Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljung ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
universitetslärare, litteraturhistoriker, f. 6 mars
1823 i Lund, d. där 31 aug. 1905, blef student i Lund
1839 och tillhörde det unga lag af frihetsträngtande
ungdomar, som i Talis Qualis egde sin förnämste
sångare; och L. själf - sedermera så konservativ -
diktade i sin ungdom sånger, som gåfvo uttryck åt
1840-talets poetisk-politiska sturm-und-drang. L. blef
en af den unge, till Lund öfverflyttade K. A. Hagbergs
främsta lärjungar; inflytandet är bl. a. synbart
i den mot fosforismen reagerande uppfattning, som
var gemensam för Hagberg och L. I öfrigt tog L. i
sina studier intryck af Hegel. 1844 blef L. filos.
kandidat och 1847 filos. d:r efter att ha utgifvit
en afh. om Euripides "Medea" jämförd med Shaksperes
"Othello" samt docent i estetik och uppehöll sedan
flera år på förordnande Norbergska professuren,
hvarjämte han, efter en längre studieresa till
Frankrike och Tyskland, blef tysk språkmästare vid
universitetet. Då Hagberg öfvergått till professur
i nordiska språk och hans förra professur i moderna
språk och estetik delats i två, blef L. 1859 utnämnd
till innehafvare af professuren i estetik, litteratur-
och konsthistoria, från hvilket ämbete han tog afsked
1888. Vid jubelåret 1868 liksom under ett helt
årtionde (1875-85) var han universitetets rektor
och inlade som sådan mycket arbete, bl. a. under
uppförandet af det nya universitetshuset, som invigdes
1882. Han mottog ock en rad af hedersbevisningar. Han
blef led. af Svenska akad. (1865) efter Thomander,
af Fysiogr. sällsk. (s. å.), af Vitt., hist. och
ant. akad. (1876) och af Vet. akad. (1881) samt
hedersled, af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg
(1885; led. 1865), af konstakademien.(1881) och
af Vet. soc. i Uppsala (1887). Därjämte utförde
han kommunala uppdrag, var under många år Lunds
stadsfullmäktiges ordf. samt led. och ordf. i
Malmöhus landsting. 1894-1900 var han ordf. i
Göteborgs högskolas examenskommission; han var
ock led. af kommittén för universitetsstatutens
omarbetning (1874). Mest känd har L. blifvit genom
sitt omfattande vetenskapliga författarskap.
Vid den tid, då L. utbildade sig för professuren, stod
den spekulativa estetiken i sitt flor, och L. hade
redan 1856 författat en afh. Jemförelse mellan
Ehrensvärd och Winckelmann såsom konstfilosofer,
som belönades med Svenska akad:s stora pris. 1856 -60
utgaf han sin Framställning af de förnämsta esthetiska
systemerna (2:a uppl. 1869-83), som länge utgjorde
ledtråden vid de filosofiskt estetiska studierna vid
våra universitet. Arbetet innehåller icke egentligen
någon estetikens historia, utan är, som titeln anger,
till öfvervägande grad refererande; det gaf klara
och upplysande redogörelser för de olika estetiska
systemen framför allt Kants, Solgers, Hegels, Weisses
och Vischers, till hvilka redogörelser L. stundom
fogade kritiska noter, i hvilka han närmast anslöt sig
till Vischers system, i fråga om det skönas särskilda
uppenbarelseformer och de
enskilda konstarternas egendomlighet, under
det han skilde sig från Vischer i dennes
allmänna panteistiska syn på det skönas natur
och väsen. L. uppträder sålunda mot Vischers
förnekande, att det sköna icke kan konstrueras
ur teismen; men detta medför en dualism i L:s
estetiska uppfattning. På det estetiska området
har han f ö. utfört flera specialundersökningar af
värde, t. ex. om det natursköna och natursinnet i
folkvisan, liksom han behandlat humorns väsen och
förhållandet mellan det komiska och det moraliska i
arbeten om Bellman och Holberg.
Sin hufvudsakliga
forsknings- och skriftställarverksamhet egnade
emellertid L. åt litteraturhistorien, där han fann
ett rikt fält liggande framför sig, som han med
ifrig forskningshåg grep sig an att bruka. Han hade
afgjordt mera sinne för den historiska utvecklingen,
än hans företrädare egt, och han betonar i ett af
sina verk särskildt litteraturhistoriens egenskap
att vara historia om litteraturen. Bland hans äldre
arbeten är Svenska dramat intill slutet af sjuttonde
århundradet (1864) det mest betydande och bildar med
hänsyn till litterärt vetenskaplig metod epok i vår
litteraturhistoria; det tar hela tiden hänsyn till
motsvarande företeelser i utlandet. Hans 1867 utgifna
Bellman och Fredmans epistlar, åt hvilka han egnar
en genomförd exeges, eger ock betydande förtjänster,
såsom i utredningen af humorns väsen, i redogörelsen
för Bellmans samband med sina nationella föregångare
och i enstaka analyser, men lider något af estetisk
konstruktion och ser ämnet och personligheten mindre
historiskt, än fallet är i hans öfriga arbeten. I
Smärre skrifter (3 dlr, 1872, 1879, 1881) behandlade
han enstaka ämnen ur den svenska litteraturhistorien,
särskildt rörande Tegnér, Franzén och Atterbom, men
sin hufvudverksamhet egnade han under sista skedet
af sitt lif åt det stora verket Svenska vitterhetens
häfder efter Gustaf III:s död (5 bd, 1873-95), hvars
första del inledningsvis skildrar den gustavianska
tidens hufvudströmningar, under det att de senare
delarna behandla den eftergustavianska tiden och
skedet från 1809 till 1821, då striden mellan gamla
och nya skolan afslöts. Genom L:s allvarliga forskning
samt jämna, klara och sunda framställning intager
detta arbete en rangplats i svensk litteraturhistoria,
särskildt hvad de fyra första delarna angår. Planen
är i viss mån annalistisk: verket indelas i perioder
om fem till åtta år, ty det var L:s afsikt att ge
häfderna, icke endast en serie karakteristiker; vikt
lägges på den historiskt kulturella bakgrunden,
och L. har i högre grad, än förut var fallet,
företagit samvetsgranna källforskningar. I sina
allmänna synpunkter hyste L. afgjorda sympatier
för den akademiska riktningen, för Kellgren och
Leopold i deras strid mot Thorild, för Tegnérska
riktningen gentemot Uppsalafosforismen. Han var ock
själfskrifven att vid Svenska akad:s jubileum teckna
dess öden, något, som skedde con amore, då han 1886
utgaf Svenska akademiens historia. l "Svenska akad:s
handlingar" har han ock offentliggjort flera af sina
afhandlingar, såsom minnesteckningar öfver Frese och
Vitalis samt en större afhandling om Fritiofs saga -
liksom han i sin hälsas dagar var en af akad:s främsta
arbetskrafter. Bland öfriga skrifter af honom märkas
texten till Skånska herregårdar (6 bd, 1852-53) och de
älskvärda och finkänsliga skildringarna Från en resa
(1871). I
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
