Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marignano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
979
Marinism-Marino
des dock examen, som berättigade till
inträde vid rikets rättegångsverk. Vid
Marinintendenturkårens uppsättning öfvergick
större delen af civilstatens personal till
nämnda kår; staten ifråga existerar ännu (1912).
S.
Marinirsm (äfven Euphuism, Gongorism, Kultism),
den efter Giambattista Marini (se denne) uppkallade
riktning inom 1600-talets diktkonst, som lade an
på en starkt smyckad stil, öfverfylld af ordlekar
(concetti), egendomligt valda epitet, rikedom af
säregna bilder och liknelser, antiteser o. s. v. Se
Max von Waldberg, "Die galante lyrik" (1885), och
G. Castrén, "Stormaktstidens diktning" (1907).
Marinkompass. Se K om pass.
Marin korologi (af lat. mar mus, hörande till hafvet),
bot.f zool. Se. K oro logi.
Marinlim, tekn. Se K i 11, sp. 167.
Marinlitteraturföreningen, stiftad 1902
på initiativ af kaptenen vid k. flottan
O. E. Lybeck, har till ändamål att genom
utgifvande af skrifter i ämnen hörande till
sjökrigsväsendet och kustförsvars-väsendet bidraga
till en god sjömilitärlitteraturs uppkomst och
spridning. Föreningen, som f. n. (1912) räknar 380
medlemmar, har hittills utgifvit 6 originalarbeten
och 4 öfversatta arbeten. Föreningens styrelse har
sitt säte i Stockholm. H. W-1.
Marinläkare. Se Marinläkarkåren.
Marinläkarkurs, utbildningskurs för marinläkare,
fastställdes i sammanhang med organisationen
af marinläkarkåren (se d. o.) och ledes af
marin-öfverläkaren enl. af honom uppgjordt
program. Kursen räcker 40 dagar och omfattar
krigskirurgi och radiogran, nåväl hälso-
och sjukdomslära samt bakteriologi. Högst
10 marinläkare kommenderas till densamma.
J. K.
Marinläkarkåren organiserades 1902 och
omfattar flottans och Kustartilleriets
läkare. Dessförinnan lydde flottans läkare
direkt under Medicinalstyrelsen. Flottan har i
sjukvårdshänseende enahanda historia soin armén. Redan
1535 omtalas s. k. "bardskärer" vid flottan;
de anställdes vanligen för hvarje sjöexpedition,
hvarefter de hem-förlofvades; någon sjukvård å de
s. k. skeppsgårdarna förekom ej till en början,
utan de sjuke sändes vanligen till resp. hemorter
att där vårdas. F. ö. voro dessa bardskärer eller
fältskärer svåra att anskaffa (1567 års sjögående
flotta på 47 segel hade blott 17 fältskärer). Då
de dessutom voro ganska okunniga och de hygieniska
anordningarna ombord särdeles bristfälliga, härskade
ofta vid flottan liksom vid hären stor sjuklighet
och dödlighet, förlamande krigsföretagen. I och
med ordnandet af läkarutbildningen i riket och
Fältläkarkårens uppsättande i början af 1800-talet
blefvo förhållandena bättre. Emellertid framgick,
i sammanhang med flottans nydaning och utvidgning
mot slutet af nämnda århundrade, behof vet af mera
själfständigt ordnad sjukvård för densamma. Sammalunda
var ock förhållandet vid de öfriga europeiska
marinerna. Sjötjänstgöringen kräfver äfven mera
speciellt härför danade och utbildade läkare. Enligt
statsmakternas beslut 1902 uppsattes också en
Marin-läkarkår. Kåren räknar utom chefen, m a r i n
ö f-rerläkaren, med kommendörs värdighet, 3
förste marinläkare, med kommendörkaptens af första
grad värdighet, 12 marinläkare af första graden,
med kaptens, eventuellt kommendörkaptens af andra
grad, värdighet, 20 marinläkare af andra graden,
med löjtnants, eventuellt kaptens, värdighet, 12
marinläkarstipendiater, med löjtnants värdighet,
samt en reserv med motsvarande befattningar.
J- K.
Marinläkarstipendiat. Se Marinläkarkåren.
Marinmuseum. Se M u se u m.
Marinmälning, framställningen af hafvet i hvila eller
rörelse, under växlande atmosfäriska förhållanden,
med kuster och fartyg, framträder jämförelsevis
sent inom konsthistorien, i det hela som en afart af
landskapsmåleriet (se d. o.), hvars utveckling den
delat. Spår till ett marinmåleri kunna skönjas under
antikens tid, t. ex. i de s. k. odyssé-landskapen
i Vatikanens bibliotek, funna i Rom på Eskvilinen;
men som själfständig konstart uppträder det först
efter den egentliga renässans-periodens slut, på
16’JO-talet. Den "heroiska", sydländska riktningen
representeras här af den lidelsefulle italienaren
Salvator Rosa (1615- 73). Naturkrafternas våldsamhet,
klippkustens brutna, oroliga linjer, människors
och farkosters kamp mot elementen är hvad han
företrädesvis söker återge. - En lugnare, förtroligare
uppfattning af jämväl denna sida af naturen finna vi
under samma århundrade vid Nordsjöns kuster, hos de
holländske marinmålarna. I början är det äfven här
mångfalden, detaljerna, som man älskar: vattenytan
med en mängd seglare, oftast grant utstyrda, kusten
med byggnader, pålverk, klippor och sandreflar,
fiskare vid sitt arbete, promenerande på stranden
o. s. v. (Willaerts). Efter hand lägger man allt
större vikt på helheten, samstämningen af det hela,
sanningen i luftens och vattnets toner; och den
holländska konsten har här att uppvisa en rad af de
mest framstående mästare: Jan van de Capelle (se pl.,
fig. 1), Simon de Vlieger, Willem van de Veide (1633
-1707) jämte många andra. Under 1700-talet är den
franska konsten tongifvande, och i Joseph V e r n e t
(fig. 3) finna vi här hufvudmästaren, en konstnär, som
i sin benägenhet för starka effekter (skeppsbrott,
sönderslitna klippkuster o. d.) liksom till sin
nationalitet är mera befryndad med italienaren
Salvator Rosa än med holländarna. 1800-talets konst
har, med fransmännen G u d i n, I s a b e y, Z i
e m o. a. i spetsen, sökt komma naturen så nära
inpå lifvet som möjligt. Liksom på det egentliga
landskapsmåleriets område finna vi äfven här än en
mera lugn, objektiv uppfattning, än en mera nervös och
subjektiv göra sig gällande vid sidan af hvarandra. En
storvulen målsman för den senare riktningen var
engelsmannen T u r n e r (fig. 2). Bland svenska
marinmålare må nämnas B e r g e r, påverkad af Turner,
M. Larsson (fig. 4), Skånberg, Liljefors, Sjöberg och
Nordström. Upk.*
Marino [-rlnå]. 1. Stad i italienska prov. Roma,
n. om Albanosjön, vid järnvägen Rom-Albano. 7,307
inv. (1901). Trädgårds- och vinodling. M. var
forntidens Castrimoenium. - 2. Italiensk republik. Se
S a n M a r i n o. 1. J. F. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
