- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
507-508

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

heliges rätta efterträdare. Tio år därefter
organiserade Eystein (Öistein) Meyla ett uppror. Det
lyckades Erling Skakke att slå honom och hans parti,
birkebeinarna (se d. o.), på Re, vid Tunsberg, där
Eystein stupade (1177). Men i slaget på Kalvskindet
vid Nidaros 19 juni 1179 mot birkebeinarnas nye
ledare, Sverre, stupade Erling, och 27 maj 1180 led
M. själf ett afgörande nederlag på Ilevoldene vid
Nidaros. Han flydde till Danmark, samlade ånyo
en här och sökte med sitt parti, ”heklungerne”,
förjaga Sverre ur landet, men stupade efter långa,
uppslitande strider i sjöslaget vid Fimreite i
Norefjord, en vik af Sognefjorden, 15 juni 1184. M.
bisattes i Kristkyrkan i Bergen, och Sverre höll
själf minnestalet öfver sin motståndare.

6. M. Lagaböte, son till Håkan Håkansson
den gamle och Margareta Skulesdotter, f. 1238,
d. 9 maj 1280 i Bergen, blef redan under faderns
lifstid 1257 hyllad som konung och krönt 1261,
men besteg tronen först vid Håkans död, 1263.
Han var en fredsälskande konung. Hans första
regeringshandling var (1263) att öfverlåta Suderöarna
(Shetlandsöarna) till konungen af Skottland
mot en ringa tribut till norska kronan. M. var
lagstiftaren, lagförnyaren framför någon annan
både före och efter honom på Norges tron. Däraf
äfven hans folkliga binamn. Han lät utarbeta en
för hela riket gemensam lagbok (antagen på
lagtingen i Norge 1276 och senare äfven på Island,
Färöarna och Grönland), hvars bestämmelser voro
uttryck för tidens högsta rättsmedvetande. Han lät
äfven utarbeta ny stadslag för Bergen, efter hand
gällande äfven för landets öfriga städer. Den
praktälskande M. omorganiserade hirden (se d. o.),
landets adel; dess olika klasser erhöllo nya
europeiska titlar (”baroner”, ”riddare”, ”väpnare”);
han gaf den ärftliga sköldemärken och utvidgade
dess privilegier, särskildt genom att ge den
skattefrihet. Eventuella trontvister sökte han förebygga
genom att få statsrättsligt erkändt, att Norges rike
dädanefter skulle vara ett och odelbart samt att
kronan skulle gå i arf till konungens äldsta, äkta
son. Ödesdiger blef hans kortsynta eftergifvenhetspolitik
gentemot hanseaterna och hierarkien, hvars
glupskhet han var för svag att hindra. M. var
fader till konungarna Erik Magnusson och Håkan V.

7. M. Eriksson. Se Magnus, svenska
konungar 4.
1–6. K. V. H.

Magnus, finska biskopar. 1. M. (I), f. på
Märtälä gård i Rusko socken, är märklig såsom
Finlands förste inhemske biskop (1291–1308).
Han valdes enligt den finska biskopskrönikans
uppgift ”via compromissi” sålunda, att kaniken
Laurentius, som förmodligen var domkapitlets äldsta
medlem, erhöll i uppdrag att förrätta valet, medan
de öfrige kanikerna förbundo sig till att underkasta
sig hans beslut. Under M:s tid slutfördes
uppbyggandet af Åbo domkyrka, hvarjämte
biskopssätet från S:t Marie flyttades till Åbo. M.,
som torde varit en from och godsinnad man, är den
förste af Finlands biskopar, som blifvit begrafven i
Åbo domkyrka. – 2. M. (II). Se Tawast. – 3.
M. (III). Se Stiernkors.
M. G. S.

Magnus (II), hertig af Sachsen-Lauenburg, son
af hertig Frans I (d. 1581) och Sibylla af
Sachsen, brorson till Erik XIV:s moder, drottning
Katarina, f. 1543, d. 14 maj 1603, kom i
början af Erik XIV:s regering till Sverige,
trolofvades med konungens halfsyster, prinsessan
Sofia, och användes något i kriget mot Danmark.
Han sökte ställa sig in hos konungen genom att
tjänstgöra som spejare på dennes bröder och deras
släktingar och uppträdde 1567 vid rättegången på
Svartsjö som en af angifvarna mot de anklagade
herrarna. Sin belöning erhöll han i juli 1568,
då hans och Sofias bröllop firades i samband med
Eriks och Karin Månsdotters. I sept. s. å. öfvergaf
han emellertid konungen och slöt sig till de
upproriske hertigarna. Sedan hans fader 1571
nedlagt regeringen, återvände han till Tyskland,
samlade trupper och sökte med våld taga hertigdömet
från sin yngre broder Frans (1574). Han
misslyckades likväl, flydde tillbaka till Sverige och
fick af Johan III 1575 i förläning Soneburgs slott
och län på Ösel. Där kom han genast i strid med
danske ståthållaren på Arensburg (på Ösel) och
höll på att uppväcka ett nytt krig i Norden. Efter
Soneburgs intagande af danskarna s. å. begaf han
sig åter till Sverige, där han var illa liden, bl. a.
för sitt brutala uppförande mot sin gemål och
sin våldsamhet mot sina underhafvande. 1578 måste
han lämna riket, där hans familj kvarstannade.
1588 inspärrades han af sin broder Frans i
lifstidsfängelse på Ratzeburgs slott. Han var en rå och
simpel personlighet.
Fr. W.

Magnus, Johannes. Se Johannes Magnus.

Magnus, Olaus. Se Olaus Magnus.

Magnus, Sara, pianist. Se Heinze, Sara.

Magnus. 1. Eduard M., tysk målare,
f. 1799 i Berlin, d. där 1872, studerade för
Schlesinger samt i Paris och Rom och blef 1844
professor vid konstakademien i Berlin. M.
målade genretaflor, men var verkligt
framstående endast som porträttmålare. M. är
representerad i Berlins nationalgalleri genom flera
porträtt, bland dem den berömda bilden (knästycke)
af Jenny Lind (1846, graverad af H. Sagert).
– 2. Heinrich Gustav M., den föregåendes broder,
tysk fysiker. f. 1892, d. 1870, blef 1827
filos. doktor i sin födelsestad, Berlin, arbetade
1828 under Berzelius på Vet. akad:s laboratorium i
Stockholm, gjorde därefter en studieresa till Paris
och utöfvade från 1831 en högst berömlig verksamhet
som lärare i teknologi och fysik vid Berlins
universitet, där han 1834 blef e. o. och 1845
ord. professor i teknologi. M. utrustade med egna
medel ett fysiskt laboratorium, som blef ett mönster
för de sedermera uppväxande fysiska instituten.
På det kemiska området upptäckte M. isetionsyra
och ett efter honom uppkalladt platinasalt m. m.
samt gjorde för dåtiden utmärkta analyser å de i
blodet befintliga gaserna. Långt viktigare blefvo
M:s arbeten inom flera af fysikens grenar,
såsom hans elektriska och hydrodynamiska
experiment samt framför allt de iakttagelser, med
hvilka han riktat värmeläran. Samtidigt och i
märklig öfverensstämmelse med Regnault, ehuru
fullt oberoende af denne, bestämde nämligen M. luftens
utvidgning, hvarvid han genom användning af svensken
Rudbergs metod erhöll ett riktigare talvärde än
Gay-Lussacs och Daltons. I närmaste sammanhang
därmed gjorde han noggranna mätningar af
ångors spänstighet. M.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free