Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantalsåsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Manteldjur-Manteuffel
tydelse för konstruktion och tillverkning
ai artilleripjäser samt möjliggjort
framställningen af den moderna kraftiga kanonen
(jfr Kanontillverkning). Mantel benämnes äfven
det yttre omhöljet å en del moderna gevärskulor
(se Projektil). - 3. Mat. Se Hyper-b o I o i d. -
4. Sjöv., ett genom ett enkelt block skuret tåg (se
fig.), som med sin ena ända är splitsadt i (fäst vid)
dubbla blocket till en tälja (manleltalja). Manteln
har till uppgift att öka kraften och brukas ofta till
att styfhala det stående godsets (fasta tacklingens)
tåg, då de blifvit slappa. - 5. Tekn., yttre
skydds-muren i en schaktugn; utanform vid gjutning
(se G j u t n i n g, sp. 1235, och Klockgjutning);
yttre hölje kring ugn, arbetscylinder e. d. för
kylvattens cirkulation (k y 1-mantel) eller för
uppvärmning medelst ånga (ångmantel). - 6. Zool.,
ett hos blötdjuren förekommande till sin histologiska
sammansättning något ombildadt hudveck, som utgår från
djurets ryggsida och innesluter en större eller mindre
del af kroppen. Musslorna ega ett dub-delt mantelveck
(höger och vänster), som omsluter inälfssäck och
fot. Huf-*dL vudfotingar och snäckor ha däremot
ett oparigt mantelveck, som utgår från ett nästan
centralt beläget ställe å ryggsidan och utbreder
sig härifrån säcklikt öfver kroppen. I funktionellt
afseende liar manteln dubbel betydelse: epitelet å
dess yttre yta afsöndrar de kaik-haltiga skalen; dess
insida bildar tills, med en del af kroppsytan väggen
af den s. k. mantel-håligheten (efter sin viktigaste
funktion också kallad andedräktshåligheten).
2. S. 4. (C. K. S.) 5. (G. Il-r.) 6.
L-e. Manteldjur, zool. Se T u n i c a t
a. Mantelfly, zool. Se Nattflyu. Mantelfräs,
mek. tekn. Se Fräs, sp. 44. Mantelhålighet,
zool. Se Mantel 6. Mantelkanön, artill., en
artilleripjäs, hvars eldrör består af kärnrör
och en eller flera mantlar (se Mantel 2).
S.
Mantelkind [-kint], ty. Se Ku n i gun da
3. Mantell [mä’ntelj, Gideon Algernon, engelsk
geolog, f. 1790 i Lewes, d. 1852 i London, var
först läkare i sin födelsestad samt sedan bosatt
i Brighton och London. Under sin vistelse i
Sussex studerade han detta landskaps geologi och
beskref 1832 dess fossil, bland hvilka särskildt
lämningarna af Iguanodon, Megalosaurus och andra
stora ödlor ur wealdenbildningen väckte
uppmärksamhet. Denna beskrifning omtrycktes som
ett särskildt kapitel i M:s The geology
of the South-East of England (1833). M.
skref äfven populära arbeten, t. ex. The
wonders of geology ("Geologiens under", 2 dlr, i
"Bibliotek i populär naturkunnighet", 1844).
B. L-n.* Mantelskura, her. Se
Skura. Mantelstyrning, artill. Se Projektil
och Styrningsmedel. Manteltalja, sjöv. Se Mantel 4.
Manteltransformätor, elektrot., en transformator
(se d. o.), i hvilken järnstommen är utbildad så,
att den omsluter lindningarna (manteltyp). A.E-m.
Mantes [mä’t] 1. M. la jolie [jåli],
arron-dissemangshufvudstad i franska
dep. Seine-et-Oise, vid Seine och franska västbanan,
56 km. från Paris. 8,034 inv. (1901). Vacker
gotisk kyrka från 1100-talet. Tillverkning af
musikinstrument. J- F- N.
Manteuffel [-töjf-], en gammal tysk adelssläkt
från Pommern, spridde sig till andra delar af
norra Tyskland och till östersjöprovinserna, där
en ännu lefvande släktgren 1756 fick greflig och
1759 tysk riksfriherrlig värdighet. Äfven i Sverige
naturaliserades (1751) som adelsman en medlem af
den livländska släktgrenen Zöge von Manteuffel,
dåv. majoren Otto Jakob Zöge von M. (f. 1718,
d. 1796), hvilken sedermera var svensk minister
hos Nedersachsiska kretsen (1761 -65) och envoyé
vid preussiska hofvet (1766-79) samt slutligen
blef general (1792). Han erhöll 1772 friherrlig
värdighet, men slöt själf sin ätt. Den nu blomstrande
friherrliga linjen M. i Sachsen och Preussen
härstammar från Christoph Friedrich von Muhlendorf
(f. 1727, d. som preussisk major 1803), hvilken 1742
blef tysk riksfriherre med namnet M. som myndling
och arfvinge till Ernst Christoph von M. (f. 1676,
d. 1749; riksfriherre 1709, riksgrefve 1719, sachsisk
geheime kabinettsminister 1716-30).
1. Heinrich von M., preussisk krigare, f. 1696
i Pommern, d. där 10 juli 1778, var vid
Sjuåriga krigets utbrott (1756) generalmajor
i preussisk tjänst och deltog med utmärkelse i
slaget vid Prag 6 maj 1757. I sept. s. å. blef
han kommendant i Stettin och utförde några lyckliga
företag mot svenskarna. Under en del af 1758 stod
han i spetsen för de mot svenskarna opererande
stridskrafterna, men kunde icke uträtta något.
I striden mot ryssarna vid Kay 1759 kommenderade
M. under Wedell och blef sårad, men ryckte efter
sitt tillfrisknande med en i Berlin bildad kår
mot svenskarna, som drcfvos från preussiskt
område. Han lyckades däremot icke i sitt försök att
skaffa sig kvarter inom svenska gränsen (jan. 1760),
och 28 s. m. blef han i ett af svenskarna vid Anklam
utfördt öfverfall sårad och fången. Sedan han
1762 blifvit frigifven, lefde han på sina gods i
Hinter-pommern till sin död.
2. OttoTheodorvonM., friherre, preussisk statsman,
f. 3 febr. 1805 i Liibben, d. 26 nov. 1882 i Krossen,
inträdde 8 nov. 1848 som inrikesminister i grefve
v. Brandenburgs konservativa ministär och hade
väsentlig del i utfärdandet af författningen af
5 dec. s. å. liksom i dess ändring i konservativ
riktning i jan. 1850. I nov. 1850 öfvertog
han tills vidare utrikesministerportföljen, afslöt
fördraget i Olmiitz, hvari han h. o. h. gaf efter för
Österrike, samt utnämndes i dec. s. å. definitivt
till ministerpresident och utrikesminister, från
hvilka befattningar han aflägsnades först 6
nov. 1858, sedan prins Vilhelm af Preussen öfver-tagit
styrelsen som regent. I den inre politiken gingo
M:s sträfvanden ut på att hämma utbildningen af
ett konstitutionellt statsskick. I ledningen af de
yttre politiska förhållandena lät han alltsedan 1853
icke obetydligt påverka sig af dåv. preussiska
sändebudet hos förbundsdagen i Frank-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
