Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lennartsson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hvad nytt", 1775, men möjligen skrifven något år
förut; sedermera anonymt utgifven i omarbetad form,
1777), vittnar afgjordt om inflytande från Dalins
satirdiktning. Jämte sina poetiska förtjänster eger
denna dikt betydelse som ett uttryck för den unga
författarinnans uppfattning af kvinnokönet, i det
att hon där satiriserar öfver dem, som klandra,
att kvinnor egna sig åt lärdom och vitterlek samt
anse kvinnans uppgift endast vara att steka, koka och
skvallra. Utan allt tvifvel har författarinnan i yngre
dagar fått lida mycken smälek både af äldre damer och
af jämnåriga, för det hon egde så starka intressen
för lärdom och skaldskap. Emellertid lefde hon under
ungdomsåren verkligt för skaldekonsten och talar
själf om poesier från sin "fabrik". 1776 var hennes
vittra talang redan så känd, att hon blef anmodad att
öfvcrsätta Grétrys sångstycke "Lucile", som skulle ges
på våren för de kungliga personerna. Arbetet trycktes
och tillegnades hertiginnan af Södermanland. I
företalet yttrade mamsell Malmstedt sig ganska käckt
och bestämdt emot dem, som bestredo fruntimren all
rätt att deltaga i vittra öfningar, och uttalade det
hopp, "att i Gustaf III:s upplysta tidehvarf denna
fördom, ej mindre än många andra, lyckligen skulle
få sin bane, och äfven fruntimren vinna mera utrymme
för själens förmögenheter".
De närmast följande åren var hon sysselsatt med
dramatiska öfversättningar bl. a. af "Zemir och Azor",
som vann stor framgång. Likaledes tolkade hon Ovidius’
heroid "Dido till Aeneas", en öfversättning, som
sedermera fru L. kallade sin "latinska utsväfning",
men som synnerligen väl mottogs af samtiden. Mot
slutet af 1770-talet synes hon redan betrakta "det
yrke, som hon valt", med något mindre entusiastiska
blickar, och hon förklarar sig ha för afsikt att "gå
till sin natur och könets gräns tillbaka". Med sorg
tar hon afsked från Pinden, men skall till vänners
nöje behålla kvar några rim. Möjligen voro dessa
uttalanden fällda i något ögonblick af missmod öfver
de förtretligheter, för hvilka hon som författarinna
kunnat i umgängeslifvet ha varit utsatt. Emellertid
upphörde hon kort därefter med allt offentligt
framträdande som skaldinna, ehuruväl hon visserligen
icke lade pennan å sido, utan tvärtom utvecklade sig
alltmer som lyriker och satiriker; men hennes dikter
meddelades då anonymt. Därtill medverkade tvifvelsutan
ändrade lefnadsförhållanden. 1780 hade hon nämligen
ingått äktenskap med dåv. kanslisten Karl Peter
Lenngren, hvilken genom sitt kamratskap med Kellgren i
"Stockholmsposten" stod denne nära. 1780–91
– d. v. s. de första tolf åren af sitt äktenskap –
meddelade fru L. dels i "Stockholmsposten", dels
i "Musikaliskt tidsfördrif" ett 80-tal poem,
hvarvid dock märkes, att hennes alstringskraft
1784–89 låg något nere, antagligen på grund
af familjesorger. Böök har sökt göra gällande, att
enstaka prosaskämt, som förekomma i "Stockholmsposten"
1780–84 och som förete likheter med hennes
senare diktning, härröra från henne, men
detta är tvifvelaktigt. Tiden 1780–91 kan i
öfrigt betecknas som öfvergångstiden från hennes
första ungdomsförfattarskap
– då hon hufvudsakligen påverkades från
frihetstidens mönster och delvis pröfvade sina krafter
på större uppgifter inom den allvarsamma diktens
område – och till hennes mognade skriftställeri, den
fru L., som vi nu beundra och som träder fram
omkr. 1792. Under mellantiden arbetade hon
mera tillfälligt och alstrade lätta, någon gång
tvetydiga skämtdikter, epigram, rimbref, småsatirer
och skämtsagor, i original, öfversättning och
efterbildning. – När ungefär vid tiden för Gustaf
III:s död Kellgrens hälsotillstånd alltmera
försämrades, var det hans medredaktörs maka, fru
L., som försåg "Stockholmsposten" med poetiska
bidrag. 1795–1800 inföll hennes blomstringstid. Hon
skref då bl. a. dikterna Källan, Biografi, Gumman,
Min salig man, Den glada festen, Eklog, Porträtterna,
Pojkarna, Toaletten, Kärleken och dårskapen,
Gossen och leksakerna, Fröken Juliana, Adams och
Evas första morgonsång, Grefvinnans besök, Slottet
och kojan samt Det högtförnäma äkta paret. Till en
början visste man icke, från hvem dessa förträffliga
dikter härrörde. Man tillskref Kellgren, så länge
han lefde, en och annan bland dem, senare Leopold,
A. G. Silverstolpe m. fl. Men snart blef det en
offentlig hemlighet, att det var fru L., som nu
odlade satir och idyll på ett så ypperligt sätt. 1797
bragte också Svenska akademien henne en hyllning genom
Gyllenborg, som till hennes ära uppläste ett ode. –
Svåra sorger
 |
| Minnesvården öfver fru Lenngren på Klara kyrkogård. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
