Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 25-26 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lybecker - Lybecker, Georg Henrik - Lybecker, Karl Bleckert - Lüben - Lübke, Wilhelm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lybecker, svensk adlig släkt, härstammar från
en bergmästare Otto Henrik L., som 1619
inkom till Sverige från Westfalen, ingick i Gustaf II
Adolfs tjänst och blef direktör vid Löfåsens
silfvergrufva. Hans yngre son, Georg Henrik L.
(f. 1619, d. som generalmajor och landshöfding
1683), adlades 1650. En af dennes söner, Georg
Henrik L. (se L. 1), blef 1707 friherre (sönerna
introducerades som friherrar 1719). Från honom
härstammar den ännu i Sverige och Finland lefvande
friherrliga ätten L.; hans bröder dogo ogifta. En
Harald L. (f. 1649, d. 1714), son till Otto
Henrik L:s äldre son, likasom sin fader
bergmästare och assessor i Bergskollegium, slutligen
bergsråd, adlades 1709. Hans ätt utgick redan 1762 på
svärdssidan.



1. Georg Henrik L., friherre, krigare
(födelseåret okändt), d. 4 juni 1718 på Värsta i
Närke, blef ryttmästare vid Norra Skånska
kavalleriet 1682, major 1703 och öfverstelöjtnant 1704.
L. deltog med heder i
Karl XII:s polska krig.
Han var med vid
Klissov 1702, slog ett
betydligt antal polacker
vid Bug-strömmen 1704
och fördref polackerna
ur Lowicz 1705. Han
utnämndes s. å. till
landshöfding i Viborgs
län och 1706 till
generalmajor af
kavalleriet samt erhöll 1707
friherrlig värdighet. Då
befälhafvaren öfver
armén i Finland general
G. J. Maidel 1707 erhöll afsked, blef L.
utsedd till hans efterträdare. Den uppgift, som då
förelades honom, nämligen att försvara Finland
mot ryssarnas angrepp, var svår, i det att
försvarskrafterna i Finland voro ytterst svaga. 1708
uppbådade L. sina trupper till ett tåg till
Ingermanland med syfte att "förmå något nyttigt till
fiendens fördelande och den kostsamma subsistancens
anskaffande ur de fientliga länderna", men
uträttade intet, utan måste inskeppa sig vid Kolkanpää
och återvända med betydlig förlust. 1710 föll
Viborg i ryssarnas händer, utan att han gjorde något
försök att undsätta staden. Han utnämndes till
generallöjtnant 1710, men regeringen i Stockholm,
som var missnöjd med hans overksamhet, fråntog
honom öfverbefälet, hvilket anförtroddes åt grefve
Nieroth. Efter dennes död, 1712, utsågs L. för
andra gången till ledare af kriget i Finland, men
visade sig i ännu mindre grad än förra gången
värdig denna plats. Det hade bort tillkomma
honom att göra allt för att hindra de ryska trupperna
att landstiga på Finlands södra kust, men han gaf
K. Armfelt, som stod i det hotade Helsingfors,
intet understöd och gjorde intet försök att fördrifva
ryssarna därifrån, sedan denna stad i maj 1713
fallit i deras händer. Han samlade därefter sin
hufvudstyrka i Borgå; men då fienden beredde sig att
landstiga äfven där, drog han sig tillbaka norrut,
utan att lossa ett skott, och tågade sedermera
under någon tid ändamålslöst fram och åter. Snart
föll Finlands hela södra kust i ryssarnas händer.
L. kunde visserligen skylla på den instruktion
konungen gifvit honom, ty denna förbjöd honom att
inlåta sig i en hufvuddrabbning, men missnöjet
öfver hans obeslutsamhet var allmänt, såväl i
arméns leder som utom densamma. L. återkallades
under hösten 1713 och ställdes i Stockholm under
åtal. Efter en långvarig process, hvarunder i
främsta rummet biskopen i Åbo Joh. Gezelius d. y.
vittnade emot honom, dömdes han 1717 af
generalkrigsrätten förlustig lif, ära och gods. Han blef
dock nyårsdagen 1718 benådad af konungen, men
det förbjöds honom att lämna sitt gods, Värsta.
Se "Striderna kring Finska viken 1706—10" (i
"Hist. tidskr.", 24, 1904), M. E. Uddgren, "Den
Lybeckerska arméns uppgift i 1708 års anfall mot
Ryssland" (ibid., 26, 1906), E. Carlson, "I hvad
förhållande stod Lybeckers tåg till Ingermanland
sensommaren 1708 till Karl XII:s fälttågsplan mot
Ryssland?" (ibid., 29, 1909). och Fr. Hjelmqvist,
"Kriget i Finland och Ingermanland 1707 och
1708" (1909).

2. Karl Bleckert L., friherre, den
föregåendes sonsons son, vitterlekare, f. 15 okt. 1768, d.
genom drunkning 4 aug. 1795, vardt k. lifdrabant
och löjtnant i armén och erhöll afsked 1795. Han
utgaf 1795 Den ensamme eller hjertats philosophe
samt 1796 Den känslofulles lidelser, båda hållna i
den sentimentala ton, som Youngs "Nätter", Goethes
"Werther", Sternes "Känslosamma resa" och
andra samtida mönster framkallat inom den
svenska litteraturen. Däremot äro hans Skaldestycken
(1796; ett litet häfte) i en alldeles motsatt anda
samt delvis i hög grad sensuella. Utom nämnda
arbeten utgaf L. åtskilliga öfversättningar, bl. a.
af Liomin (1795), Marmontel (1796) och Young
(1795 och 1796).

        1. M. G. S. 2. —rn.*

Lüben, kretsstad i preussiska reg.-omr.
Liegnitz. 6,568 inv. (1905). Sockerfabrik;
pianofabrik.

        J. F. N.


Lübke, Wilhelm, tysk konsthistoriker, f.
1826 i Dortmund, d.
1893 i Karlsruhe, blef
1857 lärare i
arkitekturens historia vid
Berlins arkitektskola, 1861
professor i konsthistoria
vid Polyteknikum i
Zürich, 1866 vid
Polyteknikum och
konstskolan i Stuttgart och
1885 vid Karlsruhes
tekniska högskola. Han
var ock föreståndare
för storhertigliga
målnings- och
skulpturgalleriet i
sistnämnda stad. L:s skrifter vunno anseende genom
innehållets grundlighet samt den säkra, klara
uppställningen. Här må nämnas Geschichte der
architektur (1855, flera uppl.; "Arkitekturens
historia", 1871), Grundriss der kunstgeschichte
(1860, 12:e uppl., bearbetad af Semrau och
Haack, 1899—1905; "De bildande konsternas
historia", 1872), Geschichte der plastik (1863),
Geschichte der renaissance in Frankreich (1868; 2:a
tillökade uppl. 1885), Geschichte der renaissance in
Deutschland (1873; 2:a uppl. 1881—82), hvilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>