Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucifera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flyttade han på eget bevåg kriget in i Armenien, där
han med en ringa styrka vann lysande framgångar 69 och
68. Men därefter vände sig bladet. L. var en skicklig
fältherre och skötte på det hela angelägenheterna i
Asien väl, i synnerhet därutinnan att han så mycket
som möjligt skyddade provinsinvånarna mot de romerske
kapitalisternas och ämbetsmännens utpressningar och
godtyckliga behandling. Men vid hären var han icke
älskad, dels till följd af en viss högdragenhet
i väsendet och starkt aristokratiska tänkesätt,
dels emedan han icke tillät soldaterna att rikta
sig med byte, allt under det att han själf, en fin
konstkännare och beundrare af grekisk bildning, icke
afhöll sig från att samla konstskatter och andra
värderika föremål. Dessutom hade tjänstgöringen
för manskapet varit väl långvarig och besvärlig,
i synnerhet för veteranerna, som redan uttjänt sin
tid. Till följd däraf uppstod inom hären missnöje,
och en del af legionerna fick genom folket i Rom
sitt afsked beviljadt. I hufvudstaden framställdes
åtskilliga beskyllningar mot L. af hans motståndare,
bland hvilka kapitalisterna voro mycket verksamma; och
då motgångar på krigsskådeplatsen inträffade för L:s
underfältherrar, begagnades förhållandena skickligt
af Pompejus’ vänner, så att denne 66 fick befälet i
Asien. L. firade dock en triumf 63 och lefde sedan
i hufvudstaden, där han uppträdde som målsman för
adelspartiet mot Pompejus. Mest egnade han sig dock
åt njutningen af ett genom rikedom i förening med
smak och prakt förskönadt lif i kretsen af bildade
vänner, konstnärer och lärde, för hvilka han var en
beskyddare och vän. Hans praktfulla trädgårdar och
palats på Mons Pincius samt konstskatter och bibliotek
äro bekanta, äfvenså hans förfinade sätt att lefva,
särskildt i fråga om bordets njutningar, hvarom flera
berättelser äro gängse, så att "lukullisk" yppighet
nästan öfvergått till ett ordspråk. Han afled 56, sjuk
till kropp och själ.
R. Tdh.
Lucumo (etruskiska formen okänd), latinska namnet
på hvar och en af de tolf etruskiske stormän, som
stodo i spetsen för hvar sin af förbundsstaterna.
R. Tdh.
Lucus a non lucendo, lat., "skog heter på latin
lucus, därför att där non lucet" (d. v. s. icke
är ljust), ett från Quintilianus ("De institutione
oratoria", I, 6) härstammande uttryck, som begagnas
för att beteckna en befängd härledning af ett ord.
Lucus Augusti. Se Lugo 2.
Lucus Feroniæ. Se Feronia.
Lucus Furrinæ, lund helgad åt en tidigt ur
kulten försvunnen latinsk semon på Janiculum
(se Rom). C. Gracchus dödades där 121 f. Kr. En
källa, tillhörande lunden, fanns 1906 i Villa Wurtz
(f. d. Sciarra), Marcus Antonius Gaionas, samtida med
Marcus Aurelius och Commodus, byggde där en helgedom
åt de syriske gudarna, med Juppiter Heliopolitanus i
spetsen. Denna förstördes under Alexander Severus,
men återuppbyggdes under Aurelianus och Julianus.
J. C.
Luddenätter, Luddinätter, Naddarna, Valborgsnoran,
bland svenska allmogen benämningar på de 7 nätterna
omkr. Filippus (1 maj). De anses i allmänhet vara
kalla. Att ett afbrott i vårvärmen inträffar under
förra hälften
af maj, härrörande af naturliga orsaker, har
iakttagits såväl i Tyskland och Nederländerna som i
Frankrike. Så talar man i Tyskland om die gestrengen
herrn Mamertus, Pancratius und Servatius, äfven
kallade Die frostheiligen ("frosthelgonen") 11–13
maj, hvilka dagar motsvara tiden omkr. 1 maj enligt
gamla stilen, och i Frankrike heter det: À la mi-mai
queue d’hiver ("vid midten af maj en eftersläng
af vintern").
(N. E–m.)
Ludder kallas ett antändningsmedel inom fyrverkeriet,
bestående af finkardad bomull, inblandad i en tunn
gröt af mjölkrut och sprit, hvilken blandning efter
torkning sönderplockas och ingnides med mjölkrut. Den
förvaras i öfverbundet kärl, tills den skall användas.
H. W. W.*
Luddinätter. Se Luddenätter.
Ludditer kallades i England organiserade band af
missnöjda fabriksarbetare och löst folk, som bröto
sig in i fabrikerna och förstörde där befintliga
maskiner, i hvilkas användning de sågo en af orsakerna
till den rådande arbetsbristen (jfr Industrialism,
sp. 594). De uppträdde i Nottingham och angränsande
fabriksdistrikt 1811, och under det på 1815 års fred
och följande års missväxt följande nödtillståndet
utbröto än våldsammare oroligheter af detta slag
nästan i hela riket. Stränga åtgärder vidtogos mot
orostiftarna, och med åter inträdande bättre tider
upphörde småningom denna rörelse. Sitt namn har den
fått efter en svagsint person i Leicestershire vid
namn Ned Ludd, som omkr. 1779, förföljd af elaka
pojkar in i en strumpfabrik, vände sitt raseri
mot maskinerna där. I trakten skyllde man sedan
skämtsamt på Ludd, när maskiner förstörts, och
"general Ludd" blef ett populärt namn på ledarna för
våldsverkarbanden 1811 och 1816. Jfr Spencer Walpole,
"History of England from 1815", I (ny uppl. 1890).
V. S–g.
Luddit-oroligheterna. Se Ludditer.
Luddtåtel, bot. Se Holcus.
Ludemilia Elisabet, grefvinna af
Schwarzburg-Rudolstadt, f. 1640, d. ogift 1672 efter
en åt kristliga barmhärtighetsverk helgad lefnad, var
en begåfvad psalmförfattarinna, hvars sånger förena
evangelisk innerlighet med etiskt allvar. Hennes
poetiska alstring utgafs 1687 under titeln
Die stimme der freundin (ny uppl. af Thilo, 1856).
E. N. S–g.
Luden [loden], Heinrich, tysk historieskrifvare,
f. 1780, d. 1847, var sedan 1806 professor vid universitetet
i Jena samt utgaf bl. a. flera biografier (däribland en
öfver Hugo Grotius, 1806), tidskriften
"Nemesis, zeitschrift für politik und geschichte" (12 bd, 1814–18)
och det illa planlagda, vidlyftiga verket
Geschichte des teutschen volkes (12 bd, 1825–37; går till 1237),
hvars nyktert rationalistiska bedömande af medeltiden
blef föremål för mycken kritik. Jfr ett minnestal af
D. Schäfer (i "Preussische jahrbücher" 1881) och
Herrmann, "Die geschichtsauffassung Ludens" (1904).
(V. S–g.)
Ludendorff [lo-], Friedrich Wilhelm Hans, tysk
astronom, f. 25 maj 1873 i Thunow vid Köslin, Pommern,
anställdes 1897 vid observatoriet i Hamburg och
1898 vid astrofysikaliska observatoriet i Potsdam
samt fick professors titel 1909. L. har utfört en
mängd viktiga arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
