Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lava, krigsv. - Lavabo - Lavaerum - Lavad - Lavagna - Laval - La Valette, Antoine Marie Chamans, grefve de L. - La Valette, Charles Jean Marie Félix, markis de L. - La Vallée, Martin, Simon och Jean de - La Vallière, Louise Françoise de La Baume le Blanc, hertiginna de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1413
Lavabo-La Valliére
1414
förmånligt bruka sina vapen, hvarvid
äfven skjutning från häst förekommer.
C. O. N.
Lavabo (lat., "jag skall tvätta"; efter
begynnelseorden i en bön), katolska prästers
handtvagning vid mässan; kanna och bäcken för
detta ändamål. Laväcrum, lat. (af lavar e, tvätta).
Se Komer-sk a bad.
Lavad (L a f v a), socken i Skaraborgs län, Kållands
härad. 1,769 har. 386 inv. (1910). Annex till Tådene,
Skara stift, Kållands kontrakt.
’ Lavagna [-va’nja], stad i italienska prov. Genua,
vid kusten och järnvägen mellan Genua och
Spezia. 5,315 inv. (1900; som kommun 7,067
inv.). Sjöfart. L. är stamsäte för grefvarna
Fieschi af L. I trakten brytes mycket skiffer.
(J- F. N.)
Lava7!, hufvudstad i franska dep. Mayenne (Maine),
vid floden Mayenne och franska västbanan, består
af den högt belägna gamla feodalstaden på flodens
högra strand, med sitt slott (fordom residens för
grefvarna af L., nu fängelse) och oregelbundet
byggda hus, med skiffertak och spetsiga gaflar,
samt den regelbundna nya staden, på flodens
jämna, vänstra strand. 28,015 inv. (1906; som
kommun 29,751 inv.). L. är en af de täckaste
städer i Frankrike. Medelpunkt för en betydande
väfnads-industri i linne och bomull. L. har lyceum,
lärar-och lärarinneseminarium, biskopligt seminarium,
döfstuminstitut, bibliotek (50,000 bd) och museum.
(J- F. N.) Lava’1, K. G. P. de. Se D e L a v a
1. La Valetta. Se Valetta. La Valette [valä’t], Jean
Parisot de, johan-nitordens 48:e stormästare, f. 1494,
d. 1566, tillhörde en gammal rådsherresläkt i Toulouse
och valdes 1557 till stormästare. Med sällspord kraft
reorganiserade han ordens flotta, som tillkämpade sig
flera framgångar mot turkarnas och bar-bareskernas
sjöröfvarflot-tor på Medelhafvet. Förbittrad däröfver,
be-I slöt sultan Soliman II att beröfva orden
Malta, och i maj 1565 landsattes en stor turkisk
här på ön. L. hade vidtagit de mest omfattande
försvarsåtgärder och förstod att elda sin fåtaliga
styrka (700 ordensriddare och omkr. 9.000 soldater)
till hjältemodigt motstånd. Sedan S:t Elmeförtet
fallit, koncentrerade sig striden kring öns fästning
(Gitta vecchia), hvarifrån L. af visade ett par
af turkarnas stormningar och, vid den spanska
hjälpflottans ankomst (sept.), med sin hopsmälta
garnison samt själf sårad gjorde ett med lysande
framgång krönt utfall, som tvang turkarna att inskeppa
sig. Belägringen kostade turkarna 30,000 man,
och L. hade af sitt folk ej mer än några riddare
och omkr. 600 soldater kvar. Segern hälsades med
jubel inom hela kristenheten, och påfven erbjöd
L. kardinalshatten, som han dock ej mottog. För att
stärka Maltas försvar lade L. med egen hand 18 mars
1566 på den plats, där S:t Elmef örtet legat, grunden
till en ny befäst stad, som till hans ära sedermera
erhöll nam-
net La Valette (V al et t a, se d. o.) och
genom sin starka fortifikatoriska
anläggning länge gjorde Malta ointagligt.
(L. M. B.)
La Valette [valä’t], Antoine Marie Ghana an s, grefve
de L., fransk statsman, f. 1769 i Paris, d. där 1830,
deltog som frivillig i de franska revolutionskrigen,
vann general Bonapartes ynnest under dennes första
italienska fälttåg, hvarunder han utmärkte sig i
slaget vid Arcole (1796), där han utnämndes till
kapten, och blef Bonapartes adjutant. Bonaparte
använde honom i flera viktiga mili-täriska,
diplomatiska och politiska uppdrag i Italien,
Frankrike, Tyskland och Egypten. L. gifte sig 1798 med
Emelie Louise de Beauhar-n a i s, dotter till markis
de Beauharnais, en äldre bror till Bonapartes hustrus,
Josephines, förste gemål. Under kejsardömet utnämndes
L. till general-postdirektör och 1808 till grefve. Vid
bourbonernas återkomst (1814) förlorade L. sitt ämbete
och hörde till dem, som voro verksamma för Napoleons
åter-uppsättande på tronen. Då Ludvig XVIII 20 mars
1815 flydde från Paris, infann sig L. några timmar
senare hos generalpostdirektören Ferrand och öfvertog
i kejsarens namn förvaltningen af posten. Under
"hundra dagarna" var han åter generalpostdirektör,
men efter Napoleons fall arresterades L. 18 juli
1815 och dömdes i nov. s. å. som högförrädare till
döden. Han räddades dock af sin maka, som utverkade
sig tillåtelse att besöka honom i hans fängelse
dagen före den till hans af rättning utsatta dagen,
23 dec. 1815, och där bytte kläder med honom samt
kvarstannade i fängelset, medan L. lyckades fly. Efter
att ett par veckor ha legat dold i ett vindsrum i
själfva utrikesministerhotellet i Paris räddades
L., förklädd till engelsk öfverste, 9 jan. 1816 af
general Wilson och två andra engelsmän undan till
Belgien. L. bosatte sig sedan i Munchen. Hans
maka kvarhölls någon tid i fängelset, där hon
af själsångest förlorade förståndet. 1822 fick
L. amnesti och återvände till Paris. Sina sista
år egnade han åt vården af sin sinnesrubbade maka
(d. 1855). De båda makarna hvila i samma graf på
kyrkogården Pére-Lachaise, där i en vacker bas-relief
framställas grefvinnan L:s hjältemodiga uppoffring och
sorgliga öde. L:s Mémoires et souvenirs (2 vol., 1831)
äro af stor vikt för kejsardömets historia. E. W.
La Valette [valä’t], Charles Jean Marie Felix,
markis de L., fransk diplomat, f. 1806 i Senlis,
d. 1881 i Paris, var 1837-41 legationssekreterare
i Stockholm och 1851-53 sändebud i Konstantinopel,
blef 1853 senator, var 1861-62 ambassadör i Kom och
1865-67 inrikesminister. I sept. 1866, strax efter
Preussens segrar öfver Österrike, skötte L. en kort
tid utrikesärendena och utfärdade då (14 sept.) till
de franska sändebuden i utlandet ett cirkulär, som
väckte stor öfverraskning genom sin fredliga ton. I
nov. 1867 utnämndes L. till utrikesminister. Som sådan
följde han en mycket försiktig fredspolitik. Han
måste emellertid afgå i juli 1869, hvarefter
han till jan. 1870 var ambassadör i London.
E. W.
La Vallée [vale], Martin, Simon och Jean de, franska
arkitekter. Se De l.a Vallée. - Om Jean De la Vallées
söner, fortifikationsofficerarna Kristofer och Magnus
Johan se De la Vallée. Suppl.
La Valliére [valiär], Louise Fran^oise de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
