Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillieblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Lillienborg-Lilliestierna
530
pel till 1743 för att uppbära de i 1739 års fördrag
stipulerade subsidiemedlen. Vid sin hemkomst fick
han mottaga ständernas erkännande för väl utfördt
värf och belönades genom hastig befordran, i det han,
sedan han från 1746 varit lagman på Gott-land, 1749
utnämndes till landshöfding i Åbo och Björneborgs
län. Därifrån förflyttades han 1757 som landshöfding
till Uppsala och blef 1762 president i Bergskollegium,
från hvilket ämbete han tog afsked 1782. L. var en
ifrig partiman och räknades ända från riksdagen
1746-47 intill periodens slut till hattarnas
bästa och pålitligaste krafter. 1766 upphöjdes
han i friherrligt och 1778 i grefligt stånd.
(L- S.)
Lillienborg, grefskap, som 1652 förlänades
åt riksrådet och generalguvernören i Pommern
Axel Lillie, friherre till Kides. Det omfattade
Laholms kungsladugård i Halland samt 185 mantal
inom Höks, Tönnersjö och Halmstads härad.
G. F.*
Lillienburg, förr namn på slottet i Laholm (se d. o.).
Lillienstedt, Johan, grefve, statsman, skald, f. 14
juni 1655 i Björneborg (Finland), d. på sitt gods
Diwitz i Pommern 26 sept. 1732, var son af Paulus
Simonis Eau-mannus, kyrkoherde i Mouhijärvi socken
i Åbo län. L. studerade sedan 1672 i Åbo och sedan
1675 i Uppsala, gjorde sig tidigt känd som lycklig
vitterlekare samt förvärfvade sig sådant anseende
för kunskaper och lärdom, att lärar-befattningar
(adjunktur i filosofi, professur i lagfarenhet)
vid Åbo universitet erbjödos honom två gånger. Han
valde i stället att söka sin framtid på den
civila ämbetsmannabanan. Vid 28 års ålder (1683)
blef han presidentsekreterare i Kammarkollegium
samt utnämndes 1685 till protokollssekreterare i
Statskontoret. 1690 blef han adlad, hvarvid han
antog namnet L. (han hette före adlandet Paulinus),
utnämndes 1698 till revisionssekreterare och led. af
lagkommissionen samt 1705 till vicepresident och
direktor i wismarska tribunalet. Under den därpå
följande tiden användes han af Karl XII i åtskilliga
diplomatiska uppdrag, vid hvilkas utförande han
ådagalade mycken skicklighet. För sina förtjänster
erhöll L. 1713 friherrlig värdighet (han tog dock ej
introduktion) och utnämndes 1714 till ombudsråd vid
den ena utrikesexpeditionen, i hvilken egenskap han
följde Karl XII på hans fälttåg under de tre sista
åren af dennes lif. På våren 1719 blef L. riksråd
samt innan årets slut grefve. Redan före sitt
inträdande i rådet hade han blifvit utsedd att
i stället för Goertz representera Sverige på den
åländska fredskongressen. Då denna på hösten 1719
upplöstes, återvände L. till Sverige. 1721 var han
Sveriges främste underhandlare vid fredskongressen
i Nystad och undertecknade den hårda freden med
Ryssland därstädes. 1727 fick L. på egen begäran lämna
rådsämbetet och utnämndes i stället till president
i wismarska
tribunalet. - L. tillhörde det karolinska
tidehvarf-vets mera begåfvade vittra män. Hans
litterära verksamhet inföll på 1680-talet. Liksom
många af sina samtida, särskildt Leijoncrona, hade
han studerat Syd-Europas skaldekonst och sökte genom
öfversättningar och efterbildningar i svensk jordmån
öfverflytta dess romantiska lyrik. Hans poetiska
arbeten ha först i våra dagar blifvit utgifna (i
Hansellis samling; del VI, 1863). L:s själf biografi
finnes införd i "Tidningar utgifna af ett sällskap i
Åbo" (1775). Se A. Hultin, "Den svenska vitterheten
i Finland 1640-1720" (1904). Hjr. (L. S.)
Lillienäs. Se Liljenäs.
Lillieroot [-rot], Nils, grefve, diplomat, f. 25
april 1635 i Åsbo i Östergötland, d. 19 april 1705
i Stockholm, var son af fältpredikanten vid Östgöta
kavalleri, sedermera prästen i Vifolka Johannes
Nico-lai Eo s an d er (se d. o.). Om hans tidigare
öden känner man litet eller intet. Säkert torde det
likväl vara, att han fick god uppfostran och hade
tillfälle att rikta sin erfarenhet genom utrikes
resor (1662 inskrefs han som student i Leiden). 22
nov. 1667 utnämndes han till "kommissionsråd
till Barbariet" på den anförda grund, att han
"meriterat sig i studier och språk såväl hemma som
i främmande länder". Han beordrades a’tt åtfölja
den till Barbareskstaterna afsätide juden Henrik
d’Azzu-veda och ålades att under färden noga taga
reda på "commerciens lopp och beskaffenhet". 1669
utnämndes Nils Eosander till kommissionssekreterare
vid svenska beskickningen i Frankrike och fyllde
under några år sin plats med så mycken berömmelse,
att han 7 sept. 1674 upphöjdes i adligt stånd,
hvarvid han antog namnet Lillieroot. I mars 1675
blef han rappellerad, men affärdades i beskickning
till Paris på våren 1676 och återkom på hösten
s. å. till fäderneslandet. 20 nov. 1677 utnämndes
L. till hofråd, och dagen förut befullmäk-tigades
han att som svensk envoyé afgå till det franska
hofvet, där han sedermera på ett högst berömvärdt
sätt representerade Sverige under 12 år, eller till
våren 1689. Under denna tid var han två gånger på
besök i fäderneslandet, den ena gången 1680, den
andra 1686. Vid båda dessa tillfällen afgaf han till
sin regering vidlyftiga ämbets-berättelser, hvilka
höra till denna tids viktigaste och intressantaste
politiska aktstycken. 9 okt. 1691 utnämndes L. till
svenskt sändebud hos Generalstaterna efter grefve
G. Oxenstierna, blef 15 jan. 1697 ambassadör vid
fredskongressen i Rijswijk och upphöjdes samma
dag i friherrligt stånd. Efter fredens afslutande
(1699) kvarstannade han som envoyé i Haag, där
han under de första åren af Karl Xllrs regering
ledde de viktiga underhandlingarna med de båda
sjömakterna. Sommaren 1703 slöt L. sin politiska bana,
lämnade Haag och återvände till Sverige. Följande
år blef han kungligt råd och upphöjdes i grefligt
stånd, men hann icke som grefve bli introducerad på
svenska riddarhuset. L. räknas med allt skäl till
det karolinska tidehvarfvets kunskapsrikaste och
skickligaste diplomater. Han användes därför på de
ansvarsfullaste poster och var högt uppburen af den
svenska politikens egentlige ledare under denna
tid, grefve Bengt Oxenstierna, hvars politiska
åskådningssätt han också i det hela delade.
Hjr.*
Lilliestierna, Karl, ämbetsman, f. 16 juli 1696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
