- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1353-1354

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lulio ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dit han, då ämbetsgöromålen tilläto det, drog sig
tillbaka och där han 786 slutade sina dagar. P. F.*

Lullus, Raimundus (på kastiljanska Raimundo Lulio,
på katalanska Ramón Lull), spansk författare och
missionär, f. 1235 i Palma (Mallorca), d. 1315 på färd
från Bougie (Algeriet), innehade hoftjänst både hos
Jakob I och Jakob II af Aragonien. Till fyllda 30 år
förde L. ett vildt lif, fullt af allt slags dårskap,
men så inträdde plötsligt en sinnesändring till följd
af det tragiska slutet på kärleken till en gift dam
(detta skede i L:s lif behandlas af Per Hallström i en
novell i "Purpur"). L. delade sin egendom mellan sin
familj och de fattige och inträdde i franciskanorden,
företog pilgrimsfärder till Monserrat och Compostela,
egnade nio år åt studier inom alla grenar af tidens
vetande och blef kreerad till "doctor illuminatus"
af universitetet i Paris. Därefter började han
sitt missionerande och genomströfvade nästan hela
den då kända världen, Europa, Asien, Afrika. Han
egde grundliga kunskaper i österländska språk,
och muhammedanismens bekämpande var hufvudsyftet
för hans missionsverksamhet. Vid 80 års ålder led
L. martyrdöden, stenad af muhammedanska fanatiker
efter ett föredrag i Bougie. Halft döende, fördes han
af två vänner till Europa, men innan fartyget hunnit
fram till Palma, uppgaf L. andan. Trots det irrande
lifvet utvecklade L. storartad författarverksamhet
på flera språk (latin, arabiska, limosinska m. fl.),
omfattande filosofi, teologi, juridik, medicin,
astronomi, kemi m. m. (se Katalanska litteraturen,
sp. 1250–51). L. var äfven naturvetenskapsman:
han anses ha upptäckt salpetersyran, magnetnålen
var honom ej främmande, och en kontinent på det
andra halfklotet ansåg han utom allt tvifvel. L:s
hufvudverk är Ars magna, en sammansmältning af mystik
och metafysik, medelst hvilken metod ("den lulliska
konsten") han trodde sig kunna lösa alla metafysiska
problem och bevisa den kristna religionens absoluta
sanning. L:s Opera omnia utkommo 1721–42 i Mainz i
10 bd och i Palma 1886–1901. L:s lefnad har lämnat
stoffet till Gaspar Núñez de Arces dikt "Raimundo
Lulio" (3 sånger; sv. öfv. af G. Björkman, 1903).
Ad. H-n.

Lully [lylli] 1. Lull i, Jean Baptiste
(Giovanni Battista) d e, fransk operakompositör, f. 29
nov. 1632 i Florens, d. 22 mars 1687 i Paris, fick som
barn medfölja che-valier de Guise till Frankrike, där
han trädde i tjänst hos mademoiselle de Mont-pensier,
först som kock, sedan som musikpage. Sedan han till
följd af en nidvisa mot henne blifvit afskedad, gjorde
han grundliga musikstudier och fick snart plats bland
Ludvig XIV:s berömda "24 violons du roi", för hvilka
han 1652 blef anförare, hvarjämte han bildade ett

särskildt elitkapell under namn af "les 16 pétits
violons". Utnämnd till hofkompositör 1653, skref
han musik till hoffesternas balletter, maskspel och
"divertissements" (särskildt Moliéres), i hvilka
han själf äfven uppträdde som dansör och lycklig
skådespelare (Pourceaugnac, Mufti). Genom intriger
och inställsamhet hos konungen lyckades L. 1672
spela sig i händerna det privilegium, som 1669 hade
utfärdats åt Perrin och Cambert på upprättandet
af en fransk nationalopera ("Académie royale de
musique"). Emellertid blef L. - så mycket han än
som människa gjorde sig hatad genom hänsynslös
egennytta, servilism samt despo-tiskt och brutalt
lynne - onekligen en stor organisatör af de franska
musikförhållandena. Han lärde sina musiker att spela
efter noter i stället för efter gehör och undervisade
sina skådespelare i uttal och åtbördskonst. Han
införde blåsinstrument i orkestern och dansöser på
scenen, lät sångarna agera med, i stället för att
. som förut sjunga bakom ett galler, och utbildade
den franska, tredelade uvertyren. Till hela den
yttre teatraliska apparaten sträckte sig hans
omsorg. Hans noggranna musikaliska deklamation,
införande af kören som ofta aktivt ingripande i
handlingen samt öfriga nyheter ha gett franska operan
den dramatiska prägel, som den alltid behållit. Och
ehuru hans operor visserligen förefalla nutiden torra
och enformiga (frånräknadt ett och annat melodiskt
arioso med naivt rörande tycke), var L. dock för sin
tid en reformator i samma anda som sedermera Gluck
och Wagner, nämligen i syfte att göra texten till
hufvudsak och låta den absolut musikaliska formen
underordna sig under denna. I Quinault fann han
en särdeles be-gåfvad textförfattare, som lämpade
sig efter hans åsikter och bröt med alexandrinen
för att i stället införa kortare, mera musikaliska
versformer. Genom att i musiken lägga hufvudvikten
på en metriskt otadlig deklamation och retoriskt
patos träffade han fransmännens smak och frambragte
direkta motstycken till Corneilles och Racines
pseudoklassiska dramer. L:s operor bibehöllo sig på
scenen i omkr. ett århundrade, tills de utträngdes
af Glucks. Han skref 1672-87 en opera hvarje år;
de förnämsta af dem äro Alceste (1674), Thésée
(1675), Atys (1676; uppf. i Stockholm 1784), Roland
(1685) och Armide (1686). De flesta äro nyutgifna
hos Breitkopf & Härtel i "Chefs-d’oeuvre classiques
de l’opera franpais’’. Dessutom skref han, jämte
en massa tillfällighetsstycken, äfven kyrkliga
verk, som på sin tid uppfördes med framgång. L:s
biografi skrefs af La-jarte (1878) och Rådet
(1891). Jfr äfven Ch. Nuit-ter och E. Thoinan,
"Les origines de Topéra fran-9ais" (1886).
A. L.*

Lulua, biflod till Kassai fr. h., rinner upp vid
Belgiska Kongos sydgräns under 11° s. br., blir
farbar för mindre farkoster vid den af Wissmann 1884
anlagda stationen Luluaburg, under 5° 58’ s. br.,
och för ångare, sedan den upptagit Luebo från v. Längd
omkr. 950 km.

Luluaburg. Se Lulua.

Lum. Se Lum b.

Lumachello [lomakä^lå], it., en till färgen mörkbrun
marmorart, som till följd af ytterst talrikt
inneslutna fossil företer ett egendomligt lärg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0735.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free