Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läsare, kyrkohist. - Läsdrama - Läsemetoden. Se Ljudmetoden. - Läseri. Se Läsare. - Läsestuga - Läsförhör, detsamma som husförhör (se d. o.). - Läsida. 1. Sjöv. - Läsida. 2. Geol. - Läska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stor spridning i Öfverluleå. En af deras främste
ledare var bonden Olof Palmgren; i Skellefteå
uppträdde sedan inhysesmannen Lars Andersson som
predikant och andlig ledare. De "nye läsarna"
utmärktes af opposition mot alla försök att hålla
lagen och mot lagen som bindande för den "troende";
bättring, ånger och helgelse vore onödiga för
den kristne. De urartade delvis till upplösande
antinomism; så t. ex. utdelade bonden Nils Andersson
nattvarden med både vatten och brännvin och stod på
"andens" tillskyndan i brottsligt förhållande till
flera kvinnor, ehuru han själf var gift. Här fördömdes
naturligen Arndt, Nohrborg och Tolleson; framför
allt den sistnämndes postilla hatades. Endast bibeln
och delvis Luther lästes. När Lindbloms katekes,
1811 års handbok och Wallins psalmbok utkommit,
angrepos dessa häftigast. Alla, som gillade dessa
"nyböcker" eller hyllade statskyrkans prästerskap,
voro hemfallna åt fördömelsen. Under högmässotid
höllo de sina bönemöten. En af ledarna, Gerhard
Gerhardsson, utgaf en "kristlig trosbekännelse"
i 22 artiklar. Klagomål mot dessa läsare höjdes
snart, t. ex. 1815; myndigheterna inskredo dock
varsamt. Nils Andersson och Palmgren dömdes,
och biskop E. A. Almquist höll visitation om
saken i Skellefteå 1819; men läsarna fingo genom
k. br. 21 jan. 1820 tillåtelse att, trots det stränga
konventikelplakatet, under vissa villkor samlas till
enskilda andaktsöfningar. I början af 1840-talet tog
det norrländska läseriet nytt uppsving, under ledning
af bönderna Per Ersson och Johan Riström från
Nederluleå socken. 1844 sändes dessa till Stockholm
för att utverka "nyböckernas" afskaffande eller
åtminstone dispens från nya handboken. När detta af
slogs, tog rörelsen rent separatistisk form, med egen
nattvards- och dopförvaltning, hvaremot myndigheterna
satte tvångsdop etc. Splittring inträdde snart, då
den begåfvade handlanden Jonas Bodell i Luleå kräfde
mera ordning i sakramentsförvaltningen samt mindre
stränghet gentemot adiafora. Konventikelplakatets
upphäfvande 1858 underlättade söndringen. 1860
skilde sig Bodell och hans anhängare från de
öfrige läsarna. Äfven mellan Riström och Ersson uppstod
söndring; och efter ledarnas död (Bodell dog 1867,
Ersson och Riström 1868) har söndring ytterligare
visat sig, t. ex. 1894, till dess rörelsen alltmer
dött bort.
Närbesläktad med nyläseriet är hedbergianismen,
anhängarna i Sverige af finske prästen
F. G. Hedberg (se d. o.). De växte till ett ansenligt
parti, mest i Hälsingland, men äfven i Stockholm och
annorstädes. Äfven dessa förkastade "nyböckerna"
och tenderade till separatism. Så ock Orsaläsarna
i Dalarna på 1850-talet. Om erik-jansismen se
Jansson, Erik. Som "läseri" ha ock betecknats
de rörelser, hvilka utgått från Schartau, Hoof,
Predikare-Lena i Linköpings stift (verksam 1806–59),
P. L. Sellergren m. fl., och framför allt de stora
kyrkohistoriska företeelser, som knyta sig till
K. O. Rosenius, Evangeliska fosterlandsstiftelsen
och Svenska missionsförbundet (i Norge, Hauge
m. fl.). F. ö. användes alltfort beteckningen
"läsare" stundom hånfullt om alla allvarliga kristna,
hvilken riktning de än tillhöra.
Litt.: Öfversikter:
K. A. Cornelius, "Svenska
kyrkans historia efter reformationen", II (1887),
E. J. Ekman, "Den inre missionens historia från början
af 18:e århundradet" (1896–1902), K. Fr. Lundin,
"Kyrkohistoria för hemmet" (II: 3, 1905 och III: 1,
1908). – Specialundersökningar: K. Henning, "Bidrag
till kännedom om de religiösa rörelserna i Sverige
och Finland efter 1730" (1891), M. Rosendal, "Den
finska pietismens historia i 19:e århundradet" (I,
1903), H. Levin, "Religionstvång och religionsfrihet
i Sverige 1686–1782" (1896), [Joh. Sandelin],
"Svärmeriet i Lillherrdal eller läseriets uppkomst
1768 enligt tillförlitliga handlingar" (s. å.),
Br. Alstermark, "De religiöst-svärmiska rörelserna i
Norrland 1750–1800" (I, 1898, II, 1900) och "Svärmiska
separatister inom Vesterås’ stift under senare hälften
af 1700-talet" (i "Kyrkohist. års-skr.", 1901),
E. Herlenius, "Erik-Jansismens historia" (1900),
"Åkianismens historia" (1902) och "Predikare-Lena
eller Hvita jungfrun" (i "Kyrkohist. årsskr.",
1904), S. Gezelius’ reseberättelse från 1780
(ibid. 1905, mycket belysande för de "gamle läsarna"),
H. Lundström, "Tvänne bref från 1815 angående det
s. k. Norrlandsläseriet" (ibid. 1908; belysande för
de "nye läsarna"), H. Lyth, "Från flydda tider"
(1911), och K. Edquist, "Zakarias Lindmark" (1911).
Hj. H-t.
Läsdrama, en dikt, som är dramatiskt känd och
gestaltad, men icke tänkt för uppförande på
scenen. Ett sådant drama kan vara en betydande dikt
och ega dramatiskt lif. Ofta användes emellertid
uttrycket läsdrama om dramatiska arbeten, som sakna
"lif", både dramatiskt och skaldiskt öfver hufvud.
Läsemetoden. Se Ljudmetoden.
Läseri. Se Läsare.
Läsestuga, ett numera mindre vanligt ord, i regel
betecknande ett för allmänheten afsedt läsrum med
bibliotek, från hvilket böcker antingen utlånas
endast till läsning på stället eller dessutom
s. k. hemlån lämnas. Läsestugorna upprättades till
en början hufvudsakligen i mera filantropiskt syfte
för att bereda den mindre bemedlade befolkningen
en inbjudande tillflyktsort och motverka besök å
krogar, kaféer o. d. Samtidigt därmed har gifvetvis
folkbildningsintresset gjort sig gällande vid
inrättandet af läsestugor. I Stockholm har den 1900
bildade föreningen Folkbibliotek och läsestugor,
sedan 1903 Afdelningen för folkbibliotek
i Stockholm inom Folkbildningsförbundet (se
d. o.), upprättat flera läsestugor. Dylika finnas
dessutom upprättade i en del andra svenska städer.
A. H–h.
Läsförhör, detsamma som husförhör (se d. o.).
Läsida. 1. Sjöv., den sida af ett fartyg, som är
"i lä". – 2. Geol., den sida af en genom inlandsis
och glaciärer afnött eller slipad berghäll eller
bergkulle, som är vänd åt samma håll, hvaråt isen rört
sig, således "i lä". Läsidan är vanligen skroflig,
kantig och jämförelsevis brant, under det den
motsatta sidan, "stötsidan", som varit utsatt för
glaciärrörelsens angrepp, för det mesta är mer eller
mindre långsluttande, jämnt afslipad och räfflad.
2. E. E.
Läska, rengöra ett eldvapens lopp från däri
kvarsittande krutsmuts m. m. – Läskskott, ett löst
skott, som skjutes ur ett eldvapen, innan eld ges med skarp ammunition.
H. W. W.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
