Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1099-1100 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loomis ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kraft, som genom hopande af sediment tvingar
floder och sjöar att flytta sig. Äfven
Karakoschun tynar hastigt bort på den plats, där
Przjevalskij fann sjön, och utbreder sig i stället
mot n. för att återvända till sin gamla bädd.
”Lop-nor”, säger Hedin, ”är den oscillerande
tyngd, som sitter fäst i Tarimflodens pendel.”
Litt.: S. Hedin, ”Forschungsreise nach dem Lop-nor”
(1896), ”Die geographisch-wissenschaftlichen
ergebnisse meiner reisen in Zentralasien”
(1894–97; Ergänzungsband XXVIII till Petermanns
mitteilungen, 1900), ”Scientific results of
a journey in Central Asia” (bd 1 och 2, 1905–06)
samt hans populära resebeskrifningar och
uppsatser i ”Ymer” 1898, 1903 och 1904, samt H.
Schmitthenner, ”Das Lop-nor-problem und seine
lösung” (i ”Geogr. zeitschrift” 1910).
J. F. N.

Lopp, artill. Se Kanon, sp. 778 o. 779.

Loppfrö, bot. Se Plantago.

Loppis, socken af Hauho härad och Janakkala
domsaga, Tavastehus län, Finland. Landareal 587
kvkm.; befolkningen, finsk, 7,441 pers. (1909).
Konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Borgå stift,
Raseborgs östra prosteri.
Ö. I. (A. G. F.)

Loppknott, zool., detsamma som svidknott.
Se Fjädermyggor.

Loppkräftor, Klyffotingar l. Hoppfotingar,
Copepoda, zool., en ordning bland kräftdjuren,
som af somliga zoologer betraktas som den lägsta
och ursprungligaste bland sagda djur. Kroppens 16
segment äro mycket likformigt fördelade: hufvud: 6,
bål (thorax): 5 och bakkropp (abdomen): 5. Å hufvudet
finnes ett af 2 eller flera punktögon sammansatt,
hos somliga pe-lagiska former mycket stort pannöga;
vidare bär hufvudet två par antenner, af hvilka det
första vanligen är längst och begagnas som simredskap;
dessutom användes det hos hannen ofta till att
fasthåll a honan under parningen. Bålen är försedd
med vanligen fem par klufna extremiteter. Bakkroppen
saknar extremiteter och slutar med ett par oledade
spröt. Gälar saknas alltid, hjärta hos de flesta. När
äggen trädt ut ur äggledaren, bäras de af honan i en
eller två äggsäckar, hvilka äro fästa vid bakkroppens
bas. Ungen lämnar ägget på Nauplius-stadiet: med ett
pannöga, två par antenner och ett par mandibler,
hvilka alla dock på detta skede tjänstgöra som
simredskap.

Till underordningen Eucopepoda höra alla fritt
lefvande loppkräftor, hvilkas byggnad ofvan
antydts. De bebo i ofattbart stora skaror såväl
hafvet som färskt vatten och utgöra en väsentlig
del af det s. k. plankton; de ingå därför som den
viktigaste beståndsdelen ej blott i många fiskars,
utan ock i de stora bardhvalarnas diet; sålunda utgöra
de oftast de stora sillstimmens allra väsentligaste
föda. Somliga ega förmågan att lysa. Endast få arter
gå ned på betydligare djup i oceanen: emellertid har
man på vissa ställen i Medelhafvet funnit en rik
copei)odfauna på ett djup af mellan 600 och 1,300
m. Loppkräftorna iifnära sig af djuriska ämnen,
antingen rester af större döda djur eller mindre
varelser, som de kunna öfvervinna; ej ens de egna
larverna förskonas. Ställflyttnin-gen är olika hos
olika former, de långsträckta, smärta Calanidæ,
öfver hela världen utbredda hafsdjur, Pontellidæ
och andra i hafvet lefvande
loppkräftor äro utmärkta simmare och åstadkomma
genom hastiga svängningar med sina fjun-klädda
öfverkäkar hvirflar i vattnet, hvarigenom smådjur
föras inom mundelarnas räckvidd. De i sötvatten
lefvande Cyclopidce äro mindre utmärkta simmare
och åstadkomma ej heller dylika hvirf-lar i
vattnet, utan fästa sig med de små ^^ antennerna
vid vattenväxter. Till sistnämnda familj hör en
af våra sötvattens vanligaste invånare, släktet
Cyclops med öfver 50 arter (fig. 1).

Fig. 1 Cyclops rulgaris (betydligt förstorad).

– De fritt lefvande loppkräftorna äro genom flera mellanformer
förbundna med de parasitiska (ofta betraktade som
en särskild grupp: Siphonostomata). Medan kroppsbyggnaden
hos flera af dessa senare, t. ex. Caligus (se d. o.),
endast i ringa mån påverkats af det parasitiska
lefnadssättet, ha åter hos andra afpassningen och
omdaningen uppnått en sådan grad, att de länge
ansågos för maskar. Mundelarna ha ombildats till
sug- och stickredskap, medelst hvilka de borra sig
in i fiskarnas hud eller gälar; kroppen har blifvit
oformlig, och ledindelningen har mer eller mindre
fullständigt försvunnit; de extremiteter, hvilka
ej användas som vidfästnings-redskap, förkrympas
eller omdanas till borstlösa bihang (fig. 2).

Fig. 2. Penella sagitta, hona (betydligt förstorad).

Deras utvecklingshistcria ådagalägger emellertid, att
dessa stundom mycket bisarra varelser ej äro annat
än genom snyltlifvet ombildade loppkräftor: de
lämna nämligen ägget som Nauplius-larver, och deras
utvecklingsförlopp går en tid bortåt i samma riktning
som de fritt lefvande loppkräftornas. Dessutom är det
i allmänhet blott honorna, som röna ett starkare
inflytande af det parasitiska lefnadssättet,
medan hannarna äro mindre ombildade och ofta bli
stående på ett slags larvstadium: de äro mycket små
(”dvärghannar”; uppnå blott en ringa bråkdel af
honans storlek), äro ledade, ha städse tydliga
extremiteter o s. v.; de sitta i regel fästa på
honans kropp i närheten af hennes könsöppning. - Om
underordningen Branchiura se Karplöss. Litt.:
Lilljeborg, ”Om de inom Skåne förekommande ordningarna Cladocera,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>