- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
537-538

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mahoba ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

buktade lopp flyter denna förbi städerna Schweinfurt,
Würzburg, Aschaffenburg, Offenbach, Frankfurt
och Hochheim, hvarunder den upptager
bifloderna Itz, Saale, Kinzig och Nidda från h.
samt Regnitz och Tauber från v. M. faller ut
i Rhen midt emot Mainz. Flodens längd utgör
495 km., ehuru kortaste af ståndet från dess källor
till mynningen är endast 260 km. Flodområdet
omfattar 27,400 kvkm. Efter föreningen med
Regnitz blir M. segelbar (under 390 km.); genom
Ludwigskanalen står den i förbindelse med Donau.
M:s ringa djup gör dock segelfarten ganska osäker,
under torra somrar icke sällan omöjlig ofvanför
Offenbach.
(J. F. N.)

Maina (af it. La Magna), rättare Mani, kallas
den kala och bergiga halfön emellan Messeniska
och Lakoniska vikarna i södra Peloponnesos
(Grekland). Den är fylld af Taygetosbergens
sydligaste del, som går ända ut till udden Matapan.
Namnet framträder redan i senare hälften af
800-talet, då de ännu oblandade ättlingarna af de
gamle hellenske eleuthero-lakonerna i sydligaste
delen af denna halfö hade sin medelpunkt i den
fasta platsen Mani, vid det nuv. Porto Quaglio.
Senare århundradens maniater l. mainoter
äro med all sannolikhet af blandadt hellenskt
och slaviskt blod. De omtalas i historien första
gången 1480, då de gjorde osmanerna kraftigt
motstånd. De underkufvades aldrig fullständigt af
dessa och ha städse innehaft en bättre ställning
än de öfrige grekerna. Sedan gammalt funnos
bland dem stora familjer, ur hvilka ärftliga
höfdingar framgingo, som utöfvade den högre civila
och militära myndigheten och upptogo skatterna.
Småningom hade 8 eparkier uppstått, hvar och en
under en dylik höfding. Den förnämste bland
dessa kallades sedan 1776 bej. M. afsöndrades
då från paschalikatet Morea och ställdes under
kapudan-pascha, som bekräftade valet af bej.
Vid utbrottet af grekiska revolutionen (1821) var
Petros Mauromichalis mainoternas bej. Mainoterna
voro bekanta för sina patriarkaliska seder och
sin frihetskärlek, men äfven för sin rofgirighet och
blodiga vildhet. Ända intill senaste tid var M.
en tummelplats för förbittrade klan- och familjefejder,
hvartill i synnerhet den bland dem strängt
iakttagna lagen om blodshämnd gaf anledning.
1834 gjorde mainoterna uppror mot grekiska
regeringen, men besegrades och återfingo ej sina gamla
friheter. M. bildar 2 till nomarkien Lakonika
hörande eparkier: Gytheion och Oitylon med tills.
48,420 inv. (1907).
(J. F. N.)

Mainader. Se Menader.

Mainalon, i forntiden namn på en bergskedja
i Arkadien (mellersta Peloponnesos), v. om slätten
vid Mantineia. Där ansågs den ”store, stormande
Pan och hans hof” med förkärlek uppehålla sig.
Högsta höjden är 1,981 m. Vid byn Daviai finnas
lämningar efter den forna staden Mainalos.
J. F. N.

Mainardi, Bastiano (Sebastiano di
Bartolo), italiensk målare under ungrenässansen,
f. i S. Gimignano, därför af Vasari kallad
Bastiano di S. Gimignano, d. 1513, sannolikt i
Florens, var svåger och lärjunge till Domenico
Ghirlandajo och enligt tidsuppgift å arbeten, som ännu
finnas i behåll, verksam från 1482. Han målade
fresker och stafflibilder (i temperafärg) dels i
sin födelsestad, dels i Florens, Pisa och Siena.
Af hans arbeten finnas några n. om Alperna,
t. ex. i Louvre en rundbild af madonnan med barnet
och den lille Johannes, flera madonnabilder och
porträtt.
C. R. N.*

Mainau, ö i Ueberlingersee (nordvästra viken
af Bodensjön), tillhörig storhertigen af Baden och
räknad till badensiska kretsen Konstanz. Den är
genom en 35 m. lång järnbro förenad med
fastlandet, har ett storhertigligt lustslott och är
ångbåtsstation. Omkr. 30 inv.
(J. F. N.)

Maindron [mädrå′]. 1. Étienne Hippolyte M.,
fransk skulptör, f. 1801, d. 1884, elev af David
d’Angers, debuterade 1834 med En herde biten af en
orm. Af hans senare arbeten märkas Velleda (1839,
Luxembourg), Genoveva af väpnar Attila och Klodvigs
dop (två stora grupper i marmor i Panthéons portik),
Frankrikes resignation (1874) och religiösa bildverk
i katedralerna i Sens och Reims jämte porträttstoder
och byster.

2. Maurice Georges René M., fransk skriftställare,
f. 1857 i Paris, d. där 1911, företog många
resor till skilda länder i etnografiska och
naturvetenskapliga syften. M. skref äfven historiska
romaner (Saint Cendre 1898, Monsieur de Clérambon
1904 m. fl.), utmärkta af ypperlig tidsskildring
och nykter stil. Romanen L’arbre de science
(1906) väckte uppmärksamhet genom behandlingen
af förhållandena i Paris’ vetenskapliga värld.
1. (G-gN.)

Maine [mei′n], nordamerikanskt örlogsfartyg, som
förstördes genom en hemlighetsfull, troligen genom
olyckshändelse vållad explosion i Habanas hamn
15 febr. 1898 (se Cuba, sp. 939–940). Fartyget
upptogs sedermera och underkastades en noggrann
undersökning rörande den till sina politiska
följder betydelsefulla explosionens orsak, men olika
sakkunniga afgåfvo olika utlåtanden, och en definitiv
lösning af tvistefrågan är numera omöjliggjord,
sedan fartyget på amerikanska regeringens order med
stor högtidlighet ”begrafts” ute på öppna hafvet
(mars 1912).
V. S-g.

Maine [män], en af Mayenne och Sarthe bildad, endast
12 km. lång, segelbar biflod till Loire i västra
Frankrike.
(J. F. N.)

Maine [män], fordom fransk provins, begränsad
af Normandie, Bretagne, Anjou, Touraine och
Orléanais, motsvarar jämte norra delen af Anjou
de nuv. departementen Sarthe och Mayenne. Arealen
utgjorde omkr. 10,000 kvkm. Under den romerska tiden
innehades M. af cenomanerna (däraf sannolikt dess
namn). Kristendomen infördes i 3:e årh. genom S:t
Julianus, förste biskopen i Le Mans, och sedan voro
biskoparna landets egentliga herrar till midten
af 900-talet, då det blef en del af hertigdömet
Francien och erhöll ärftliga grefvar. 1110
förenades det genom gifte med Anjou, hvars öden
det sedan delade (se Anjou). 1480 införlifvades
det med franska kronan. Dess hufvudstad var Le
Mans
. – En son af Ludvig XIV och markisinnan de
Montespan bar titeln hertig af Maine (se sp. 541).
(J. F. N.)

Maine [mei′n], den nordöstligaste af Nord-Amerikas
förenta stater, gränsar i ö. och n. till New
Brunswick, i n. v. till Quebec, i v. till New
Hampshire och i s. ö. till Atlantiska hafvet samt har en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free