Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudpinne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
b) k, ex. sanskr. gam-, grek. βαίνω, går,
lat. venio, kommer, sv. komma, ty. kommen, eng. come;
sanskr. gāus, grek. βο̃υς, isl. kú (acc.), sv. ko,
ty. kuh, eng. cow.
V. Frikativan s (sanskr. s, men ṣ, d. v. s. sje-ljud,
efter i, u, r, k; grek. σ, men före vokal bortfaller
eller ҅, d. v. s. h; lat. s, men mellan vokaler
oftast r) förblir oförändrad, utom när närmast
föregående vokal saknade stark accent, i hvilket fall
det öfvergår till lent s (Verner). Detta sistnämnda
ljud har sedan, så ofta det icke rentaf bortfallit,
öfvergått till r (till att börja med skildt i ljud
från de gamla indoeurop. r). Ex.
1. grek. ὗς, lat. sus, isl. sýr, sv. so, ty. sau,
eng. sow; sanskr. nā’sā, lat. nasus och
(plur.) nares, sv. nos och näsa, ty. nase, eng. nose.
2. sanskr. snusā’, sonhustru, grek. νυός,
lat. nurus, isl. snør, ty. schnur; sanskr.
ájas, järn, lat. æs (för ajes), koppar, ærugo, ärg,
isl. eir, sv. er-g, eng. ore.
Här torde ock böra omnämnas ett par ljudregler, som
man ännu helt nyligen räknade till ljudskridningen,
men som man nu funnit ega indoeuropeiska anor,
åtminstone hvad deras begynnelsepunkt angår:
I. De indoeuropeiska ljudkombinationerna d +t och t + t
uppträda i sanskr. som tt, i grek. som στ, i lat. som
ss, efter lång vokal s, och i germanska språkfamiljen
som ss, efter lång vokal och konsonant s. Ex.: vid
sidan af sanskr. vē’da, jag vet, grek. οἶδα (för
voida), lat. vidi, jag har sett, isl. veit, sv. vet,
står det genom tillägg af t bildade participet
grek. ἄ-ιστος, osedd, lat. vīsus, sedd, isl. viss,
"sedd" och därför "viss", jämte víss (för vísr), "som
har sett" och därför "vis", ty. ge-wiss och weise;
till isl. hlaþa, lägga i hög, ty. laden har man
part. isl. hlass, sv. lass, det pålastade. Jfr vidare
förhållandet sv. mat: mos; äta. as; ty. meiden: missen
o. a.
II. De indoeuropeiska ljudkombinationerna d +
dh, dh + dh och dh + t uppträda i sanskr. såsom dh
(med förlängning af föregående vokal), i grek. som
σθ, i lat. som st, urgermanskt som lent s + d
("Bartholomæ’s gesetz"), hvaraf sedan utvecklat sig
isl. och sv. dd, ty. rt, eng. rd. Ex. isl. hoddr,
skatt, ty. hort, eng. hoard, lat. cust-os, väktare,
grek. κύσθος, blygd, vid sidan af grek κεύθω,
dölja, eng. hide; isl. gaddr, sv. gadd, fnhty. gart,
lat. hasta, spjut.
Vanligtvis nyttjas termen ljudskridning i ofvan
angifna betydelse. Men därjämte får man ej sällan
höra talas om den andra eller (hög-)tyska
ljudskridningen (i motsats mot den första eller
germanska, d. v. s. den ofvan behandlade). Därmed
menas sammanfattningen af de ljudregler, som reglera
förhållandet mellan de allmänt germanska – genom
den första ljudskridningen uppkomna – explosivorna
och frikativorna å ena sidan samt å den andra dessas
motsvarigheter inom högtyskan. Denna ljudskridning,
speciellt den del däraf, som angår tenues (p, t,
k), utgör högtyskans förnämsta egendomlighet och
gör detta språk i konsonantiskt afseende till vida
oursprungligare
än något annat germanskt språk. Äfven de hithörande
reglerna äro i det väsentliga utredda redan af
Jak. Grimm. – Den högtyska ljudskridningen har
varit af ganska olika omfattning inom olika
delar af det egentliga högtyska språkområdet
(Mellan- och Syd-Tyskland med Schweiz). Ju längre
söderut man kommer, destto flera ljud ha drabbats
af ljudskridningen, och detta i desto flera
ställningar. I de dialekter (i mellersta Tyskland),
som ligga till grund för nyhögtyska riksspråket –
och vi taga i våra följande exempel endast hänsyn
härtill –, ha uti ljudskridningen deltagit följande
konsonanter: tenues p, t, k (detta dock blott inuti
ord, men i vissa syd-tyska dialekter äfven i ordens
början), median d (i syd-tyska dialekter äfven b
och g; däremot har i nordligaste delen af högtyska
språkområdet icke ens d ljudskridit) och frikativorna
ᵬ (i nordliga dialekter dock ej i alla ställningar), ð
och þ. Utvecklingsgången är alldeles densamma som vid
den första ljudskridningen, i det att tenues (p, t, k)
öfvergå till affrikator (pf, ts, kx) och sedan till
frikativor (f, s, x), mediæ (b, d, g) till tenues
(p, t, k), tonande frikativor (ᵬ, ð) till mediæ (b,
d, hvaraf sedan t) samt icke tonande frikativa (þ)
till tonande (ð, hvaraf sedan d). Alltså (i tyska
riksspråket):
p blir inuti och i slutet af ord ff, annars (och pp
alltid) pf, men kvarstår efter s. Ex. offen, öppen,
eng. open; pflegen, pläga, eng. play; spaten,
spade, eng. spade.
t blir efter vokal ss, annars (och tt alltid) z (d. v. s.
ts), men kvarstår efter f, ch, s och före r. Ex.
beissen, bita, eng. bite; zahl, tal, eng. tale;
schwarz, svart, eng. swart; sitzen, sitta, eng.
sit; kraft, kraft, eng. craft; macht, makt, eng.
might; steigen, stiga, eng. sty; treu, trygg, eng.
true.
k blir efter vokal ch (tje-ljud; sk blir alltid sch,
d. v. s. sje-ljud, liksom stundom i eng. och sv.),
kvarstår annars (liksom kk alltid). Ex. wachen,
vaka, eng. wake; reich, rik, eng. rich; schrift,
skrift, eng. shrift.
d blir alltid t (utom efter n). Ex. tag, dag, eng.
day; binden, binda, eng. bind.
ᵬ blir alltid b. Ex. haben, hafva, eng. have; daub,
döf, eng. deaf.
ð har först blifvit öfverallt d, hvaraf sedan t. Ex.
gut, god (isl. góþr), eng. good; waten, vada (isl.
vaþa), eng. wade.
þ har först blifvit öfverallt ð, hvaraf sedan d.
Ex. ding, ting (isl. þing), eng. thing; mund,
mun (i gotiskan munþs), eng. mouth. Detta är den
enda akt af ljudskridning, hvarutinnan lågtyskan
gjort gemensam sak med högtyskan. Ad. N-n.
Ljudskrifläsmetoden. Se Ljudmetoden.
Ljudskrift. Se Fonetiska bokstäfver
och Fonografi.
Ljudsymbolik, språkv., den genom analogier med
andra sinnesintryck uppfattade skildring, som
åstadkommes genom själfva det akustiska i en språklig
framställning. Som exempel på svenska ord med
ljudsymbolisk uppgift pläga anföras: pladask (föll
han); huj (hvad det går!); tripp trapp trull –
som symboliserar storleksförhållanden –; Bellmans:
"hirr, det blixtrar ur kastellgluggarna". I vitterheten,
särskildt i vers, där alla suggestiva verkningsmedel
användas i ökadt mått, träffas ljudsymboliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
