- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
43-44

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lüderitz, Gustav - Lüderitz, F. A. E., tysk kolonigrundläggare. Se Lüderitzland. - Lüderitzbukten. Se Angra Pequena - Lüderitzland - Lüders, Aleksander Nikolajevitj - Lüders, Heinrich - Lydgate, John - Lydia, aston. - Lydiannas sund. Se Kung Karls land. - Lydien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Liideritz-Lydien

44

derade stålsticket. 1853 blef han professor
i kopparstickskonst och medlem af akademien
i Berlin. Bland hans stick i linjemaner märkas
ärkeängeln Mikael (efter Rafael i Louvre) och Edvard
IV:s söner (efter Hildebrandt), i mezzotinto-maner
bl. a. Veronicas svettduk (efter Correggio). (G-g N.)

Lii’deritz, F. A. E., tysk kolonigrundläggare. Se
Liideritzland.

LiFderitzbukten. Se Ångra Pequena.

Liideritzland, område på västra kusten af Syd-Afrika,
i Stora Namalandet, n. om nedre Oranje-floden. Franz
Adolf Eduard Luderitz (f. 1834 i Bremen, d. genom
drunkning i Oranje 1886), sedan 1878 disponent
för en stor tobaksaffär i Bremen, anlade 1883
en handelsstation (kallad Fort Vogelsang)
vid viken Ångra Pequena under 26° 21’ s. br.,
förvärfvade 25 aug. 1883 genom köp eganderätten
till ofvannämnda område och ställde det 7
aug. 1884 under skydd af Tyska riket. L. utgör
nu den sydligaste delen af Tyska Sydväst-Afrika.
(J. F. N.)

Luders, Aleksander Nikolajevitj, grefve, rysk general,
f. 1790 i Podolien, d. 1874 i Petersburg, inträdde
1805 i ryska armén, deltog bl. a. i finska kriget
1808, i de turkiska 1810, 1812 -14 och 1828-29
samt i det polska 1831, utmärkte sig 1844-45 i
det kaukasiska fälttåget och undertryckte 1848
med sin kår - han var sedan 1837 chef för 5:e
infanterikåren -, i förbindelse med Omer pascha,
upproret i Donaufurstendömena. Därifrån trängde L. i
juni 1849 med 36,000 man upp i Siebenburgen för att
deltaga i bekämpandet af de ungerska upprorstrupper,
som där voro samlade under general Bern. Han intog
Hermannstadt och besegrade Bern i grund vid Segesvår
(Schäss-burg; 31 juli) samt tvang 20,000 insurgenter
att kapitulera. Vid Krimkrigets utbrott (1853)
blef L:s kår tilldelad Gortjakovs armé, men L. måste
snart för sjuklighet lämna krigsskådeplatsen. Efter
sitt tillfrisknande utnämndes han i mars 1855 till
öfverbefälhafvare öfver sydhären efter Gortjakov,
efterträdde denne i jan. 1856 som högstkommende-rande
på Krim och afslöt i denna egenskap stilleståndet med
västmakterna. L. utnämndes okt. 1801 till ståthållare
i Polen och uppträdde där med öfverdrifven stränghet,
återkallades därför i juni 1862, men blef dock
samtidigt upphöjd i grefligt stånd. Yid af resan från
Warschau sårades han vid ett attentat och drog sig
sedan tillbaka till privatlifvet.

Luders, Heinrich, tysk indolog, f. 1869 i Lybeck,
filos, doktor i Göttingen 1894, tjänstgjorde vid
Indian institutes bibliotek i Oxford 1895-99, blef
privatdocent i Göttingen 1898, e. o. professor
där 1903, ord. professor där 1905, i Kiel 1908
och i Berlin 1909. L. är en synnerligen gedigen
litteraturkännare och har utgifvit bl. a. Die
Vyäsaciksä (1895), Die grantha recension des
Mahäbhärata (1901), Wiirfelspiel im alten Indien
(1907) och Bruchstucke buddhistischer dramen
(1911). L. är led. af den kommission, som skall
åvägabringa en kritisk upplaga af Mahäbhärata.
K. F. J.

Lydgate [li’dgeit], John, engelsk skald,
f. omkr. 1370 i byn Lydgate i Suffolk, d. omkr. 1450,
till-bragte större delen af sitt lif som munk i
bene-diktinklostret Bury S:t Edmunds, Suffolk, i
hvilket han vann inträde redan som gosse. L. var 1400-

talets båda mångsidigaste och produktivaste
författare; man har beräknat, att hvad han författat
öfverskrider 140,000 versrader, förutom hvad som
ej bevarats till vår tid. Han synes ha studerat i
Oxford och Paris, kanske äfven i Italien. Som sin
mästare och föregångare nämner han själf Chaucer,
som han också flitigt efterliknar, understundom
så slafviskt, att hans diktning gör intryck af
parodi. Hans oerhördt rika författarskap låter
sig ännu ej fullständigt öfverblickas, då mycket
af hans penna ej är utgifvet och äktheten af flera
honom tillskrifna verk är tvifvelaktig. Trots sin
brist på originalitet och trots den ofta klumpiga
formen och haltande metern åtnjöt L. stort anseende
bland sina samtida och beskyddades af hofvet. Han var
alltid beredd att skrifva öfver de olikartade ämnen,
som förelades honom. Hans största och mest kända
arbeten äro Troy Book (efter Guido delle Colonne och
en fransk källa, men tydligen påverkad af Chaucers
"Troi-lus"), en roman på 30,000 vers, Story of Thebes
efter en fransk bearbetning af Statius’ "Thebais"
och med en mycket krystad anslutning till Chaucers
Canterbury-berättelser (L. berättar historien för
pilgrimerna på återvägen från Canterbury) samt Falls
of Princes (efter Boccaccios "De casibus viro-rum
illustrium" eller en fransk öfv. af denne), L:s
berömdaste arbete, öfver 36,000 vers, skrifvet på
uppdrag af hertig Humphrey of Gloucester. Dessutom må
nämnas The temple of glass (utg. 1891), en allegorisk
dikt med Chaucer som förebild, St. Albon and Amphabel,
Miracles of St. Edmund m. fl. legendariska epos,
The secrets of old philo-sophers, Reason and
sensuality, The pilgrimage of the life of man
(efter De Guilleville), en jEsopus-öfversättning,
allehanda ballader, klagodikter, berättelser, fabler,
hymner och invokationer. I litteraturhistorien namnes
L. i oskiljaktigt samband med Thomas Occleve eller
Hoccleve, likaledes en varm beundrare och efterliknare
af Chaucer. E. B-n.

Lydia, astron., en af småplaneterna.

Lydiannas sund. Se Kung Karls land.

Lydien (grek. Avdia, jon. Avd fy, lat. Lydia), i äldre
tider äfven kalladt M e ö n i e n (grek. Maio-nifa,
lat. Masonla), var fordom namnet på ett vidsträckt
landskap i västra delen af Mindre Asien, begränsadt
af Mysien in., Frygien i ö., Karien i s. och
Egeiska hafvet i v., ehuru visserligen den breda,
af Joniska greker befolkade kuststräckan knappt är
att räkna till det egentliga L. Det l y-diska riket
sträckte sig vida öfver de nu an-gifna gränserna för
stamlandet och omfattade mot slutet af sin tillvaro
en stor del af Mindre Asien, med floden Halys som
östlig gräns. Den nordliga och större delen af det
egentliga L. utgjordes af Hermos’, den sydliga af
Kaystros’ flodområden, åtskilda genom den i ö. och
v. löpande bergskedjan Tmolos (nu Bos dag). Landets
östra del med tydliga spår af vulkanisk natur (därför
fordom kallad Katakekaumerne, "det förbrända landet")
är öde och ofruktbar, men de båda nämnda floddalarna
utmärkas genom utomordentlig fruktbarhet och ha det
härligaste klimat. I berget Tmolos funnos fordom rika
guldgrufvor, och äfven den därifrån kommande floden
Paktolos, en biflod till Hermos, häda guldförande
sand. Till följd af dessa rika hjälpkällor var L. säte
för en uråldrig kultur och intog tidigt en betydande
maktställning bland de kring-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free