Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lübeck 2. Staden Lübeck - Lübeck, furstendöme - Lübeck, Jakob. Se Lidbeck - Lybeck, den svenska namnformen för Lübeck - Lybeck, Karl Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess envälde i handelsväg inom Sverige knäcktes
dock genom denna fejd. Sista gången L.
uppträdde som själfständig krigförande stat var i
Nordiska sjuårskriget (1563–70), då det i förbund
med Danmark sökte tränga svenskarna från
Estland, hvarifrån dessa hindrade L:s fria handel på
Ryssland. Efter Trettioåriga kriget, under hvilket
kejsarens fred med Kristian IV ingicks i L. 12 maj
1629, förlorade staden återstoden af sin forna
politiska och handelsbetydelse. Holländarna spelade
mästare i Östersjön. – Danskarnas ockupation
1801 blef utan följder. Efter preussarnas nederlag
vid Jena kastade sig Blücher med omkr. 20,000
man in i L., 5 nov. 1806, men redan följande
dagen stormades den af Blücher försvarade staden
af Bernadotte, Soult och Murat under en häftig
gatustrid och prisgafs åt tre dagars plundring.
En vid staden befintlig svensk trupp på omkr.
2,000 man under öfverste C. A. von Morian blef
beskjuten under försöket att på fartyg smyga sig
utför Trave och tillfångatogs. L. var sedan besatt
af fransmännen och införlifvades i dec. 1810 med
kejsarriket (dep. Bouches de l’Elbe). Dess handel
tillintetgjordes därunder alldeles genom
kontinentalsystemet. 1813 deltog staden i striden för
Tysklands befrielse; 5 dec. inryckte där
svenskarna under Bernadotte. Med freden återfick den
sin själfständighet och blef medlem af Tyska
förbundet. 1866 inträdde staden i Nordtyska
förbundet och 1868 i Tyska tullföreningen.
Litt.:
"Urkundenbuch der stadt L." (11 bd, 1843–1904),
"Chroniken der deutschen städte vom 14. bis 16. jahrhundert" (bd 19, 26 och 28, 1884–1903),
Waitz, "L. unter Jürgen Wullenwever" (3 bd, 1855–56),
M. Hoffmann, "Geschichte der freien und hansestadt L." (2 bd, 1889–93),
Holm, "Die freie und hansestadt L." (1900), och
"Zeitschrift des Vereins für lübeckische geschichte" (1860 ff.).
1 o. 2. (J. F. N.)
Lübeck, furstendöme, tillhörande storhertigarna
af Oldenburg, är beläget vid Östersjön, emellan
Holstein och staden Lübecks område. 541 kvkm.
41,500 inv. (1910). Det utgöres af en svagt
kuperad slätt, hvars norra del, med sina många
småsjöar, är synnerligen vacker. Befolkningen är af
nedersachsisk stam, nästan h. o. h. protestantisk.
Furstendömet består af stadskommunen Eutin,
regeringens (1 president och 6 medl.) säte och där
äfven provinsialrådet (15 medl.) samlas, samt
amten Eutin och Schwartau. Det var urspr. en del
af biskopsstiftet Lübeck, som grundlades
948 i Oldenburg, men 1163 flyttades till staden
Lübeck, ehuru biskoparna fortfarande residerade i
Eutin. Efter Henrik Lejonets fall (1180) blef
stiftet riksomedelbart, men hörde i kyrkligt hänseende
till ärkestiftet Bremen. Efter 1535 förvaltades det
af protestantiska biskopar, som sedan 1586 valdes
bland furstar af holstein-gottorpska huset. Genom
westfaliska freden fick furstbiskopen säte och
stämma på tyska riksdagen. 1647 förband sig L:s
kapitel att välja 6 biskopar efter hvarandra ur
holstein-gottorpska huset; därefter skulle äfven
danska prinsar kunna väljas. (En af dessa
holsteinska furstbiskopar, Adolf Fredrik, 1727–43,
valdes 1743 till svensk tronföljare och blef 1751
svensk konung.) Vid sekularisationen 1803 erhöll
hertigen af Oldenburg (som tillhörde huset
Holstein-Gottorp) stiftets område som världsligt
furstendöme. 1867 ökades detta genom det af
Preussen afträdda amtet Ahrensböck.
(J. F. N.)
Lübeck, Jakob. Se Lidbeck, sp. 371.
Lybeck, den svenska namnformen för Lübeck.
Lybeck, Karl Mikael, finländsk författare,
f. 18 mars 1864 i Nykarleby, systerson till skalden
Topelius, vardt student från Helsingfors
privatlyceum 1882, filos. kandidat 1887 och magister
1890. 1888–89 företog L. en längre
studieresa, hvarunder han besökte Ryssland, Tyskland,
Schweiz, Österrike, Danmark och Sverige; en termin
var han inskrifven som student vid universitetet i
München. 1893–96 tjänstgjorde han vid
universitetsbiblioteket i Helsingfors. –
L. debuterade 1890 med en samling
Dikter,
som visade förmåga både af episk gestaltning
(versberättelser i moderniserad byronsk stil), modern
impressionistisk genre och af reflexion genomväfda
känslobikter. Debutboken har sedan följts af ytterligare
två samlingar med lika namn, 1895 och 1903; ett urval
utkom 1910 under titeln
Lyrik. En och trettio dikter.
Hans form är utprägladt personlig, prunklös och fullödig.
Den växlar från musikalisk stämning
(Kvällsvind spelade)
till uttryck för innerlig känsla af dels personlig
(Till dina händer små,
Den tysta elden,
En kvinnas bön),
dels monumentalt patriotisk art
(Trötta träd,
Klockbojen,
Mina söner),
den kan slå in i folkvisans tonart
(I systrar, I bröder, I älskande par)
men eger äfven satirens hvassa vändningar
(Kägelpartiet;
När elden dog;
Vi, som...).
Manligt behärskad, äkta och varm, inrymmer denna sparsamma
lyrik några af de karaktärsfullaste, af alla vittra
moderiktningar oberoende alstren af den svenska
efter-runebergska poesien i Finland. I novellistisk
form har L. likaledes skapat betydande verk.
Unge Hemming (1891)
ger dels karaktärs-, dels miljöstudier från München,
Ett mosaikarbete (1892)
är en dialogiskt affattad känsloanalys, medan både
"Allas vår Margit" (1893),
Dagar och nätter (1896) och
Tomas Indal (1911)
behandla småstadslifvet i Finland;
Den starkare (1900)
skildrar gripande striden om en själ och hur ett lifs
lycka grusas. Den tydliga dramatiska konstruktion,
som framträder i novellerna, där scen och dialog
koncentreras kring handlingens och utvecklingens
knutpunkter, har i
Ödlan (1908; ty. öfv. 1910)
blifvit afgörande för formen, som är skådespelets.
Efter att till att börja med ha valt små och
obetydliga ämnen, kanske oftast situationsbilder,
ur hvilka han med säker och medveten konst framkallat
personligt och lokalt karakteristiska drag, har L.
i sina tre senaste arbeten lämnat stilfullt och
originellt genomförda
människo- och tidsanalyser. I sin prosa liksom i sin
vers en otadlig konstnär, skyende stora gester och
våldsamma utbrott, lämnar han med osviklig konkretion
i framställningen obevekligt konsekventa och öfvertygande,
vemodiga interiörer ur nutidslifvet i Finland. Både
perspektivet och den psykologiska grundvalen äro
mäktigare än den ordknappa, ofta färglösa formen
först tycks ge vid handen. 1897 erhöll L. Svenska
litteratursällskapets i Finland pris och 1900 ett
statspris på 1,000 mark. Se
G. Castrén i "Sveriges nationallitteratur", XXV:2, och
O. Levertin, "Nordisk litteratur" (1909).
R–n B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
