekanta. Af sjöarna må nämnas
den albanska och Regillus; om de mellan Antium och
Anxur belägna Pontinska träsken se d. o. L. var
rikt på städer, som i äldre tider bildade ett
förbund med Alba longa till hufvudort. Sedan Rom
blifvit grundlagdt, uppkom täflan mellan Alba
och Rom, hvilket senare vann hegemonien i L.,
men förlorade den, sedan konungaväldet fallit (509
f. Kr.). L. trädde därefter i förbund med Rom; men
småningom öfvergick bundsförvantskapet till faktiskt
beroende, måhända därför att latinernas krafter
brutits i de långvariga volskiska krigen. Efter
kriget 340-338 f. Kr. blef L. fullständigt beroende
af Rom, men dess invånare innehade dock främsta
platsen bland Roms italiska bundsförvanter och kunde
under vissa förutsättningar förvärfva sig romersk
medborgarrätt. De förblefvo också Rom trogna,
särskildt under kriget mot Hannibal. Efter 338
anlades i Italien kolonier, som åtnjöto samma rätt
som latinerna ("latinsk rätt"); och när hela Italien
efter bundsförvantkriget (91-89 f. Kr.) införlifvats
i det romerska medborgarsamfundet, gafs "latinsk
rätt" först åt inbyggarna i Gallien n. om Po,
sedermera åt samhällen i Spanien och på andra
ställen. Vissa frigifna (latini juniani) erhöllo
under kejsartiden i st. f. fullständigt romerskt
medborgarskap den "latinska rätten". Genom L. gingo
flera vägar. Särskildt viktig var Via appia (se
Appiska vägen). Landskapets städer voro till en del
anlagda på höjder, där, enligt forntidens sed, borgar
kunde fördelaktigt byggas. De viktigaste städerna
voro Rom, Alba longa, Tibur (Tivoli), Præneste
(Palestrina), Tusculum (vid Frascati), Lavinium,
Antium, Anxur (nu Terracina). R. Tdh.

Latja, sjö i ryska guv. Olonets, ö. om
Onega. 365 kvkm., men blott 2-4 m. djup. L. står
i kanalförbindelse både med Onega och Bjeloje
ozero. J. F. N.

Latkost, fångv. Se Extrajudiciell.

Latmos, ett 1,500 m. högt berg i Karien i Mindre
Asien, ö. om Miletos, nu Beschparmak dag,
bekant i den grekiska mytologien som den plats,
där Endymion låg försänkt i evig sömn. Efter berget
uppkallades Latmiska hafsviken framför Maiandros’
mynning. Genom flodens uppslamning har den nu blifvit
en insjö med namnet Akis tschai.

Latomier (grek lalomi’ai, lat. lautu’miæ), ett
grekiskt ord, som betyder stenbrott (af las, sten,
och stammen i te’mnéin, hugga). Det kvarstår ännu
i dag som benämning för de betydande och historiskt
ryktbara stenbrotten vid Syrakusa på Sicilien, hvilka
tidtals begagnades som statsfängelser. I en af dessa
latomier försmäktade 7,000 atenare, som fallit i
fångenskap vid den stora olyckliga expeditionen
till Sicilien (413 f. Kr.). - Lautumiæ
kallades äfven ett i det gamla Rom i närheten af
Forum beläget stenbrott, som senare förvandlades till
statsfängelse. A. M. A.

Latona, latinsk namnform för Leto (se d. o.).

Latopolis, stad. Se Esne.

Latorcza [la’tårtsa], flod i Ungern, upprinner
i Öst-Beskiderna, nära Vereczke-passet, vid
gränsen till Galizien, och flyter i sydlig och
västlig riktning samt utfaller i Laborcza. 190 km.
J. F. N.

Latorp, egendom i Tysslinge socken, Örebro län,
vackert belägen på sluttningen af Kilsbergen, 5 mtl,
tax. till 198,400 kr. (1910). Där fanns till 1640
ett silfververk och 1773-1879 ett alunverk. Egendomen
har ända till midten af 1830-talet haft samma egare
som Garphyttan, köptes 1839 af handelsfirman Dugge
& Setterwall och egdes sedan länge af bruksegaren
H. Dugge. Nuvarande egare är ryttmäst. H. Hegardt.

Latouche [-töj], Hyacinthe Joseph Alexandre
Thabaud de
, vanligen kallad Henri
Delatouche
, fransk författare, f. 1785, d. 1851,
skref bl. a. Mémoires de M:me Manson (1818), romanen
Fragoletta (1829), diktsamlingen Les adieux (1842) och
flera komedier. L. utgaf 1819 A. Chéniers dittills
icke samlade skaldeverk. Han redigerade 1830-32
"Le Figaro" och införde då George Sand i litteraturen.

Latouche. [-töj], Gaston, fransk målare, f. 1854 i
Saint-Cloud, elev af Manet, debuterade 1874 som
skulptör, men egnade sig sedan hufvudsakligen åt
målning och äfven åt radering. Han har försökt
sig på olika områden - bl. a. med bibliska motiv
(Lärjungarna i Emmaus) - och med landskapsstämningar
(December, Normandie). Svanor vid springbrunnen
(1898) tillhör, liksom operainteriören Logen (1899),
Luxembourgmuseet. Sin egen ämneskrets och ett
egenartadt uttryckssätt har han funnit i poetiska
och måleriska fantasier, sådana som olika varianter
af fester i upplysta parker med älskande par i
rosenkransade båtar, ibland rodda af satyrer och
omgifna af flygande amoriner och simmande svanor,
ibland i belysning af fyrverkeri - en Nattlig
fest
(1906, dekorativ målning i Elysée-palatset),
Bröllopsresan (s. å.), Poeten (1910), Den lyckliga
timmen
(dekorativ fantasi 1911) - eller sagomotiv
som Åsnehuden (1910, efter Perraults saga). En
pastell, Vallmo (1884), eges af Göteborgs museum.
G-g N.

Latour [-tor], Baillet von, adlig släkt i
Österrike och Nederländerna, härstammande från
Burgund. - 1. Maximilian Baillet von L., grefve,
österrikisk militär, f. 1737, d. 1806 som general af
kavalleriet samt president i hofkrigsrådet, öfvertog
1796 Wurmsers befäl vid Rhen och


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0717.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free