- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1389-1390

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentius Paulinus - Laurentius Petri, den äldre, f. 1499

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

generale (se d. o.) 1623-25 och för
svenska kyrkans relativa själfständighet i
statslifvet; därför indrogs han ock i den
hetsiga striden mot kyrkohistorikern Baazius
(se d. o.) 1628 ff. L. kom i dessa strider att
delvis förfäkta en hierarkisk ståndpunkt, som ej
ville veta af något lekmannainflytande i kyrkliga
frågor. Domkapitelsinstitutionen förde han till
större betydelse, men sökte förgäfves enligt sin
uppfattning skapa ett rent prästerligt kapitel
och hindra, att alla gymnasielektorerna efter
Västerås’ föredöme togo säte där. Dock styrde han
själf stiftet tämligen absolutistiskt. Prästexamen
med grundligt förhör infördes. Särskildt utbildade
L. prästmötesinstitutionen (jfr Lundströms edition af
Strängnäs stifts synodalakter, 1909 ff.), äfven som
ett framgångsrikt medel att höja kyrkans allmänna
bildningsståndpunkt. Bredvid prästmötena gjordes
cirkulärskrivelser och framför allt visitationer till
hufvudorgan för biskopens religiösa och kulturella
verksamhet. Luthersk kristendom genomsyrade nu
först egentligen folklifvet. Öfver hufvud intager
L. främsta rummet bland storhetstidens många utmärkta
män i fråga om nitiskt arbete för svenska folkets
undervisning och uppfostran. Måhända togos på L:s
initiativ i Strängnäs stift de första ansatserna
till den senare fasta folkskolan. Han betonade starkt
hemmet som undervisningens vagga och ifrade för allmän
innanläsningskunskap. Hans betydelse för husförhörcns
utveckling synes vara öfverskattad; däremot kan han
betecknas som undervisningsstatistikens grundläggare
i vårt land genom de rapporter, som han 2 ggr årligen
infordrade om undervisningen i hvarje församling. Han
synes ha varit den förnämste upp-hofsmannen till den
viktiga skolordningen af 1613; och 1626 organiserade
han gymnasiet i Strängnäs, det andra i Sverige;
ramistiska idéer genomfördes här konsekvent. Äfven
för stiftets andra skolor sörjde han både ekonomiskt
och andligt. Han inlade ock mycket arbete för att
få i gång restaurationen af den 1631 genom vådeld
svårt skadade domkyrkan, liksom han sysslade med en
mängd andra praktiska frågor. Hans duglighet var ock
så erkänd, att då regeringen 1637 ville utestänga
Rudbeckius från den lediga ärkebiskopsstolen, L. fick
intaga densamma, mer än 70 år gammal. Här kom den
absolutistiskt sinnade kyrkofursten i strid med det
själfständiga kapitlet, som förfäktade en kollegial
stiftsstyrelse; efter långa och genom den principiella
motsättningen för Sveriges kyrkliga historia mycket
intressanta förhandlingar om domkapitelsinstitutionen
i ärkestiftet, fick L. 1644 en kompromissartad stadga
antagen, den första fullt utbildade Forma consistorii
och sålunda grundvalen för den nu gällande 1687
års förordning om domkapitlen; i sak fick här det
hierarkisk-patriarkaliska episkopatot vika för en
kollegial styrelse. L. hade ock konflikter med det
akademiska konsistoriet, då han som prokansler
med kanslern Skyttes hjälp sökte upprätthålla
den ramist;ska filosofien vid det nu fullkomligt
aristoteliska universitetet; åldringens ömtålighet
om sin värdighet bidrog ock till stridigheter. Hans
tämligen hänsynslösa tillsättning af prästsysslor
framkallade ock konflikter rned församlingar
och strider med adeln om jus patronatus. Bättre
framgång hade han i arbetet att lyfta Uppsalastiftets
prästerskap och folk i religiöst och kulturellt
afseende; samma medel användes här som
i Strängnäs, med samma resultat. Särskildt märklig
var den 77-årige ärkebiskopens visitationsresa
1642 ända till Torneå. - Det moderna hufvudarbetet
om L. är H. Lundström, "L. P. G., hans lif och
verksamhet", I-III (1893, 1898). Jfr ock H. Schück,
"Svensk litteraturhistoria", I (1890), och för
L:s förhållande till stiftsstyrelserna i Strängnäs
och Uppsala Hj Holmquist, "De svenska domkapitlens
förvandling 1571-1686" (1908). - En äldre broder
till L., Petrus Paulinus (f. 1550, d. 1593),
tog magistergraden utrikes samt utnämndes 1584,
som hofpredikant hos Johan III och anhängare af
liturgien, till kyrkoherde vid Storkyrkan i Stockholm,
men uppoffrades af Johan 1590 och blef å Uppsala
möte 1593 alldeles afsatt från prästämbetet. En
son till L., Johan Paulin, steg högt i statens
tjänst och adlades med namnet Olivekrans (se d. o.).
Hj.H-t.

Laurentius Petri (latinisering af LarsPetersson)
den äldre, Sveriges förste lutherske ärkebiskop,
f. 1499 i Örebro (däraf hans tillnamn Nericius,
d. v. s. "från Närke"), d. 27 okt. 1573 i Uppsala. Han
var yngre broder till Olaus Petri (se d. o.) och
fick måhända som denne sin första utbildning i Örebro
stads- eller klosterskola. Enligt Baazius följde han
sin broder på dennes utrikes studieresa och vistades
samtidigt med denne vid Wittenbergs universitet;
detta är ej sannolikt, hvaremot säkert synes vara,
att han 1527 bedref studier utomlands. Efter sin
hemkomst, sannolikt omkr. 1530, blef han skolemästare
(professor) i Uppsala. Det vill synas, som om
han redan då väckt uppmärksamhet genom duglighet;
ty Gustaf Vasa, som länge uppskjutit besättandet
af den efter Johannes Magnus’ flykt 1526 lediga
ärkebiskopsstolen i Uppsala, lät sommaren 1531 de
i Stockholm församlade biskoparna och förnämste
prästerna, med förbigående af kapitlets valrätt,
välja L. (han erhöll omkr. 150 röster af 171). 22
sept. s. å. blef L. invigd i sitt ämbete af Petrus
Magni, hvilken på kanoniskt vis blifvit 1 maj 1524
i Rom vigd till biskop af Västerås. Så bevarades
"successio apostolica" åt den svenska lutherska kyrkan
(se H. Lundström i "Kyrkohist. årsskrift" 1906,
sid. 266 ff.), hvilket senast vid förhandlingarna
mellan engelska och svenska kyrkomän i Uppsala 1909
spelade en hufvudroll. Konung Gustaf begränsade genom
en s. k. förening 1533 den nye ärkebiskopens makt,
bl. a, till att icke företaga någon "reformacio"
utan konungens åtspörjande, men anslog åt honom stora
inkomster (som L. använde att underhålla 50 fattiga
studenter) och bevarade ett godt förhållande till
honom. L. blef ock gift med en dotter (Elisabet) till
en konungens kusin, Brita Vasa (g. m. myntmästaren i
Uppsala Didrik). Gentemot de småningom framträdande
absolutistiska tendenserna i Gustafs kyrkopolitik
fasthöll ärkebiskopen, om han än skattade kungadömets
kyrkliga makt högre än brodern Olaus, vid den för
Sverige säregna nationella själfständighet, som dess
reformerade kyrka från början syftade till och hvars
främste bärare var hans broder Olaus. Sina tankar
utvecklade L. i de troligen 1533 eller 1534 skrifna
Förklaringar öfver Västerås’ recess och ordinantia,
hvari han betecknar både kunga- och biskopsämbetena
som nödvändiga och grundade i bibeln. Skriften är
"i viss mån vårt första arbete rörande statens och
kyrkans inbördes förhållande" (Schück);

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:48:13 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0731.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free