Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1393
Lundegård
1394
unionskrisens afveckling bildade koalitionsministären,
bom den främste af de svenske underhandlarna i
Karlstad anses han genom sitt af kall-blodigt
lugn, fast beslutsamhet och kraftig ansvarskänsla
präglade uppträdande ha synnerligen verksamt
bidragit till underhandlingarnas lyckliga
genomförande. Då den lundebergska ministärens
liberala medlemmar förbehållit sig rätt att efter
unionsfrågans afgörande afgå, ingaf ministären
28 okt. 1905 sin afskedsansökan, men mottog af
konung Oskar uppmaning att kvarstå. L:s försök
till ministärens rekonstruktion strandade dock,
och 7 nov. s. å. afgick L. som statsminister och
efterträddes af K. Staaff. L:s starkt utvecklade
intresse för försvarsfrågan var verksamt på
många sätt. Han arbetade 1897-98 energiskt för
en fästning vid Boden som ett oeftergifligt
villkor för järnvägarna Boden-Ytter Morjärv och
Gällivare-Riksgränsen, var 1897-98 medlem af
kommittén för ordnandet af landets fasta försvar,
var 1899 med om de Almströmska motionerna om väsentlig
ökning af de af regeringen begärda anslagen till nya
gevär, krigsfartyg etc. samt var ordf. i särskilda
utskottet för försvarsfrågan 1901 och i den stora
s. k. parlamentariska försvarskommittén 1907-10,
på hvars åtgöranden och förslag han utöfvade ett
.väsentligt bestämmande inflytande och förnämligast
bär ansvaret för. Hans ställning i rösträttsfrågans
olika skeden torde ock vara att beakta. 1902 anslöt
han sig till det Billingska skrifvelseförslaget
och ville 1904 och 1905 vid en rösträttsreform ha
fäst som villkor, att grunderna för en progressiv
inkomstbeskattning icke skulle vara underkastade
gemensam votering. 1907 var han ordf. i särskilda
utskottet i rösträttsfrågan och var, om än tämligen
motvilligt, med om det kungliga förslaget, men
motsatte sig bestämdt såväl Olof Jonssons som
Daniel Perssons förslag, ehuru han slutligen uppgaf
sin opposition mot sammanjämkningsförslaget. Med
Boström som statsminister och "rikspolitiker"
stod L. understundom på ganska spänd fot äfven
i andra frågor än den unionella. En af de mera
märkliga sammanstötningarna inträffade vid frågan
om banan Gällivare-Riksgränsen (30 mars 1898). Men
då som vid flera andra tillfällen afgick Boström med
segern. F. ö. torde vara att lägga märke till L:s 25
april 1906 till statsministern Staaff framställda
interpellation om åtgärder mot försvarsfientlig
agitation bland militären. Interpellationen, som från
den interpellerade framkallade löftet om de senare
s. k. "Staafflagarna", gaf anledning till en ganska
märklig debatt.
L. var led. af kommittéerna ang. revision af
järnvägstaxan (1887-88), ang. grufstadgan (1890
-91) och för granskning af uppställningen af fjärde
hufvudtitelns räkenskaper (1895). En vid Mackrayra
1906 inträffad konflikt ang. arbetarnas föreningsrätt
väckte en stor och mindre behaglig uppmärksamhet. En
ståtlig hyllning från länets sida hade kort förut
egnats honom, då med anledning af hans arbete
som statsminister till honom nyårsaftonen 1905
öfverlämnades en tacksamhetsadress, undertecknad af
representanter för Gäfleborgs läns alla kommuner. De
senaste åren af sitt lif fungerade L. som preses i
Landtbruksakad. (sedan 1909) och ordf. i styrelserna
för Konungariket Sveriges hypotekskassa (sedan 1909)
och i för-
säkringsaktiebolaget Skandia (sedan
1910). L. var led. af Landtbruksakad. (1898) och
örlogsmanna-sällskapet (1910). Vid L:s död egnades
hans minne det aktningsfullaste erkännande äfven
från mycket utpräglade politiska motståndare. "Skilda
äro meningarna", säger en af dem, "och måste så vara
om mångt och mycket i Kristian Lundebergs politiska
gärning. I erkännandet af hans storstilade karaktär
och uppskattandet af hans på en gång handfasta
och älskvärda personlighet kunna dock alla mötas".
T-s.
Lundegård. 1. Justus Evald L., målare, f. 5 april 1860
i V. Sallerup, Malmöhus län, studerade för Perséus
från 1878 och i konstakademien i Stockholm 1880-84
samt därefter i Mimenen och Paris. L. målar skånsk
natur och skånska stämningar - Hän mot kvällningen
(1898, Göteborgs museum), Arilds pinjer (1903, Malmö
museum) - med god karaktär och frisk koloristisk
hållning; han har äfven utställt landskap från Norge,
Oberbayern och Italien samt förtjänstfulla interiörer.
2. A x e l L., författare, den föresåendes broder,
f. 17 dec. 1861 i V. Sallerup, Malmöhus län, student
i Lund 1881, debuterade 1885 med novellettsamlingen
/ gryningen, som något kärft och koncist tolkade
smärtan öfver brustna illusioner från studenttiden,
öfver hufvud var L. en entusiastisk anhängare
af 1880-talets ledande idéer och häfdade både
i tal och skrift en ifrig radikalism, som dock
med tiden fick blekare färg i den af honom 1896-
97 utgifna litterära veckotidningen "Vildeii". Den
förtroliga vänskapen med Viktoria Benedicts-son kom
äfven hans litterära alstring till godo. Dels blef
L. hennes medarbetare, så länge hon lefde, dels
fullbordade eller retuscherade han några af hennes
efterlämnade skrifter; hans stora på författarinnans
bref och anteckningar stödda biografi öfver Viktoria
Benedictsson (1890; 2:a uppl. 1908) är ett intressant
bidrag till hennes karakteristik. L:s andra fullt
själfständiga dikt, nyckelromanen Röde prinsen,
ett ungdomslij i stämningar (1889, 2:a uppl. 1910;
öfv. till da. 1901), är ett slags sammanfattning af
och uppgörelse med de gångna årens erfarenheter. La
mouche. En roman från ett dödsläger (1891, 3:e
uppl. 1910; öfv. till da. 1896) handlar om kärleken
mellan "Camilla Sel-den" (Elise v. Krienitz)
och den döende Heine. Framställningen af skalden
och geniets både fängslande och förödande makt är
mindre öfvertygan-de, motiveringen af hjältinnans
tragik mindre lyckad än analysen af en gåtfull
kvinnosjäls slitningar mellan lif störst och
lifsskygghet, en i flera af L:s verk förekommande
konflikt. Mycket omtyckt blef Titania (I-II, 1892,
3:e uppl. 1911; öfv. till da. 1893, 2:a uppl. 1897)
med sin svenska herrgårds-romantik och sitt afgjordt
nordiska kvinnoöde. Föredraget är vårdadt, mjukt,
lätt vibrerande af sentimentalitet, prosan, med sin
prolog och epilog på vers, den för L. alltmer typiskt
klara och ansade. Slag i slag utgaf L. härefter
Prometheus (I- II, 1893, 2:a uppl. 1901; öfv. till
da. 1894),Siorm-fågeln (1893; öfv. till da. s. å.,
ny uppl. 1903), Faster Ulla och hennes brorsdöttrar
(1894; öfv. till da. s. å.), Fru Hedvigs dagbok (1895;
öfv. till da., 2:a uppl. s. å.) och Tannhäuser (I-II,
1895; öfv. till da. s. å.); härtill slöto sig närmast
en samling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
