- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
385-386

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidköping ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förgängliga i all känsla och förgängligheten af allt
mänskligt. Själfständigt, om också ursprungligen
med anknytning till Heidenstam, har L. gett en
mängd dikter med antika motiv, uppfattade i modern
anda, svårmodiga och praktfulla, senromantiska och
känsloupprörda. Efter några föga lyckade romantiska
dramer, Imperia (1907) och Härskare (1908), har
L. senast öfvergått till romanen och i Stensborg
(1910) och Thure Gabriel Silfverstååhl (s. å.) lämnat
ett par väl byggda och berättade skildringar från
nutiden, af hvilka den senare väckte ett särskildt
uppseende på grund af några scener från 1905. Se
O. Levertin, "Svensk litteratur", I (1908).

1 o. 3. R-n B.


Lidmyråsen, kronopark i
Degerfors socken och revir, Västerbottens
län, af öfverloppsmark afsatt till kronopark
enl. k. br. 22 jan. 1897. Benämningen fastställdes
af Kammarkollegium 26 juni 1902. Areal 4,671 har.

M-g.


Lidner, Bengt, skald, f. 16 mars 1757 (den äldre
uppgiften 1759 är bevisligen oriktig) i Göteborg,
d. 4 jan. 1793 i Stockholm, var son af organisten och
lackfabrikören Olof Liedner. I sitt tredje år blef
L. faderlös. Modern, Elisabet Margareta Boethius,
gifte om sig med tjänstemannen vid Ostindiska
kompaniet Samuel Aurell. Hans moder, som redan
under hans 14:e år gick hädan, synes af honom ha
omfattats med varmaste kärlek, och att döma af hans
skrifter öfvade minnet af henne stort inflytande på
honom hela lifvet igenom. Sin undervisning erhöll
L. först i trivialskolan, sedermera vid gymnasiet,
som han dock lämnade 1772 för att i den s. k. "tyska
skolan" underkastas strängare disciplin. Man har från
hans skolår en bekant anekdot, att han, som förut
varit mycket trög och oläraktig, skulle plötsligen
ha fått en "knäpp" i hufvudet och därefter visat
sig högt begåfvad. Denna allmänt spridda sägen om
"lidnerska knäppen" torde emellertid vara ett af
de påhitt, som L. uppdukade om sitt lif, utan grund
i verkligheten. I hemmet härskade den herrnhutiska
åskådningen, och denna har tvifvelsutan haft sin andel
i den känslosamma läggning och vekhet, som utmärka
hans karaktär och delvis hans skaldskap. Under
skolåren hade han tillfälle att åtnjuta ledning
af vittra lärare, hvilka då voro anställda vid
Göteborgs skola och gymnasium, såsom Gothenius,
Johan Rosén, Wallenstråle, Beijer m. fl. Redan i maj
1772 höll han å gymnasium ett tal på vers "om det
förunderliga i Kristi återlösning". Anmärkningsvärdt
är, att flera bland lärarna, hvilka f. ö. delvis
tillhörde swedenborgska riktningen, voro lifligt
intresserade för den känslosamma engelska och tyska
litteraturen (Ossian, Klopstock). 1773-74 finnas i
Göteborgstidningen "Hwad nytt? Hwad nytt?" flera
alster af L:s penna, som vittna om, att han redan
under sin gymnasietid vunnit uppmärksamhet som
vitterlekare. 1774 lämnade han Göteborg för att i
Lund fortsätta studierna, med bistånd af bl. a.
Patrik Alströmer och Niklas Sahlgren. Han var
då en högt begåfvad, fantasirik yngling med ett
ömsint hjärta, men utan fast karaktär. I febr. 1774
inskrefs L. i Göteborgs nations matrikel i Lund och
blef snart medelpunkten i en vitter studentkrets,
som fann behag i hans poesier. Han disputerade redan
i dec. s. å. "för öfnings skull" under Lagerbring och
lät i "Lunds veckoblad" inflyta poesier, liksom hans
skaldegåfva äfven anlitades mot betalning. 1775 skulle
han disputera för andra gången "de confinatione"
(om relegering); men innan disputationen hann
verkställas, hade han själf blifvit confinerad till
hemorten, antagligen för någon förseelse. Det är
vid denna tid, 1776, som hans förut något omstridda
ostindiska resa egde rum. Uppgiften, att han flytt
från skeppet i Kap, är riktig, men däremot är det
icke sant, att han "irrat ett år bland Taffelbergets
klippor". Han af vek från skeppet i april 1776,
men är redan på sommaren i Göteborg. Han begaf
sig därefter till de tyska universiteten och kom i
sept. 1776 till Greifswald, där han ärnade disputera
öfver det berättigade i amerikanernas revolution,
en disputation, som emellertid blef förbjuden af
det politiska skälet, att man ej ville stöta sig
med England. Därom erhöll L. kännedom, innan ännu
afhandlingen var h. o. h. tryckt, och han meddelar
sålunda läsarna i själfva afhandlingen, att den
är förbjuden att ventileras. Han synes därefter ha
begifvit sig till Stralsund och Rostock, men anlände
våren 1779 till Stockholm. L. skulle nu börja i
Stockholm skaffa sig ett namn på litteraturens område
och utgaf tjugufem fabler, som han tillegnade den
ettårige kronprinsen. De äro af olika värde, de flesta
f. ö. efterbildningar. Skalden utsattes för en omild
versifierad kritik i "Dagligt allehanda". Emellertid
fann han i den vittre hofmannen Zibet en beskyddare,
som äfven fäste konungens uppmärksamhet vid honom;
och Gjörwell berättar i slutet af 1779 för L:s
gynnare under studenttiden, Patrik Alströmer, att
L. stigit upp på hofparnassen som en komet, att "hans
snille omtaltes på hela Lofön som ett underverk, att
honom lofvades guld och gröna skogar, samt att han
skref fabler och skålar". Emellertid synes L. dels
genom oförsiktiga epigram, dels genom medverkan i
Cederhielms oppositionella tidning "Sanning och
nöje", dels genom sitt lefnadssätt ha väckt mindre
gynnsamma tankar om sig vid hofvet. Dock beslöt
konungen att på sin bekostnad låta honom företaga
en utländsk resa för att studera "teatern och
språken", väl i afsikt att utbildas för dramatiskt
författarskap. Hans ungdomsdrama Milot och Eloisa
(utg. af Schück 1891 i 12 ex.) tillhör antagligen
tiden strax före utresan; det är ett obetydligt försök
i den franska opera-comique-genren. Han reste närmast
(1780) till Göttingen, där han skulle studera de
grekiske klassikerna under den då så berömde filologen
Heyne. Hur långt han kom i studierna, är väl svårt
att säga; dock torde bekantskapen både med Pindaros
och Euripides ha spelat en roll för hans senare
verksamhet. Säkerligen mottog han också nu lifliga
intryck af den dåtida tyska vitterheten (Klopstock,
Goethes "Werther", Lessing, Göttingenskolans män) och
genom dessa äfven medelbar påverkan från den engelska
diktningen (Shakspere, Milton, Young o. a.); det är
nu den svärmiske känslokelaren blir

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free