- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
601-602

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malajiska arkipelagen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig órang malaja (malajmän, d. v. s. äkta,
civiliserade malajer), till skillnad såväl från orang
benúa
(landets män) eller orang-útang (vildmän)
som från </i>orang-laut</i> (sjömän, oftast sjöröfvare =
engelsmännens sea-gipsies, hafszigenare), inneha
större delen af halfön Malakka, där de bilda flera små
stater, samt södra och östra Sumatra och förekomma
äfven i mindre grupper under inhemska regenter
på Borneo samt Suluöarna, Molukkerna och de små
Sundaöarna. De "äkta" malajerna, hvilkas antal
uppskattas till omkr. 4 mill., bilda således ingen
politisk enhet, men känna sig dock öfverallt som
ett enda folk med gemensamhet i språk, litteratur,
religion (islam) och seder. De skildras som i
allmänhet stillsamma, tystlåtna och höfliga i
umgänget, snälla mot sina kvinnor, barn och husdjur
samt frihetsälskande, men därjämte som trolösa,
hämndgiriga och njutningslystna. De hänföras
lätt af sina lidelser (svartsjuka, spelpassion
m. m.) och gripas då af ett verkligt raseri, störta
ursinnigt fram och döda eller såra alla, som de möta
(ámuk). Af andra sedvänjor, hvilka närma malajerna och
indo-kineserna (se d. o.) till hvarandra, må nämnas
pålbyggning, tuppfäktning, "hufvudjakt" (se C. Bock,
"Hufvudjägarna på Borneo", 1884), smak för rutten
fisk och motvilja mot mjölk m.m. Såväl i jordbruk
som i handel och skeppsfart äro malajerna driftiga,
och som utmärkt skickliga anses de i guld- och
järnarbeten, elfenbens- och träsnideri, guldstickad
sidenväfnad, skeppsbyggen och vapensmide (kris,
dolk, och kléwang, svärd).
– Malajernas egentliga hemort anses vara det inre af Sumatra, där de tidigt
mottogo civilisation genom inder från Malabarkusten
och under medeltiden bildade ett blomstrande rike i
Menangkabau. På 1100-talet skola de, enligt sina egna
historie-skrifvare, under sin furste Turi Búang ha
invandrat på Malakkahalfön och grundlagt Singapore
(Lejonstaden). Under följande årh. utbreddes deras
välde öfver hela halfön. Hufvudstaden Malakka
grundlades 1252, och tjugu år därefter öfvergick
dess sultan, Muhammed schah, med hela sitt folk till
islam. Sedan dess utbredde sig deras makt och religion
allt vidare kring Indiska arkipelagen, och med sina
talrika fartyg stodo de i liflig handelsförbindelse
med hela Orienten, mellan Arabien och Kina. Under
1500-talet störtades deras välde af portugiserna,
hvarefter dels dessa, dels holländare och engelsmän
omöjliggjort hvarje större politisk sammanslutning. Af
de små staterna stå de på norra Malakkahalfön
(Ligor, Singora o. a.) under siamesisk lydnad,
andra däremot under engelskt skydd eller äro själfständiga
(se Malajiska skyddsstaterna). På Sumatra
är Atjeh själfständigt, medan Siak blott nominellt,
Menangkabau, Palembang och Lampong faktiskt lyda under
holländarna, hvilka ha öfverhöghet äfven öfver de
små malajiska furstendömena Bandjermasin, Pontianak
och Sambas på Borneo samt bugi- och makassarstaterna
på Celebes.
H.A.*

Malajiska arkipelagen. Se Indiska arkipelagen.

Malajiska halfön. Se Malakka.

Malajiska hönsrasen tillhör stridshönsen och är mycket
gammal. Från Indien kom den till Grekland och Rom samt
senare till England och europeiska fastlandet. Numera
förekommer den i alla
världsdelar och har visat sig vara synnerligen lämplig
för tuppfäktning. Benstommen är kraftig och kroppen
resligt byggd. Sju olika färgvarieteter förekomma,
af hvilka den ljusbruna är äldst. Bruna och rent
hvita färger äro vanliga, svarta och skäckiga däremot
sällsynta.
H.F.

Malajiska rasen l. Malajisk-polynesiska rasen
omfattar enligt nyare etnologer den bruna, släthåriga
befolkningen på Indiska och Stilla hafvens öar jämte
halfön Malakka, med uteslutande af australierna och de
svarte, krushårige papua på Nya Guinea. Efter denna
bestämning, hvarvid rasen erhåller i det närmaste
samma omfattning som malajisk-polynesiska språkstammen
(se d. o.), delas den i två grupper: den asiatiska,
malajerna
, och den polynesiska, polynesierna. De
senare kallas äfven polynesiska malajer till skillnad
från de asiatiske. De typiska kännetecknen för den
malajiska rasen äro: brakycefal hufvudskål (med
varierande breddindex från 73 hos maori till 82 hos
javaner), framskjutande kindknotor, svarta, ofta
sneda ögon, liten näsa med stora näsborrar, stor mun
med utstående tänder, svart, groft, slätt hår, svag
skäggväxt, gulbrun hy samt smärt, valbildad kropp,
under europeisk medelhöjd, med späda extremiteter,
tunna vader samt små händer och fötter. Från denna
typ afvika dock ej obetydligt två grupper, hvilka
hufvudsakligen af språkliga skäl ännu räknas till den
malajiska rasen, nämligen: 1) bland polynesierna de
s.k. mikronesierna och melanesierna på öarna närmast
n. och ö. om Nya Guinea, hvilka, med mera krusigt hår,
betydligt mörkare hy, lägre breddindex och åtskilliga
andra fysiska egenskaper, stå närmare papua, och 2)
bland malajerna en del stammar på Sumatra (bata,
orang, kabu o. a.) och Borneo (dajak, kajaner),
hvilkas resliga, kraftiga gestalt, bruna, vågiga hår,
ljusare hy och i allmänhet mer "europeiska" utseende
förmått åtskilliga antropologer (Hamy o. a.) att
här antaga ett äldre kaukasiskt människoslag,
s.k. "indonesier". Dessa skulle då, liksom de
urspr. papuanske mikro- och melanesierna, uppgått
i den öfverlägsnare malajiska rasen och antagit
dess språk. På grund af den ofvan beskrifna typens
likhet med den mongoliska antaga några forskare, såsom
Wallace och Peschel, att den malajiska rasen är endast
en sydlig gren af den mongoliska och att den således
haft sitt egentliga hemvist på Malakkahalfön. Enligt
den allmännare åsikten (Fr. Müller o.a.) är den
malajiska rasen lika ursprunglig som den mongoliska
och förlägges dess hemort till det inre af Sumatra. De
förnämsta civiliserade folken af denna ras äro de
egentlige malajerna och javanerna (se Java, Javanska
språket och litteraturen, Malajer, Malajiska språket
och litteraturen
). – Jfr Wallace, "Malay archipelago"
(10:e uppl. 1898), Peschel, "Völkerkunde" (7:e
uppl. 1897), Lesson, "Les polynesiens" (1882),
Bastian, "Indonesien oder die inseln des malayischen
archipels" (1884), Fornander, "The polynesian race"
(1877-86), F. Swettenham, "Malay sketches" (1895),
"The real Malay" (1899), Clifford, "Studies in brown
humanity" (1898) och "In a corner of Asia" (1899)
och W.W. Skeat, "Malay magic" (1900).
H.A.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free