- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
869-870

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marathi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Socken i Älfsborgs län, Kinds härad. 3,873 har. 619
inv. (1911). Annex till Gällstad, Göteborgs stift,
Kinds kontrakt.

Marc [mark], äldre fransk vikt = 8 onces = 1/2 livre
(se d. o.).

Marc., mus.., förkortning för marcato.

Marca, Pierre de (lat. Petrus de M.), fransk prelat och
historiker, f. 1594 i Béarn, d. 1662, studerade
juridik i Toulouse, blef 1621 president i parlamentet
i Pau och kallades 1639 till medlem af conseil d’état
i Paris. Då han i striden om den franska kyrkans
förhållande till den påfliga kurian med talang
häfdade den nationella kyrkans oberoende, kom han
högt i gunst hos Ludvig XIII, lät efter sin hustrus
död prästviga sig och utnämndes 1641 till biskop af
Couserans. Den påfliga bekräftelsen lät vänta på
sig. Men då M. 1647 låg svårt sjuk i Barcelona,
lät han i halft medvetslöst tillstånd förmå sig
att underskrifva ett återkallande af sin mening
om den gallikanska kyrkans frihet. Den påfliga
konfirmationen erhölls, och M. blef ärkebiskop
i Toulouse. Ludvig XIV utnämnde honom 1662 till
ärkebiskop af Paris. Af M:s många skrifter är den 1641
delvis utkomna stora afh. De concordia sacerdotii
et imperii
etc. (fullständigt utg. af Baluze, 1663)
den förnämsta. Äfven en latinsk beskrifning öfver
Katalonien, Marca hispanica etc. (tr. 1688), och en
fransk, Histoire de Béarn (1640), förtjäna att nämnas.
J. C.

Marcabrun (Marcabru), provensalsk trubadur
i senare hälften af 1100-talet, diktade speglosor
öfver kvinnorna och kärleken samt angrep med sin
kvickhets gissel sådana missriktningar som girighet
och hycklad fromhet. 42 af hans sånger finnas i behåll
(utg. af Jeanroy, Dejeanne och Aubry 1904).

Marca hispanica, lat., Spanska mark. Se Katalonien,
sp. 1260.

Marcantonio [markantåniå], italiensk
kopparstickare. Se Raimondi.

Marcato [-katå], it., mus., markeradt, skarpt
betonadt, med accentueradt föredrag.

Marc Cole, pseudonym. Se Drachmann 2, sp. 795.

Marceau [marså], François Séverin Desgraviers,
fransk general, f. 1769, skickades 1793 som kapten
till Vendée, blef s. å. på Klébers rekommendation
general-en-chef för västra armén och tillfogade
vendéerna ett blodigt nederlag vid Le Mans (12
dec. 1793). Han bidrog som divisionsgeneral till
fransmännens seger vid Fleurus (1794) och kämpade
1795-96 vid Rhen. Sistnämnda år förde han en
division vid Sambre- och Meusearmén, med uppgift
att skydda Jourdans återtåg, och hade flera gånger
drifvit fienden tillbaka, då han i en strid med
österrikiska jägare vid Altenkirchen fick ett sår,
som 20 sept. 1796 ändade hans lif. M. var en af
revolutionens dugligaste krigare
och lämnade ett hedradt minne efter sig. Hans
födelsestad, Chartres, har rest honom en
staty. C. O. N.

Marcel [-sä’l], Étienne, fransk revolutionsman,
d. 31 juli 1358, till yrket klädeshandlare, var
under de stormiga åren i midten af 1350-talet
"prévôt des marchands" i Paris, d. v. s. gemensam
förman för kompaniet för handeln på Seine och för de
förnämsta yrkesskråna. När konung Johan II blifvit
engelsmännens fånge vid Poitiers (1356) och dauphin
Karl som konungens ställföreträdare sammankallade
riksständerna till Paris, trädde M. i spetsen för de
handlingskraftige män, som tvungo regenten att utlofva
reformer samt låta riksstyrelsen kontrolleras af ett
36-mannautskott af ständerna. Då det snart visade
sig, att man icke menade ärligt med eftergifterna,
skred M. i spetsen för Paris’ borgare till öppet
våld, lät nedhugga två af regentens förnämsta
rådgifvare i hans egen åsyn (febr. 1358), trädde i
förbindelse med de upproriske bönderna (se Bondekrig)
och utropade slutligen konung Johans måg, den af
svärfadern djupt hatade konung Karl II af Navarra,
till generalkapten öfver Frankrike (juni s. å.). Ej
långt därefter mördades M. af det kungliga partiets
anhängare. Hans död följdes af en blodig reaktion. -
Litt.: Perrens, "Étienne M. et le gouvernement de
la bourgeoisie au XIV:e siècle" (1860), Tessier,
"Étienne M." (1888), och Lazard, "Un bourgeois de
Paris au XIV:e siècle. Étienne M." (1890).

Marcel [-sä’l], Henry Camille, fransk diplomat
och författare, f. 1854 i Paris, var utrikesministerns
"kabinettschef" 1883-85, sedermera prefekturråd
och maître des requêtes samt blef direktör i
utrikesministeriet 1896, envoyé i Stockholm 1898,
conseiller d’état 1899, direktör för de sköna
konsterna 1903 och chef för nationalbiblioteket
1905. M. har utgifvit kortfattade monografier öfver
målarna Daumier och Fr. Millet (båda utan årtal),
La peinture française au XIX:e siècle (kortfattad
öfversikt, 1905) och La bibliothèque nationale
(2 dlr, där flera fackmän medverkat, 1906).
G-g N.

Marcellianer. Se Marcellus, biskop af Ancyra.

Marcellinus. Se Ammianus Marcellinus.

Marcello [-tje’llå], Benedetto, italiensk tonsättare
och skriftställare, f. 1686 af ädel börd i Venezia,
d. 1739 i Brescia, var elev af Lotti och Gasparini,
studerade tillika juridik och blef advokat, medlem
af de fyrtios råd, 1730 intendent i Pola och 1738
camerlengo i Brescia. Hans förnämsta komposition är
Estro poetico-armonico (8 bd, 1724-27; flera nyare
uppl.), en samling parafraser öfver 50 psalmer, satta
för 1-4 röster med generalbas för orgel eller klaver,
en del äfven med 2 altfioler eller cello. Dessa
psalmer anses ännu höra till den finaste och
uttrycksfullaste musiken i sitt slag. M. komponerade
jämväl mässor, instrumentalkonserter, canzoner,
kantater, pastoralen Calisto in Orsa, operan La
fede riconosciuta
, oratoriet Giuditta, alla till
egna texter, skref därjämte flera poem och libretter
samt författade teoretiska skrifter, bland hvilka i
synnerhet framstår Il teatro alla moda (1720, nyaste
uppl. 1887), en den italienska operaschablonen skarpt
gisslande skrift, som i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0463.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free