- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
859-860

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mara ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Marasquin-Marat

860

pen, växer allmänt på ängar och vid vägkanter i
ringar, beroende därpå, att det i marken vegeterande
myceliet utbreder sig periferiskt, bildande en för
hvarje år större ringformig zon. Äfven om fruktkroppar
ej äro utbildade, antydes mycelieringens närvaro genom
kraftigare gräsväxt i dess närhet. Dylika häxringar,
häxdanser 1. älf-ringar kunna vara bildade äfven af
andra aga-ricacéer, såsom hofsvampen (se M u s s e
r o n) och

Häxringar, bildade af en hattsvamp (ej Marasmius).

andra (se fig.). Nejlikbrosksvampen och l ö
k-brosksvampen (M. scorodonius) äro fina, särskildt
till kryddning af maträtter användbara mat-svampar.
G. L-m. Marasquin [-ska’], fr., ett slags likör. Se
M a-raschino.

Marat [mara], Jean Paul, fransk revolu-tionsman, f. 24
maj 1744 i Baudry (Neuchåtei, Schweiz), d. 13 juli
1793, fick af sin fader, Jean Mara, en protestantisk
läkare af spansk börd, smak för naturvetenskapliga
studier och af sin moder, en schweiziska, för tidens
filantropiska filosofi. M. är ett af de märkligaste
exempel historien har att visa på dessa misslyckade
världsförbättrare, som endast under tider af andlig
osundhet kunna spela en roll. Efter att ha studerat
medicin och besökt åtskilliga länder, bl. a. England,
slog han sig ned i Paris och var 1777-86 anställd
som läkare vid grefvons af Artois (sedermera Karl
X) garde. Redan i England hade han börjat idka
författarverksamhet, och i sin sjukliga fåfänga
tillade han sina skrifter en epokgörande betydelse,
en uppfattning, som dock var långt ifrån allmän. Så
t. ex. uppträdde Voltaire mot honom. I fysiken
mästrade han Newton, men åstadkom blott kritiklösa
och bisarra hypoteser. Som romanförfattare var han
osmaklig, och som politisk skriftställare drog han
blott ut anarkistiska konsekvenser ur naturrättsliga
teorier (se Naturrätt). Den stora revolutionen bragte
hans sinne fullständigt ur jämvikt. I sin i

sept. 1789 påbörjade tidning, som fortsattes till
hans död under olika namn, hvaraf "L’Ami du peuple"
(Folkvännen) är det mest bekanta, dref han till
ytterlighet sina anarkistiska läror (att plundra de
rike var en naturlig rättighet). Då detta framkallade
rättsliga åtgärder äfven från de nye maktinnehafvarna
och hans nervsystem ytterligare rubbades af en plågsam
hudsjukdom, hemföll han åt ett själstillstånd,
som svårligen kan betraktas som annat än abnormt,
yttrande sig i storhetsvansinne, förföljelse-
och mordmani, öfverallt vädrade han fiender till
sig och "folket", och han yrkade, att en diktator,
helst han själf, skulle tillsättas för att betrygga
friheten genom massmord - till en början ansåg
han 500 afrättningar nog, men höjde småningom sina
anspråk till 270,000. Det bifall, som han dittills
ej lyckats vinna inom den bildade världen, kom
honom nu omsider till del från Paris’ revolutionära
pöbel, hvars djuriska vildhet i honom fann sin rätte
profet. M. blef en verksam medlem af cordelier- och
jakobinklubbar-na, han var själen i den revolutionära
kommunalstyrelse (la commune), som vid konungadömets
fall 10 aug. 1792 gjorde sig till herre öfver Paris,
och genom de af denna ledda Septembermorden lyckades
han åtminstone delvis realisera sina mordiska läror. I
det 1792 sammanträdande konventet fick han plats som
en af Paris’ representanter. Alltför egenkär för att
kunna helt tillhöra något parti, fick han dock här
genom sin pöbelgunst och sina våldsamma anföranden ett
visst inflytande inom "Berget" (se d. o.). Hans hat
riktades nu framför allt mot girondisterna (se d. o.),
som sökte rädda Frankrike undan pöbeltyranniets
fasor, och det stegrades till ytterlighet genom
den rättegång,, som de (april 1793) läto anställa
mot honom inför revolutionstribunalet. Frikänd under
sina anhängares jubel, blef han en af de verksammaste
ledarna af de pöbelupplopp (31 maj-2 juni s. å.),
som åvägabragte girondens fall. Härmed beredde han
emellertid sin egen undergång, ty det var för att
hämnas girondisterna, som Charlotte Corday mördade
honom (se Corday). Pöbelns sorg öfver sin af guds
död var så våldsam, att M:s minne gjordes till
föremål för en rent af officiell kult, hvari äfven
myndigheterna måste deltaga. Hans byst uppsattes på
offentliga platser (äfven i konventets lokal; dekret
20 nov. 1793), och 4 nov. 1793 beslöt konventet, att
hans lik skulle föras till Panthéon, hvilket gick
i verkställighet 21 sept. 1794. Då hade emellertid
redan skräckväldets fall brutit förtrollningen, och
enligt ett konventsdekret 8 febr. 1795 aflägsna-des
liket från helgedomen. Af den "gyllene ungdomen"
(se Jeunesse dorée) kastades nu bysterna i en
kloak. M:s yttre har skildrats som synnerligen
vidrigt. Antagligen röjde sig i hans utseende ofta den
inre disharmonien, och det afskräc-kande intrycket
häraf ökades genom den vanvårdade dräkt, hvari han
såsom sann "folkvän" fann lämpligt att uppträda. Vid
sin död var M. förenad i ett slags samvetsäktenskap
med Simonne Evrard ("M:s änka"), som egnade honom
en uppoffrande kärlek. - M:s namnteckning meddelas
å pl. I till art. Autograf. - Specialarbeten öfver
M. ha utgifvits af Bougeart, 1865, Chévremont, 1880,
Ver-morel, s. å., Cabanés, 1891, och Bax, 1900. Jfr
ock Taine, ’"’La revolution", III (1885), och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free